Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

40. Krigstrummor

Efter en ganska mödosam vandring lät Idra honom ta stöd mot väggen medan hon kände på en dörr. Den var låst, men för henne gick den upp lätt.
Det var ett rum med en säng, en garderob och många mattor på golvet. Precis ett sådant rum som både hon och Orin tilldelats under sin fångenskap.
Om hon såg till att dörren gick i lås bakom dem så skulle kanske ingen tänka på att leta där.
Hon hjälpte skuggdemonen att lägga sig på sängen innan hon stängde och låste dörren efter dem.
"Hur gör du det där?" undrade han.
"Vilket?"
"Öppnar och låser dörrar genom att röra vid dem?"
"Jag är värd åt en vit wyrg. Jag behärskar inte så mycket magi än, men det börjar arta sig. Jag kan även lyfta vatten utan kärl om jag koncentrerar mig tillräckligt", sa hon och satte sig på kanten i sängens fotända.
"Vad heter du förresten?" undrade hon sedan.
"Dietrich."
Hon nickade.
"Du kan kalla mig Idra." sa hon.
"Har du ett långt namn?"
"Ja. Namn, titlar och så vidare."
"Vad heter du då?"
"Idra Trullock av Waagen... Gåvobärare och trollens ambassadör."
Han nickade.
"Det ante mig att du var något sådant. Det där halsbandet vet jag vad betyder. Trollen tar inte upp vem som helst i sin stam."
Hon log lite svagt.
"Det känns lite märkligt. För några månader sedan var jag en betydelselös vandrare som inte var mycket värd. Nu verkar hela landets framtid ligga på mina axlar."
Det blev tyst i rummet.
Han hade ett ganska uttryckslöst ansikte, men skuggdemoner var kanske sådana.
Hon reste sig och gick bort till fönstret.
Hon kikade försiktigt ut bakom gardinen för att ingen där ute skulle kunna se henne.
Den grå himlen sa som vanligt inte mycket om vilken tid det var. Hon hoppades att större delen av dagen redan gått, men dagarna kändes oftast oändligt långa i Druupla. Det var som om tiden överlag gick mycket långsamt där.
Hon såg ut mot slätten och stelnade till.
Det såg ut som mörka fält, men de mörka fälten var ordnade i perfekta rader och rörde sig framåt mot Nigellon.
Hade Druuplas trupper samlats och förberedde sig på att anfalla?
Hon sneglade upp på Fae som satt på garderoben.
Skulle hon våga sända ut henne för att varna de andra? Ceran hade kanske sett trupperna redan, men om han inte hade det så skulle de bli anfallna i sidan medan de var upptagna med att jaga små fiendetrupper i skogarna.
Hade Ceran tillräckligt gott om tid på sig för att samla sina trupper?
Hon hade gärna skickat Fae, men då hade hon själv ingen kontakt med omvärlden längre. Om det hände henne något så skulle ingen kunna berätta var hon var och vad som hänt, men landets säkerhet gick förstås i första hand. Hon fick lov att skicka Fae.
Hon öppnade försiktigt fönstret efter att hon noga sett till att ingen kunde se henne.
"Flyg till Ceran och berätta om trupperna, men var försiktig. Låt ingen se dig", sa hon varnande till Fae.
Fae lämnade sin plats på garderoben och slank ut genom fönstret. Hon dök ner bland husen innan hon i skydd av dem kryssade sig ut mot skogen.
Idra stängde försiktigt fönstret medan hon följde Fae med blicken så länge det gick. Hon försvann över muren och sedan kunde Idra inte få syn på henne mer.
Hon gick tillbaka till sängen och satte sig i fotändan igen.
"Det verkar som att kriget har börjat", sa hon till Dietrich.
Han nickade.
"Ràn har inte synts till på länge så jag hade en känsla av att han var upptagen med att leda trupper", sa han.
Hon suckade djupt.
"Hur är det tänkt att vi ska ta oss härifrån då?" undrade han.
"Jag har en marfåle som kommer och hämtar oss i skymningen."
"En marfåle? Lòdra hade en marfåle här förut som hon försökte att underkuva."
Idra nickade.
