Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

16. Bröllopsförberedelser

Idra stannande kvar en stund och hjälpte till med dekorationerna innan hon gjorde familjen sällskap till middagen.
Devin gjorde dem också sällskap innan han hjälpte hantverkarna som utökade byns lager med husgeråd. Det gick alltid sönder någon tallrik nu och då, så det behövdes fyllas på så att det skulle räcka åt alla. De tallrikar de fick äta på var enkla trädstamsskivor som man fördjupat lite och slipat släta. De fina tallrikarna var reserverade för bröllopsfesten.
Innan Idra och Orin skildes åt för att hjälpa till på olika håll kom de överens om att sova tillsammans den natten för sina wyrgers skull. Det skulle ge wyrgerna en hel natt att umgås.
Idra fortsatte att binda blomsterbuketter en stund innan hon följde med till gläntan för att hjälpa till med dekorationerna där.
Hon slängdes in huvudstupa i förberedelserna för bröllopet, men det var bara trevligt att ha något att göra igen. Det varierade förstås från ett hektiskt dekorerande och springande, till att sedan stå stilla en lång stund medan sömmerskan såg till att hennes klänning passade perfekt.
Idra var inte så förtjust i klänningar, men trollkläder var förstås en helt annan sak än de obekväma finkläder som människor använde sig av.
Klänningen som hon skulle ha på sig till bröllopet var gjord i mjukaste bomull och följde hennes kropp från midjan och upp. Nertill hängde den i ojämna längder som om den var gjord i flera tygstycken.
Ärmarnas nedre del var lång och hängde vackert i flera veck.
Det såg nästan lite ut som att kjol och ärmar var gjorda av stora blad, när tyget dessutom var grönt.
Bak fanns en enkel snörning kring öppningen som blottade lite av hennes rygg.
Det var en enkel, vacker och bekväm klänning som föll henne precis i smaken, men så var det med trollkläder. De skulle vara både vackra och bekväma. Ingen kliande spets, spända snören eller dåliga passformer. En vacker kvinna var en bekväm kvinna som trivdes i det hon bar.
Till Idras glädje väntade även en omgång kläder på henne hos sömmerskan.
Byxor, västar, skjortor, linnen, kjolar och korsetter i olika färg och utförande.
Men mitt i all uppståndelse fanns inte mycket tid för att prata med Avara. Hon var nästan ständigt upptagen, trots att Kira var huvudtärna och den som höll i trådarna, men Avara var lite för rastlös för att lägga över allt ansvar på sin brors blivande fru.
Kira och 'Cham skulle gifta sig till hösten och Idra hoppades att det skulle bli av med tanke på kriget, men i vilket fall som helst så behövde Idra få en chans att prata ostört med Avara, vilket var betydligt lättare sagt än gjort.

