Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

30. Minnesstund

Rubors minnesstund skulle hållas vid öknens kant. Alla drakar skulle också delta och det fanns inte utrymme för dem runt Palarimr. Dessutom var det bäst att få göra något sådant lite privat.
Säkert skulle några nyfikna följa dem på håll i hopp om att få se drakarna, men så länge de höll sig dolda och inte störde minnesstunden så fick det vara.
Idra tog med sig Grendi, men valde att inte rida.
De som ansågs vara Rubors närmast sörjande fick bära varsitt ljus och skrida bort till den utvalda platsen i dubbla led.
Idra fick gå längst fram bredvid Ceran.
Bakom sig hade hon Adon och Erebor och därefter följde resten av Drakriddarorden.
De bar alla svarta mantlar som nästan helt dolde de kläder som de bar under, men trots det var alla finklädda under mantlarna.
Ljusen var så tjocka att man inte nådde runt dem med en hand och så långa att de nådde till knäna när de var nytända och man höll lågan i brösthöjd.
Ljusen var gjorda av bivax och luktade lite som honung. Deras utsida var svartfärgad och insidan var varmt gul.
Det gula vaxet bildade snart en krans av stelnade droppar runt kanten.
Runtom dem gick fler som valt att delta i minnesstunden och alla bar varsin lykta.
Skogen runt om dem lystes upp när ljusens fladdrande sken spred sig kring tåget med människor.
Aywyn och Livonia kom med båda två, men de svarta mantlarna dämpade inte den lyster de utstrålade. Ingen kunde ta miste och råka se dem som alldagliga arbetare. De skred fram nästan ljudlöst, snett bakom Idra.
De som bar lyktorna sjöng en ordlös sång som spred sig i den tysta skogen.
Idra kände att det var en mycket vacker minnesceremoni som väntade. Redan nu kände hon att de hedrade Rubor kungligt.
När de närmade sig öknen såg hon att sanden lystes upp av några stora eldar. Fyra stycken som lyste upp de samlade drakarna. De satt tysta likt gigantiska monument i sten. Det var en nästan lite spöklik stämning över dem.
Idra kände sig lite nervös nu när hon skulle ta ledningen för den raden med människor som hon hade bakom sig.
Hon skulle gå nära den närmaste elden på vänster sida och sedan gå mot en punkt mittemellan de två bortre eldarna. Ljusen skulle sedan tryckas ner i sanden och bilda två rader som öppnade sig mot skogen bakom dem.
Hon vek bort från Ceran och gick en hästlängd ifrån elden, som Ceran instruerat henne tidigare.
Sedan tog hon sikte på det som verkade vara mitten på avståndet mellan de två bortre eldarna.
När hon närmade sig sneglade hon på Ceran och när han stannade gjorde hon det också.
De vände sig mot de som stannat vid skogsbrynet och ställde ner sina ljus i sanden.
Hon stod bredvid Erebor och tog ett steg tillbaka från ljuset när han gjorde det.
Hon var tacksam för att ljuset hölls stående i sanden och inte föll omkull.
En präst i Dracoona gick högtidligt fram till platsen mellan hennes och Cerans ljus.
Sedan vände han sig mot de ansamlade och öppnade boken som han burit med sig.
Han var klädd i en svart kåpa med axelklaffar. Axelklaffarna var som stora dukar och på båda fanns de fyra drakarna broderade. Prästen var en äldre man, men hans hår var fortfarande till större delen mörkbrunt och ögonen var pigga.
Den gamla boken som han bar var inbunden med en läderpärm som såg mycket nött ut. Även sidorna i boken hade gulnat och fått små skador i kanterna.
Med ett stadigt grepp om den gamla boken började mannen läsa för dem.
"Sedan tidernas begynnelse har De Fyra Drakarna hållit balansen i vårt rike. Gaya för oss till livet. Syrith vakar över våra resor. Wraam hjälper oss i krigets hetta och Luor tar emot oss när vårt liv är över. För en del av oss kommer Luor och hämtar oss tidigare än väntat. Rubor var en fullvuxen drake, men hade många år kvar att leva. Hans visdom och styrka kommer att lämna ett stort tomrum efter sig och han kommer att bli ihågkommen som en av våra främsta drakar. Enligt de gamla legenderna avslutas ett liv för att ge rum för ett nytt. Vi kan bara hoppas att den som föds i Rubors ställe kommer att vara lika god och renhjärtad som han var."
Idra såg på de stilla brinnande ljusen medan hon lyssnade på prästens predikan.
Det var nästan helt vindstilla, trots att det var så öppet.
Drakarna rörde knappt på sig och var som en levande bergskedja på var sida om eldarna.
Prästen berättade lite om Rubors liv och de bragder som han utfört.
Rubor hade haft ett händelserikt liv.
Han hade tillsammans med Erthna rest mycket, närvarat vid stora händelser, bekämpat fiender och vunnit strider.
Han och Erthna hade stått varandra mycket nära och sorgen efter hennes död hade nästan blivit hans undergång.
Prästen nämnde även Idra.
Hon vaknade till när hon hörde sitt namn nämnas.
"Kanske att Rubor kände på sig vad denna unga kvinna skulle betyda för oss och för riket. Att hon skulle bli Drakgudarnas utvalda och få Stenen. Han måste ha känt sig hedrad över att få bära landets hopp på sin rygg och därför kan vi vara säkra på att han tog sitt sista andetag med stolthet."
Idra blev nästan tårögd och tog ett djupt andetag för att samla sig.
Hon fäste blicken på ett av ljusen och lyssnade bara lite halvt på prästens tal. Hon ville inte stå och gråta inför alla som var där. Ingen hade tyckt att det vore konstigt att gråta vid en minnesceremoni, men hon ville inte vara rödflammig i ansiktet med svullna ögon. Hon såg nog sorgsen ut ändå.
Hon svepte med blicken över de övriga som samlats. De flesta stod med blicken fäst på ett ljus eller med slutna ögon. Några var blanka i blicken och några hade glänsande ränder över kinderna. Några såg upp mot stjärnhimlen och ett fåtal höll en näsduk under näsan för att samla upp tårarna.
Idra kände sig närmare gråten när hon såg att andra grät, så hon fäste kvickt blicken på ett ljus igen.

