Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

54. Avslöjandet

De satt fortfarande bredvid varandra vid det stora bordet när det närmade sig lunch. Det knackade på dörren och en av Aldwins kammarherrar öppnade försiktigt dörren.
”Fröken Trullock? Hans majestät Aldwin önskar äta middag med er i kväll, om ni kan tänka er att göra honom den äran”, sa kammarherren med en djup bugning.
Idra hade gärna slängt fram en ursäkt för att slippa, men hon hade redan avböjt han inbjudan en gång och hon kände sig skyldig honom en chans.
Om inte annat så var det ett utmärkt tillfälle att klargöra sina avsikter en gång för alla.
Hon nickade åt kammarherren som bugade sig igen innan han lämnade rummet.
”Ska vi gå till matsalen för att äta lunch, eller ska vi äta här?” undrade Idra.
Erebor bläddrade lite i sina papper innan han svarade.
”Du gör som du vill. Jag brukar få min lunch serverad här, men du får gärna göra mig sällskap.”

Idra tillbringade nästan hela dagen i Erebors sällskap. Det var ganska trevligt att sitta där med honom, även om han oftast glömde allt annat och försvann i sina papper. Han hade högar med anteckningar som skulle sorteras i rätt ordning innan han skrev ner dem i boken som skulle berätta deras historia för kommande generationer. Idra hade berättat så mycket som hon kunnat om sitt möte med Luor, men hon hade förstås inte avslöjat allt.
När det närmade sig middagstid gick hon till sitt rum för att snygga till sig lite inför middagen. Lite fick hon nog anstränga sig inför Aldwin.
Tills sin förvåning fann hon att dörren till hennes rum stod öppen. Där inne stod två kammarpigor med en klänning och bordet framför spegeln var fullt med kammar, borstar, hårband och spännen.
Aldwin hade tydligen bestämt sig för att själv se till att Idra hade ett vårdat utseende inför middagen.
Lite irriterat gick hon in och lät pigorna göra sitt jobb. Det var trots allt inte deras fel att de fått order om att snygga till henne, men Aldwin började ta sig lite för stora friheter. Välja kläder och klä på sig klarade hon faktiskt av själv.
Klänningen var av gråblått silke och ett riktigt mästerverk. Även om Idra inte trivdes i klänningar så fick hon erkänna att den var otroligt vacker.
Hon fick behålla sin frisyr, men de snyggade till den så att det inte fanns några lösa hårtestar.
De ville pynta henne med en rad olika smycken, men det sade hon bestämt nej till. Någon måtta fick det vara.
När hon till slut var klar blev hon eskorterad till Aldwins rum av en kammarherre.
Kammarherren knackade på dörren innan han klev in och bugade sig djupt för Aldwin.
”Miss Idra av Waagen, ers nåd”, sa han innan han steg åt sidan och släppte in henne.
Aldwin satt vid ett stort skrivbord framför dörren. Det var ett stort rum med mängder av dyra tyger. Både mattor, gardiner och gobelänger.
I det rum som Idra klev in i fanns skrivbordet, en stor garderob och ett hörn med draperi där han förmodligen bytte om. Sängen stod i ett skilt rum lite längre in. Man kunde se den genom ett dörrhål, fast det mer var frågan om ett valv.
Aldwin tittade upp från pappren som han satt lutad över och log mot henne.
”Miss Idra. Jag har länge sett fram emot att få träffa er lite mer på tumanhand”, sa han och reste sig.
Hon log artigt mot honom och hörde kammarherren stänga dörren bakom henne.
Aldwin sträckte på sig och stod rakryggad som en soldat bredvid skrivbordet.
”Det går ju inte att tala öppet när man sitter i en stor sal. Eller hur?” tillade han.
”Nej. Inte direkt.”
Han log mot henne och gjorde sedan en gest mot en balkongdörr som fanns strax bakom skrivbordet.
”Vi har några tilltugg som väntar på oss medan middagen blir klar.”
Hon lämnade sin plats vid dörren och följde honom ut på balkongen.
Där stod ett serveringsbord vid väggen och vid balkongens räcke stod ett bord med två stolar. Det var avsett för romantiska middagar där man inte ville ha ett helt långbord mellan sig.