"Det var Grendi, som nu sagt sitt namn till mig och på så sätt svurit mig sin lojalitet. Jag tog henne med mig när jag flydde."
"Så det är därför du hittar här? Jag undrade varför en Gåvobärare användes som spion. Det verkade lite märkligt."
Hon nickade igen.
Att ha sett trupperna som marscherade mot Nigellon ute på slätten hade fyllt henne med en obehaglig känsla. Hon hoppades att alla skulle vara beredda på anfallet när det kom. Om inte skulle Druuplas trupper med lätthet röja undan det lilla försvar som fanns.
Något som hon lagt märke till var att fiendetrupperna marscherade förvånansvärt tyst. De planerade utan tvekan att försöka ta sig så nära som möjligt innan de anföll.
Med lite tur var meddelandet som hon skickat med Fae det som skulle förhindra ett förödande överraskningsanfall, men återigen fann hon sig själv placerad på kanten till allt som ägde rum.
Det började kännas frustrerande att aldrig få bidra med något större.
För att få sysselsätta tankarna med annat vände hon sig till Dietrich.
"Börjar du bli hungrig? Jag kan smita ut och se om jag kan hitta köket", erbjöd hon sig.
Han skakade på huvudet.
"Det är inte värt risken. Om vi blir hämtade i kväll så kan jag uthärda hungern tills vi är borta härifrån. Dessutom så har all tortyr gjort mig aningen illamående."
Hon nickade.
Med tanke på vad han fått utstå så var det inte konstigt att han tappat aptiten.
"Men du kan behöva få sova medan du har chansen. Lägg dig ner och vila, så kan jag hålla vakt", tillade han.
Hon suckade och kände att hon nog var ganska så trött. Spänningen hade hållit henne vaken, men nu när inget hände så kom tröttheten ikapp. Hon hade inte sovit på ett bra tag nu.
Hon kröp lite högre upp i sängen och lade sig med huvudet på kudden bredvid honom. Hon kunde känna hans arm mot sin rygg när sängen inte bred nog för två, även om det var en stor säng.
Sängen var rätt skön att ligga på och snart sveptes hon iväg av drömmarna.
Det blev ett virrvarr av drömmar som avlöste varandra utan ha någon handling.
Hon vaknade efter några timmar utan att minnas något av det hon drömt.
Hon såg mot fönstret och fann att det började bli mörkt.
Det var tyst i rummet och Dietrich rörde bara svagt på armen.
När hon tittade upp såg hon att han försökte gnida bort den tjärliknande smeten som han hade i handflatorna. Han hade lyckats ganska bra, även om det fortfarande fanns kvar i händerna.
Han sneglade på henne innan han såg på sina händer igen.
"Börjar det bli dags att ge sig av?" undrade han.
Idra nickade.
"Snart. Vi måste vänta tills det är så mörkt som möjligt", sa hon och satte sig upp.
Hon gick bort till fönstret och tittade ut, dold bakom gardinen.
De trupper som rörde sig mot Nigellon hade tänt sina facklor och nu såg hon hur stora trupperna var.
Det var en skrämmande syn.
Likt glödande plattor flyttade kompanierna sig i takt mot fronten.
Det var betydligt fler än hon först trott. Förmodligen hade fler trupper kommit ut ur skogen sedan hon upptäckt dem.
Det knöt sig hårt i magen på henne.
Nu kunde hon höra hornstötar och dova trummor vars eko rullade mot henne.
Hon kände sig kall i hela kroppen när hon försökte föreställa sig vad som hände vid fronten, men förmodligen hade alla upptäckt fiendens framfart när de inte längre rörde sig tyst.
Det var ju alltid en tröst.
Hon hoppade högt när någon ryckte i dörren.
Hjärtat slog flera extra slag och hon hörde knappt något annat än sin puls när hon lyssnade ut mot korridoren.
Det dröjde en stund innan hon hörde att man ryckte i nästa dörr som låg bredvid deras.
Hennes axlar sjönk, även om hon inte vågade slappna av än.
Man letade tydligen efter Dietrich.
Det var en enorm tur att de bara kände om dörrarna var låsta istället för att söka igenom alla rum.