Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

55. Mörk magi

Det kändess som om hjärtat föll ner i magen på henne.
Hon tog ett djupt andetag för att snabbt samla sig. Det var nog bäst om Aldwin inte kände till att hon visste något.
<<Har du talat med Ceran?>> undrade hon.
<<Nej. Devin sa du först>>, svarade Fae med sin egen röst.
Idra nickade svagt.
<<Flyg till Ceran och låt honom veta var jag är.>>
Fae lämnade sin plats på räcket och flög iväg.
”Vad var det där om?” undrade Aldwin.
Idra ryckte till och vände sig om. Hon lyckades le och tog emot glaset som han räckte henne.
”Devin är på väg tillbaka. Jag bad Fae att tala om för mig när han lämnade utposten”, svarade hon lugnt.
Aldwin nickade.
”Vad har han gjort där?” undrade han sedan.
”Hälsat på sin mor. Han har inte träffat henne sedan kriget, så han ville bara se att hon var okej.”
Aldwin nickade igen och tog en klunk av vinet.
Idra såg ut över skogen igen.
Han stod ganska nära, vilket gjorde henne lite nervös. Tankarna snurrade i huvudet på henne. Hur kunde han ha svikit sitt eget folk och varför? Men det kunde hon inte fråga. Inte utan att han fick veta vad hon kände till.
Han iakttog henne en stund innan han sa något.
”Du undrar säkert vad jag hade för motiv?” undrade han och överraskade henne totalt.
”Vad?”
Hon hade varit nära att tappa glaset när hon insett att han visste.
Han log svagt.
”Devin vet att hans mor är i säkert förvar och ni kom med en ryslig fart när ni kom tillbaka från Druupla. Ni rusade raka vägen till Ceran och efter det har det varit en spänd tystnad så fort mina tjänare har befunnit sig i närheten. Jag är inte dummare än att jag kan lägga ihop allt och förstå vad ni grävt fram. Devins mor har avslöjat mitt samarbete med Lòdra. Eller hur?”
Idra såg ut över skogen en stund innan hon vände på huvudet och mötte hans blick.
Han såg lugnt tillbaka på henne medan han väntade på hennes svar.
”Så vad var ditt motiv?” undrade hon, utan att svara direkt på hans fråga.
Hans bruna ögon såg nästan svarta ut i den allt mörkare skymningen, men det fanns inget ont i honom. Det visste hon.
Han suckade lätt.
”Lòdra har många förmågor. En av dem är att långsamt förgifta sinnet på folk. Så långsamt att man inte märker det förrän det är försent. I början lovade hon mig att lämna mitt folk ifred i utbyte mot lite information. Hon ville bara ha anhängare och det är tillåtet att följa vilken tro man vill i vårt land. Det kunde jag inte förhindra. Sedan ville hon veta var wyrgvärdarna bodde. Hon sa att hon bara skulle befria dem från magiska parasiter, som hon kallade dem. Själv har jag ingen erfarenhet av wyrger eller wyrgvärdar, så jag trodde henne. Hon lovade mig makt i utbyte. Verklig makt. Jag skulle bli den ende kungen i Silvarion. Hon skulle styra landets religion och jag skulle styra landet. Vi skulle styra sida vid sida och hon lovade att det skulle bli storslaget... Sedan träffade jag dig. Du var en wyrgvärd och Lòdra lovade att hon skulle befria dig från din wyrg. Sedan kunde du och jag leva sida vid sida som kung och drottning. Enligt Lòdra så var det Sirio som hindrade dig från att vilja vara med mig. Hon sa att så snart hon fått tag i Sirio så skulle hon låta dig gå. Helt oskadd...”
”Det var du som berättade för Lòdra att vi skulle till Algarda”, avbröt hon.
Aldwin log svagt.
”Ja. Jag beklagar allt obehag som jag utsatt dig för. Jag blir inte kvar här så länge till och jag vill hinna be dig om ursäkt innan jag ger mig av. Nu när du vet allt så kan jag göra det. En sista kväll då jag kan låtsas att allt är som vanligt.”
”Vart ska du ta vägen?” undrade hon.
”Det kan jag inte säga. Förräderi är inget litet brott. Men jag klarar mig. Jag ska slå mig till ro någonstans och finna någon att dela mitt liv med. Hur mycket jag än trivs här så kommer jag aldrig att kunna finna ro i det liv jag lever nu. Men om du vandrar lika mycket som du gjort tidigare så kanske du hittar mig.”
Han log och ställde undan sitt glas på balkongräcket. I samma stund hörde Idra hur det bultade på dörren in till rummet.
”Godtar du mina djupaste ursäkter för det som hände dig?” undrade han.
Idra slängde en blick på dörren in till rummet innan hon mötte hans blick igen. Sedan nickade hon.
Han log svagt och tog hennes hand.
”Behåll klänningen. Du kanske får användning för den någon dag. Även om du inte tycker om att bära klänningar så klär du i dem”, sa han och kysste hennes hand.
Det bultade på dörren igen. Hårdare denna gång.
”Jag hoppas att våra vägar korsas igen. Och vad beträffar Devin, så har ni min välsignelse. Det kanske inte blev jag som fick din hand, men han är förmodligen det näst bästa. Framför mina djupaste ursäkter till de andra. Framför allt till Devin. Jag har nog inte varit en vidare bra bror.”
Dörren in till rummet slogs upp och ljudet av metallskodda fötter klirrade mot stengolvet i rummet.
Aldwin släppte hennes hand.
”Ta hand om dig. Och ta hand om Devin”, sa han innan han lade en hand på balkongräcket.
Med ett smidigt språng hoppade han över räcket och försvann.
Idra drog efter andan och rusade fram till räcket.
I samma stund kom några soldater ut på balkongen med Ceran i spetsen.
Idra såg dem bara i ögonvrån. Hennes blick var fäst på en stor skugga som svepte iväg med Aldwin på ryggen.
Svart magi. Det visste hon att det var.
Förmodligen hade Lòdra varit skyldig honom en sista tjänst.
Ceran kom fram till Idra och ställde sig bredvid henne.
”Är du okej?” undrade han.
Hon nickade och följde den stora skuggan med blicken medan den svepte iväg ut över skogen och försvann.
Ceran lade en tröstande hand på hennes axel och skickade iväg soldaterna.
”Sa han vart han skulle?” undrade han sedan.
Hon skakade på huvudet.
”Nej. Men han sa att han skulle finna en bättre tillvaro åt sig någon annanstans. Han har insett sitt misstag, men ville inte ta sitt straff.”
Hon såg att Ceran nickade i ögonvrån.
Tillsammans stod de kvar där en lång stund och såg ut över skogen.