Ceremonin varade en god stund, men utan att bli onödigt lång.
Sedan slog prästen ihop boken igen och såg ut över folksamlingen.
"Minns en sak, mina vänner. Någon vi älskar är aldrig borta så länge som vi bevarar deras minne. De lever vidare i våra hjärtan och det är den största heder man kan skänka en avliden vän. Låt nu tystnaden sprida lugnet inom oss och fylla våra tankar med minnet av Rubor."
Alla sänkte sina huvuden och slöt ögonen.
När Idra stod där med hakan mot bröstet och blundade kändes det som om hon stod ensam i öknen. Alla var precis tysta. Hon kunde känna de andras närvaro, men ändå var det som om de inte var där.
Det var lite av en lättnad när prästen avslutade tystnaden genom att lägga boken under armen och lämna sin plats.
De följde honom och lämnade ljusen där de stod. Lyktorna fick lysa upp deras väg tillbaka genom skogen.
Idra slängde en blick över axeln och såg att drakarna stod kvar runt eldarna.
"Tänker de stanna längre?" frågade hon försiktigt Ceran som befann sig närmast.
"Ja. Drakar hedrar sina döda på ett eget sätt. De deltar i våra ceremonier, men när vi avslutat vårt så fortsätter de med sina egna traditioner. De minns Rubor tillsammans och hedrar hans minne genom att tala om vad de respekterade mest hos honom. Jag är inte så insatt i det hela. De har bara berättat lite kort om vad det går ut på, men vi får respektera att de vill hålla det för sig själva."
Idra nickade och vände blicken framåt igen.
Det började bli sent och hon längtade efter att få krypa ner i sängen.
Det hade varit en händelserik kväll och hon kände att hon började bli trött.