Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

12. Marskrik

Idra vaknade tvärt och slog upp ögonen.
Hennes blick föll på den ljusgröna tältduken. Skuggor av omgivande buskage låg över det tunna tyget i månskenet.
Hon lyssnade en stund i jakt på det som väckt henne.
Plötsligt hördes det avlägsna skriket igen. Likt en döende kanin. Högt, gällt och omänskligt.
Hon vände sig om och såg på Devins rygg.
Låg han också och lyssnade, eller hade ljudet inte väkt honom?
Hon lutade sig över honom med handen på hans arm.
Han tittade upp och utväxlade en blick med henne innan han såg på tältduken igen.
De var helt stilla en stund och lyssnade.
Skriket hördes igen.
Gemensamt satte se sig upp.
"Det skulle kunna var en kanin som någon räv fått tag i, eller som fastnat i något, men det verkar inte troligt", viskade Idra.
Devin skakade på huvudet.
"En kanin borde vara död vid det här laget", svarade han.
De smög ut ur tältet.
Lite längre bort stod Frostir och Grendi bredvid varandra.
Båda stod med spetsade öron och stirrade in i skogen.
"Grendi skulle nog inte reagera sådär om hon kände igen ljudet", viskade hon.
Devin nickade igen.
Ljudet skar igenom tystnade igen.
Det var långt borta. Så mycket visste de. Men de kunde inte avgöra vad det var.
Idra såg sig om och fick syn på Fae uppe i trädet.
Hon mötte Faes blick och gjorde en knyck med huvudet mot ljudet. Mer behövdes inte. Fae lämnade sin plats i trädet och flög tyst ut i mörkret.
Idra och Devin stod kvar i månskenet.
"Har du någon gissning?" undrade han efter en stund.
"Nej."
"Du hörde inget liknande i Druupla eller så?"
Hon skakade på huvudet.
"Hur så? Har du någon aning om vad det är?" undrade hon.
"Kanske."
Hon såg frågande på honom.
"Spioner. Jag har hört talas om att Lòdra har någon form av små varelser som hon använder som spioner. Ungefär på samma sätt som du kan skicka Fae för att titta till saker. De kan dock inte tala med tankar, utan skriker istället. Jag har inte träffat någon som faktiskt hört skriken, men via andra har de beskrivits som döende kaniner."
"Vet du vad det är för varelser?"
"Ingen har sett dem. De rör sig bara om natten. Men vi får väl se vad Fae kan rapportera. Hon kanske har en större chans att se dem."
De såg ut i skogen framför sig och lyssnade.
Skriken hade upphört och skogen låg tyst runtom dem.
Det dröjde en stund innan Fae kom tillbaka.
Hon landade smidigt på Idras axel.
Idra fick en bild i huvudet av en murken trädstam. På den satt en varelse ihopkrupen. Det såg ut att vara en blandning mellan en hare och en vildkatt. Öronen hade tofsar likt en ekorre, men ansiktet var smalt och spetsigt som hos en hare. Kroppen var något mellanting mellan katt och hare och i munnen syntes en rad vassa tänder. Varelsen var blodig runt munnen och det droppade över bröstet och ner på marken. Varelsens ögon var reptillika och glimmade i mörkret. Den hade en lite större fågel i klorna som den höll på att slita stora stycken ur.
Varelsen åt aggressivt och fräste plötsligt åt Fae. Fae hade tagit lite större avstånd och tagit en sista titt på varelsen innan hon flugit iväg.
"Visa Devin", sa Idra kort innan hon såg ut i skogen igen.
Fae flög bort till Devins axel och satte sig till rätta.
Idra suckade djupt.
Var det inte nog med hemska varelser i skogen?
När Fae lämnade Devins axel såg hon på honom.
"Vi får ta och varna alla, så att de är medvetna om varelsernas existens. Man vet aldrig vad de kan ta sig för."
<<Om jag kan få lägga till något, så var det där en mara>>, sa Sirio.
<<En mara?>>
<<De kallas även för mardrömsmakare. De är blodstörstiga små rackare och Lòdra verkar ha deras lydnad. Det enda de intresserar sig för är att slita byten i stycken. De behöver inte ens vara hungriga, utan dödar ofta för nöjes skull.>>
"Sirio säger att det är en mara. Eller mardrömsmakare", sa hon till Devin.
"Jag trodde att de var en myt."
"Så du har hört talas om dem?"
Han nickade.
"De är vanliga i alvisk mytologi. Men de har varit utrotade i flera generationer och historierna har ändrats för var gång de berättats. Jag trodde att de var en överdriven föreställning av vad som egentligen hände, men nu när jag sett en så verkar historierna stämma."
"Vadå för historier?"
"Maror som hoppat upp på bröstet på folk som sovit och börjat slita dem i stycken medan de varit vid liv."
Idra rös.
"Jag kan skicka Fae till Ceran redan i natt. Folk behöver varnas för marorna."
Hon gav en ny nick åt Fae, som lämnade trädet för andra gången.
"Vågar vi gå och lägga oss nu då?" undrade Idra sedan.
Devin nickade.
"Marorna är inte i närheten och de anfaller bara folk som sover ensamma."
"Låter ju betryggande." mumlade Idra, men följde ändå Devin in i tältet igen.