Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

58. Den sista uppgiften

Festen pågick ett bra tag innan man förflyttade sig till nästa glänta där dansen inleddes.
Idra gick lite åt sidan och fick snart sällskap av Devin.
”Du har verkat lite tyst i kväll”, påpekade han.
Hon nickade.
”Det känns som om jag behöver göra något. Något gnager i mig och jag vet inte vad det är.”
”Funderar du på vårt bröllop?”
”Det har jag nog gjort en hel del idag. Lite idéer och så. Men det är något annat som inte vill lämna mig ifred... Det är ungefär som strax innan jag tillkallade Luor inför kriget. Något finns i bakhuvudet på mig, men det vill inte vara stilla. Det bara sveper förbi och glider undan innan jag får tag i det.”
Hon såg bort mot alla de dansande trollen mellan träden och kände hur rytmen av de dova trummorna svepte förbi som svaga tryckvågor.
Devin iakttog henne en stund innan han sa något.
”Det du behöver stenen till är kanske inte över än? Du har trots allt bara kallat till dig en av gudarna. Det finns ju tre till. Kanske du behöver alla fyra innan allt är över?” sa han.
Idra suckade djupt.
”Jag vet inte vad det är som jag ska göra. Inte vet jag hur det är tänkt att jag ska kalla till mig de övriga gudarna heller. Jag tror inte ens att jag kan det innan jag vet vad det är som jag ska be om. Det stör mig så oerhört att det inte vill vara tydligt. Varför kan jag inte bara få veta vad som förväntas av mig med en gång?”
”Gudarna lär inte ge sina skäl skrivna på papper hur som helst. Men jag litar på att du vet vad det är som du behöver göra. De gav dig stenen av en anledning och precis som vid kriget så kommer du nog att veta allt när tiden är inne”, tröstade han.
Idra gav honom ett svagt leende och nickade.
”Du har rätt. Jag får nog ta och släppa allt lite för att det ska bli tydligt för mig. Som du sa så blir det nog tydligt när tiden är inne.”
Devin log mot henne och kramade om henne. Hon kramade tillbaka och de höll om varandra en stund.
”Vill du dansa?” undrade hon sedan.
”Jag vet inte hur man dansar trolldans.”
”Det är det ingen som gör. Man bara dansar”, sa hon och drog med sig honom mot gläntan där alla dansade i skenet av eldarna.

Vintern kom och skogen blev tyst och stilla. Det regnade mycket och Idra och Devin reste ofta till sina vänner och bekanta för att inte behöva sitta i sina små hyddor hela dagarna. Även om de trivdes i sitt trädhus så var lite omväxling alltid välkommet.
De besökte även Dietrich i hans hem på andra sidan Imlath.
Aywyn och Adon tillkännagav snart att deras bröllop skulle stå till sommaren och det väntades tillökning hos både 'Cham och Avara. Avara skulle få till försommaren och Kira var inte beräknad långt efter.
Allt verkade vara frid och fröjd, men Idra hade ändå en ständig oro i kroppen. Något var oavslutat, men hon kunde inte sätta fingret på det. Inte visste hon vad hon skulle be de övriga drakarna om heller.
Till slut fann hon att hennes bästa lösning var att ge sig iväg på en vandring och helt enkelt se var hon hamnade. Kanske hennes instinkt kunde leda henne rätt om hon gav det en chans?

Grendi stod sadlad nedanför det träd som bar upp deras vardagsrum.
Devin hjälpte henne att fästa sadelväskorna som hon packat med det nödvändigaste.
”När jag kommer tillbaka kan vi börja att på allvar planera vårt bröllop”, sa hon och drog åt en rem som höll fast sadelväskans nedre del vid sadeln.
Devin stod på andra sidan Grendi och gav henne ett leende medan han kände att alla remmar satt som de skulle.
”Det blir nog bra. Jag hoppas bara att du inte utsätter dig för någon fara. Håll dig undan från Gùrba och även om Druupla är raserat, så kan det vara bra att undvika stället ändå.”
Idra nickade och suckade lätt.
”Jag hoppas att det fungerar. Jag börjar ledsna på att ha all den här rastlösheten i kroppen. Det är något som jag måste göra, men jag behöver komma på vad.”
Devin kom runt Grendi och kramade om henne.
”Jag är säker på att dina instinkter leder dig rätt”, sa han tröstande.

Skogen låg grå och tyst runt om henne när hon red längst en av de stigar som de trampat upp till sitt hus. Det hördes lite droppande här och var från träden, där dimman samlats till droppar som föll till marken. Grendis hovslag lät dämpade i den kompakta dimman och det kändes som om de isolerats från omgivningen.
Idra satt försjunken i tankar tills hon fann en passlig glänta. Där manade hon på Grendi och de lämnade skogen och dimman nedanför sig. Skogen såg ut som en grå massa med mörka grenar som stack upp ur den.
Det var skönt att komma upp i den lite torrare luften.
De flög lite planlöst mot Algarda och gjorde sig ingen brådska, men Idra kände snart att hon behövde flyga mot Lormarch. Det kändes ganska logiskt att det var där hennes oavslutade uppgift fanns.
När bergskammen kom inom synhåll lät Idra Grendi landa på en klippa.
Även Lormarch låg under ett tjockt lager med dimma, men där var träden får små för att de skulle nå över den böljande dimman, så allt såg ut som en sjudande gryta mellan bergen.
Idra satt länge på Grendi och såg ut över den grå massan som verkade ruva på något.
Så länge som Lòdra och Drumds anhängare fanns där i Gùrba så skulle ingen kunna känna sig helt trygg. Men ett andra krig kunde de inte ge sig in i.
Medan hon satt där kom solen fram och dimman lättade lite. Några stråk fanns kvar över de många träsken nedanför henne, men man såg betydligt mer av skogen.
Det såg verkligen dystert ut. Träden verkade bara nätt och jämnt vara vid liv. Alla år av stillastående vatten hade fått rötterna att murkna. Allt dog långsamt samtidigt som det kämpade för att hålla sig vid liv. Det var helt klart en av hennes kvarstående uppgifter.
Men vad skulle hon göra först?
Luor hade hjälpt henne vid kriget, så vad skulle då krigets gud Wraam kunna hjälpa henne med? Han härskade även över eld. Men vad kunde elden göra för henne här?
Gaya kunde säkert väcka liv i den döende skogen igen och Syrith styrde vädret. Lite regn och grönska kunde säkert rädda Lormarch, men först behövde allt ont städas undan.
Äntligen verkade allt ligga klart för henne. Nu visste hon vad som behövde göras.
Hon skänklade Grendi och de flög ner över skogen. I en hyfsat torr glänta landade de och Idra satt av.
Hon behövde ved.
Massor av ved.