Erebor och Adon anlände dagen innan bröllopet och fick hjälpa till lite med de sista förberedelserna.
Det skulle resas fler mattält, stallet behövde byggas ut och gästtälten ordnas lite bättre.
Sysslolös behövde man inte oroa sig för att bli.
Idra satt och band kransar för gästerna när hon såg Avara gå ner i sovgrottorna.
Kvickt lade hon undan kransen som hon höll på med och skyndade efter.
Det kunde bli hennes enda chans att få prata ostört med Avara.
Hon slank ner i den halvt dolda öppningen bakom enbusken och tassade snabbt ner för trappan som vred sig ner i mörkret.
Öppningarna i taket släppet ner pelare av ljus som blänkte i de polerade stenväggarna.
Idra han se Avara gå in i det rum som hon och hennes blivande make, Telerin delade.
Idra småsprang bort till grottöppningen och kikade sedan försiktigt in.
Hon knackade på träplattan som hängde vid dörren in till sovgrottan.
Avara höll på att byta hårband och vände sig om.
"Hej, Idra", sa hon vänligt.
"Hej... Har du tid en stund?"
"Självklart."
Idra steg in i grottrummet.
Rummet var stort även om golvytan var liten, precis som i alla andra sovgrottor.
På ena sidan om dörren fanns en förvaringsbänk och på den andra sidan en stenhylla där alla ljus stod.
Längst in fanns den generösa sovalkoven med det skrovliga stentaket som glittrade i skenet från ljusen.
Rummet såg precis ut som det Idra hade och som det hon haft i den andra byn. Alla rum utformades tydligen efter samma principer.
"Har det hänt något?" undrade Avara när Idra stod och velade.
Hon visste inte riktigt hur hon skulle börja.
"Jo... Men för ett tag sedan, när jag var i Druupla", sa hon.
Avara satte sig på sängen och klappade på täcket bredvid sig.
Idra gick fram och satte sig bredvid henne.
"Du ser lite obekväm ut. Nästan lite blek. Är det något allvarligt?" undrade Avara.
Idra ryckte på axlarna.
"Inte vet jag. Det är mest något som jag inte kan skaka av mig. Jag tänkte att det kanske kunde hjälpa att prata med någon."
"Har det inte ens hjälpt att prata med Sirio om det?"
"Sirio vet inte om det."
"Hur är det möjligt?"
Idra suckade djupt.
"Lòdra hade satt en spärr mellan våra sinnen, så Sirio såg bara att jag blev anfallen av Ràn. Ràn är en anförare och Lòdras närmaste man. Han blev lite förtjust i mig och... gjorde närmanden."
"Så han tafsade på dig?" undrade Avara i ett försök att hjälpa henne på traven.
"Inte direkt. Då hade Sirio varit medveten om det... Nej, han... läste mina tankar. Rotade i mina minnen."
Avara tog ett lite djupare andetag innan hon fortsatte.
"Vilka minnen? Var det något särskilt han var ute efter?"
Idra svalde och höll blicken fäst på sina händer.
"Han... rotade fram alla mina sängkamrater. Alla som jag delat en natt med och sedan kommenterade han det han såg."
Orden ville nästan inte lämna hennes mun. De blev konstigt runda och ville fastan på tungan. Som om hon var nära gråten, men ändå kände hon sig behärskad.
"Åh, vännen", sa Avara medlidsamt och kramade om henne.
Idra kände sig tacksam över att få luta huvudet mot hennes axel.
Avara höll henne en stund innan hon lossade på greppet igen.
"Du har all rätt i världen att känna dig kränkt. Han hade ingen som helst rätt till det han gjorde och han är säkert medveten om att han gjorde fel, även om han var ohyfsad nog att genomföra det ändå", sa Avara allvarligt.
Idra nickade bara och vågade möta hennes blick.
Det Avara sagt visste hon redan, men det kändes ändå skönt att få höra från av någon. Som om det bekräftade hennes rätt att känna sig illa behandlad.
"Känner du obehag inför tanken på att dela ditt sinne med någon annan?" undrade Avara sedan.
"Inte direkt... Nu när jag har Sirio tillbaka i full styrka så är jag inte sårbar längre. Men det är som om själva minnet bitit sig fast. Jag kan inte skaka av mig det."
"Känns det bättre nu när då fått lätta ditt hjärta då?"
Idra nickade igen.
Avara log mjukt.
"Du kan känna dig stolt över att du berättade det. Det är inte alla som klarar av att lätta sitt hjärta, trots att de vet att de borde. Vill du prata mera om det så kan du komma till mig precis när du vill."
Idra nickade än en gång och besvarade Avaras nästa kram.
Hon kände sig lättare om hjärtat när hon gick tillbaka till sin halvfärdiga krans.
<<Jag vill inte rota mer i det ni pratade om, men jag hoppas att du vill prata med mig om det vid något tillfälle>>, sa Sirio efter en stund.
<<Jag ville ta det med en kvinna först. Det var inget personligt mot dig. Du är den som står mig närmast, men det kändes ändå bättre att prata med Avara om det först. Jag hoppas att du förstår?>>
<<Det gör jag nog. Men vi kan ta upp ämnet när du fått smälta det lite till och dessutom hunnit ta till dig samtalet med Avara.>>
<<Det kan vi göra>>, sa Idra med en knappt märkbar nickning.