Aldwin gick fram till bordet och drog ut en stol åt henne.
Så snart hon satt sig till rätta hällde han upp vin åt dem båda innan han satte sig på sin stol. Att de inte ens hade en kammarherre där för att servera dem gjorde Idra lite osäker. Det kändes lite ovanligt att vara ensam med honom. Det hade hon aldrig varit tidigare.
Han satte sig tillrätta och tog upp vinglaset.
”Jag tog mig friheten att välja vin själv. Jag hoppas att du tycker om det”, sa han och smuttade på sitt glas.
Idra smakade på vinet och nickade.
”Det är mycket väl lagrat.”
Hans leende blev bredare.
”Det ante mig att du smakat vin förr. Jag måste säga att du är en världsvan kvinna. Det är något som jag inte är van vid att ha sällskap av. De flesta kvinnor inom adeln är kanske vällärda efter alla böcker de läst, med det är något speciellt med de som skaffat sin kunskap på egen hand. Genom resor och vandringar till exempel.”
Idra log svagt.
”Hungrig?” undrade han.
”Lite.”
”Vi kan börja med tilltuggen. Middagen kan dröja några minuter än.”
De reste sig och gick bort till serveringsbordet.
Idra tog för sig av lite av varje. Det var mest brödbitar eller kex med något dekorativt pålägg. Ost, grönsaker eller kallskuret kött.
”Hur trivs du här i Palarimr, då?” undrade Aldwin när de satt sig igen.
”Bara bra. Men jag kan avslöja att jag har funnit mitt framtida boende under en av mina resor.”
Aldwin höjde ögonbrynen en aning.
”Jaså? Vill du avslöja vad det rör sig om också?”
”Ett träd.”
”Ett träd?” sa han förvånat.
”Ja. Ett lövsångarträd. Eller egentligen så är det flera lövsångarträd. Det finns en grupp av dem ute i Nigellon, som alla går att bygga hyddor eller rum i. Jag hade tänkt bygga en mindre by av olika rum. Ett rum per träd så att säga.”
Han nickade.
”Så du tänker bo i träd?”
”Ja. Jag tror att det kommer att passa mig ypperligt”, sa hon med ett litet leende.
”Du har inte funderat på att bo i ett slott då?”
Hon skakade på huvudet.
”Jag tycker att det är lite för stort och pråligt. Inte känner jag mig bekväm med tjänstefolk heller. Jag har hellre något litet som jag kan ta vara på själv. Dessutom trivs jag bäst när jag är nära naturen.”
”Hm... Hur trivs du med Devin som livvakt då?”
Idra undrade om det var ett klokt val att säga som det var. Aldwin skulle inte tycka om att hon fallit för hans halvbror när han själv var intresserad av henne. Dessutom var Devin trots allt trolovad med Aywyn.
”Han är mycket skicklig, men jag har alltid haft lite svårt för att ha någon som säger vart man ska gå och som följer efter en hela tiden. Det har varit lite dispyter, men annars kommer vi mycket bra överens”, svarade hon.
Aldwin nickade.
De hörde dörren in till rummet öppnas och snart dök en servitör upp med en matvagn. Maten låg färdigt upplagd på de tallrikar som ställdes framför dem. Det såg mycket lyxigt ut och säkert skulle det smaka därefter.
Aldwin pratade lite om sig själv och sina framtidsplaner en stund medan de åt. Idra lyssnade inte så noga, utan nickade bara lite nu och då när det passade.
Efter middagen reste de sig och gick bort till räcket en bit därifrån. Medan de såg ut över skogen och det lilla av byn som syntes nedanför fortet berättade Aldwin lite om landet och vad han hade åstadkommit som regent. Idra lät fortfarande det mesta flyta förbi utan att lyssna så noga.
”Vill du ha påfyllning?” undrade han och väckte henne ur tankarna.
”Ja, tack.”
Hon räckte sitt glas åt honom med ett leende och han gick bort till serveringsbordet.
Idra såg ut över skogen och suckade. Hon undrade hur snabbt hon kunde smita undan, utan att det skulle anses som oartigt. Trots att hon sagt att hon bestämt sig för att bosätta sig i ett träd så hade det inte bromsat hans försöka att imponera på henne. Hon verkade stå iför ett hopplöst fall. Han accepterade tydligen inte ett nej.
Plötsligt landade Fae på räcket bredvid henne.
Devins röst hördes i hennes tankar;
<<Det är Aldwin. Aldwin är förrädaren.>>