Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

21. Alvernas utpost

Herio frustade taktfast när han galopperade genom skogen. Idra höll honom i ett kort och lugnt tempo för att han inte skulle bli trött.
Tårarna hade torkat och inte en enda hade runnit över kinden på henne. Nu var hon bara besviken och lite arg.
Hon hade trott att de skulle bo i lövsångarträden tillsammans, men han skulle tydligen gifta sig med en alvisk kvinna och bo hos alverna.
Visst kunde hon bo ensam i träden, men han hade inte behövt säga att han skulle bo där med henne.
Varför säga något sådant när han hade en trolovad där hemma som väntade på honom?
Det började bli ett plågsamt ältande, men hon hade ändå svårt att släppa det.
Till slut märkte hon ändå att Herio började bli trött.
Hon saktade ner till trav och lät honom lufsa fram en stund innan hon saktade ner till skritt.
Hon lyssnade efter Devin, men han verkade hålla sig bakom henne.
Fae dök upp och flög förbi, innan hon försvann bland träden igen. Det var ett tecken på att de fortfarande red åt rätt håll.
Idra var tacksam över att kunna ha Fae som vägvisare, så att hon slapp fråga Devin om de red åt rätt håll.

De red i gott och väl två timmar innan hon hörde Frostir trava ikapp.
Det var bara ett lugnt lufsande och Devin höll in honom när hon fick Frostirs huvud i ögonvrån.
"Idra..."
Hon satt stelt stilla utan att visa några tecken på att hon hört honom.
"Idra. Jag är trolovad. Inte förlovad. Aywyn och jag har bara gått med på att gifta oss med varandra för att våra mödrar vill att vi gör det. Hon är Livonias dotter, vilket gör henne till alvernas tronarvinge. När jag själv är son till Amrod så skulle det vara bra för landets politik. Det är enda anledningen till att vi gifter oss. Men vi har inte ingått den traditionella förlovningen än, så vi har inget förhållande alls. Aywyn har till och med träffat en man som hon är förtjust i och jag har inget emot det. Vi håller god min bara och offrar oss för andras skull. Jag tror till och med att ni skulle gilla varandra. Ni är rätt lika... Fast hon är inte fullt så envis."
Idra väntade en stund innan hon sneglade på honom över axeln, men hon sa inget.
"Jag lämnade din grotta igår kväll för att du inte kände till Aywyn än. Jag ville att du skulle veta det först. Att vi skulle ha alla kort på bordet innan vi gjorde något mer, om jag nu ska använda ett mänskligt uttryck."
Hon vände blicken framåt och suckade.
"Du kunde ändå ha nämnt henne betydligt tidigare", sa hon lite irriterat.
"Jag vet... Jag tänkte aldrig på det. Men vad beträffar våra framtida hus i träden så kommer jag nog att bo där en hel del ändå. Aywyn tycker om politik och är djupt engagerad i allt som har med landet att göra. Själv vill jag helst ta det lugnt, vandra och vistas i skogen. Aywyn har förståelse för det och låter mig göra som jag vill. Hon skulle inte ha något emot att jag bodde i lövsångarträden under de perioder som hon inte behövde mig."
Idra fingrade lite på Herios tyglar en stund.
Hon var fortfarande besviken, även om den värsta ilskan gått över. Hon visste inte vad mer det fanns att säga.

De red tysta en lång stund.
Givetvis var det inte Devins fel att Oscine och Livonia trolovat honom med Aywyn, men det kändes ändå bittert att hennes första riktiga förälskelse aldrig kunde bli hennes.

De fick tag i en hare som de åt till lunch och sedan fortsatte de mot Imlath som nu syntes över trädtopparna.
Imlath var ett lite märkligt placerat berg. Det stod som en gigantisk koloss mitt i Nigellons norra del, som om en bit av Soorac lossnat och drivit iväg.
Imlath var ett av landets högsta berg och låg med toppen bland molnen. De sydligare bergen var höga, men inte ens i närheten av Imlath eller Soorac. Idra hade en gång varit ända framme vid bergets fot och tittat upp. Berget hade inte varit så farligt brant där och det hade sett lätt ut att nå toppen.
Hon hade bara på skoj tagit sig upp en bit.
Hon hade vandrat i säkert en timme innan hon vänt sig om och tittat ner.
Marken hade varit långt borta, men toppen verkade inte ha kommit ens en hästlängd närmare. Det hade gett henne en bra bild över hur högt Imlath var.