Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

26. Under stjärnorna

Idra tillbringade större delen av dagen med Aywyn.
Det var först efter middagen som Devin sökte upp henne när hon stod på balkongen i deras rum och såg ut över Imlath.
"Hej. Jag antar att du haft trevligt idag?" sa han med ett svagt leende.
Idra besvarade leendet och nickade.
"Jodå. För några ögonblick har jag nästan helt kunnat lägga tankarna på kriget åt sidan."
"Då får jag ursäkta att jag tar upp ämnet igen. Jag fick ett meddelande från Aldwin. Han vill gärna se oss i Palarimr igen. Han anser att den här utposten kommer att bli alldeles för underbemannad när folk flyttas till fronten. Alla som kan behöva beskydd ska förflyttas till Palarimr, så att man bara behöver full säkerhet på ett ställe."
Hon nickade och såg ut mot Imlath igen.
"Du ser inte ut att bli glad över nyheten", tillade han.
Hon skakade på huvudet.
"Jag tycker inte om när andra säger åt mig vart jag ska gå. Jag vill inte vara beskyddad och sitta instängd i ett fort."
"Det kan jag förstå, men om du eller stenen hamnar i fel händer så ligger vi illa till. Vem vet vad Lòdra kan åstadkomma med den?"
Idra nickade.
"Jag vet. Jag ska resa till Palarimr. Även om jag helst hade hållit mig i rörelse och på så sätt sett till att inget vet exakt var jag befinner mig. Det är nog ett bättre skydd än ett välbevakat fort där alla landets regenter sitter. Fienden skulle inte ens behöva fundera på saken innan de anföll."
Devin nickade.
"Jag vet. Aldwin ser ibland lite bakvänt på saker och ting. Men om det är till någon tröst så kommer Livonia och Aywyn att följa med."
"Oscine då?"
"Hon reser till en annan utpost längst bort mot Soorac. Ingen i Druupla känner till henne, så då finns ingen risk att någon skulle börja söka efter henne. Hon kommer att var trygg där."
Idra nickade.
Ovanför hade himlen börjat övergå till en djupare blå nyans och stjärnorna syntes tydligt.
"Är det sant att alver är enormt fascinerade av stjärnhimlen?" undrade hon.
"Ja, det vågar jag nog påstå. De flesta av oss kan tillbringa timmar med att blicka upp mot dem."
Han såg själv upp mot stjärnorna.
"När reser vi i morgon?" undrade hon.
"Ceran har sänt Rubor åt oss. Vi måste hålla oss ovanför trädtopparna, men ändå flyga så lågt som möjligt. Livonia och Aywyn kommer att färdas med hästar och eskorteras med den sista truppen soldater som vi har här. Sedan blir det här bara en spaningsutpost."
"Så vi flyger med Rubor och Grendi?"
Devin nickade.
"Vill du pröva att rida Grendi?" undrade hon.
Han mötte hennes blick.
"Jag tänkte att en marfåle kan bli lite svårare att få provrida än en drake", tillade hon.
Han log svagt.
"Hemskt gärna. De är mytomspunna varelser och jag trodde aldrig ens att jag skulle få se en."
Hon log och såg upp mot stjärnorna igen.
"Jag tror att Rubor blir glad om jag flyger med honom igen", sa hon.
De stod tysta en stund och såg på myllret av tindrande ljuspunkter.
Plötsligt glimmade en fallande stjärna till och lämnade ett snabbt bleknande streck efter sig.
"Oj. Det där var ett kraftigt stjärnfall", sa hon imponerat.
Devin nickade bara.
"Tror ni också att man kan önska sig något om man ser ett stjärnfall?" undrade hon.
"Ja. Det gör nog de flesta som jag känner. Både människor, troll och alver."
"Hann du önska dig något?"
Deras blickar möttes igen och han log lite retsamt.
"Nog borde väl du veta att man inte ska avslöja en önskning? Då slår den inte in."
"Jag frågade bara om du hann", sa hon lite irriterat.
Hans leende blev lite bredare.
"Ja, det gjorde jag", sa han och såg upp mot himlen igen.
Hon höll blicken fäst på honom och snart såg han på henne igen.
"Tänker du bli otrevlig igen?" frågade hon, men utan att vara arg.
Det var mer en retsam ton i hennes röst.
"Varför inte? Jag har inget emot att gräla med dig. Det är nästan lite av ett nöje att göra det."
Hennes ögon smalnade.
"Vill du gräla, så kom an bara", retades hon.
Ett leende ryckte till i hans ena mungipa innan han plötsligt tog ett steg närmare och tog tag om nacken på henne.
Idra hann inte reagera innan hon hade hans mun tryckt mot sin.
Känslan av att kunna sväva sköljde över henne på nytt och omgivningen bleknade bort. Tid och rum löstes upp och snart var det bara dem och stjärnorna där. De stod på ett moln direkt under stjärnhimlen och svävade fritt i tystnaden.

Idra trodde att det hon delat med Elgyn hade varit den mest speciella natten man kunde ha. Ändå överträffade Devin honom utan att de tog av ett enda plagg.
De bara höll om varandra.
Hans närhet, beröring och mjuka kyssar gav så mycket mer än hon någonsin fått av någon förut.
De sov djupt, tätt tillsammans medan månen passerade utanför.