Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

38. Grym tortyr

Väl nere såg hon sig om. Det enda som fanns där var bordet och den lilla vagnen med verktyg. Väggarna var lite skrovliga, men i stort sätt släta. Att krypa in under bordet verkade vara hennes enda alternativ.
Snabbt sprang hon bort till det och kröp in under det.
Hon kröp till andra sidan av det, för att hon inte skulle synas direkt när de klev in i rummet. På håll var det lätt att titta in under bordet.
Fae släppte Idras axel och klängde sig fast med klorna i bordets undersida.
Darrande hörde Idra fotstegen närma sig. Hon kunde se fötterna på två soldater och fången mellan dem kliva ner på golvet.
Hon hoppades att de inte skulle ha lika lätt för att se henne där under.
Fången gick lite motsträvigt och verkade vara en fullvuxen man. Skorna var ett par kraftiga kängor och han hade byxor i ett svart, grovt tyg. Soldaterna haden mörkröda stövlar.
Hon kunde inte se så mycket mer än upp till fotknölarna på dem.
Det kom en person efter dem som bar en släpande svart klänning. Idra behövde inte gissa för att veta att det var Lòdra.
Fången tvingades omilt ner på bordet och spändes fast.
Idra följde nervöst alla fötter med blicken och hoppades att ingen skulle tappa något på golvet eller av annan anledning böja sig ner. Hon kunde se upp till knäna på folk under den låga kanten runt bordet. Hon var tacksam för att bordet hade den kanten, även om den förmodligen var där för att fångarna inte skulle kunna ta tag i kanten och dra sig undan.
Hon svalde och satt så tyst och stilla som hon kunde.
Snart var fången fastspänd och soldaterna lämnade rummet.
Idra såg sig försiktigt om för att få syn på Lòdra.
Hon fick syn på det svarta klänningstyget till vänster om sig.
Lòdra stod stilla en lång stund och stod förmodligen och hånlog mot sin fånge.
"Låt oss se hur stark du orkar vara här nere min vän."
När Lòdras hånfulla röst ekade lätt i salen ryckte Idra nästan till av ljudet.
Kjoltyget flyttade sig närmare det flyttbara bordet med verktyg på.
"Mild övertalning verkar inte vara något för dig. Inte heller de löften jag givit dig verkar falla dig i smaken och du tycks tro att tystnad skulle kunna göra dig något gott."
Klirret av verktyg som flyttades runt ekade svagt i det stora rummet.
Fången på bordet sa inget.
Lòdra verkade ha valt vilket verktyg hon ville använda och gick fram till bordet.
"Skuggdemoner anses ju vara intelligenta, så säg mig vad din tystnad skulle göra för nytta? Tror du att jag skulle låta dig gå om jag inte fick det jag ville ha av dig?"
Fången svarade fortfarande inte.
Idra stålsatte sig inför att få höra tortyr äga rum ovanför sitt huvud.
"Kanske lite smärta kan lossa din stumma tunga?"
Lòdras röst var kall som is och Idra kunde höra en liten kniv skära ett snitt i hud.
Fången ryckte till och hon hörde hur det knackade i läderremmarna när de sträcktes.
Hon slöt ögonen och försökte att tänka på annat men ljuden i rummet var allt för påtagliga.
"Du kanske tror att du uthärdat smärta förut och att du klarar av det, men tro mig. Du har ingen aning om var verklig smärta innebär", sa Lòdra och skar ett nytt snitt.
Idra darrade redan i hela kroppen.
Hon lade händerna för öronen och lyssnade på sin egen höga puls.
<<Berätta vad en skuggdemon är>>, bad hon Sirio i hopp om att det skulle distrahera henne.
<<Skuggdemoner anses vara mycket kraftfulla. De är enbart män och kan föröka sig med nästan vilket människoliknande släkte som helst. Oavsett vilket folk kvinnan tillhör så blir barnet en skuggdemon om det blir en pojke. Ett flickebarn blir likt sin mor. De kan kontrollera skuggor, men inte de skuggor man i första hand tänker på. De kan skapa och kontrollera fritt gående skuggor av eld eller is. De påminner lite om moln eller dimma, men kan bränna eller frysa allt de rör vid. Jag kan förstå varför Lòdra skulle vilja ha en på sin sida>>, sa Sirio.
<<Hur ser det ut?>>
Idra ville hålla samtalet igång för att inte behöva lyssna på den pågående tortyren.
<<De har grågrön hy, varierande ögonfärg i blå nyanser, oftast mörkt hår och de är alltid mycket muskulösa. De kan ha ganska så spetsiga öron, lite lika alvernas. De är inte alltid så långa. Lite som genomsnittet på vanliga korta män. Lite längre än dig kanske. Och de är mycket starka. Den vi har ovanför oss skulle kunna vara till stor hjälp i kriget, om han ville gå med på vår sida. Men jag tvivlar på att vi får någon möjlighet att ta honom med oss. Han kommer säkert att vara hårt bevakad. Skuggdemoner är mycket ovanliga. De får nästa bara en son i livet och försöker de få fler barn så får de oftast döttrar. Det finns kanske bara ett tiotal kvar i hela världen, men det är svårt att veta. Här i Silvarion har jag aldrig hört talas om en i alla fall.>>
Idra ryckte till när fången ovanför vrålade högt av smärta.
Hon pressade händerna mot öronen och knep ihop ögonen.
<<Jag kan göra dig tillfälligt döv om du vill>>, sa Sirio.
<<Hur då?>>
<<Jag förhindrar att dina trumhinnor rör sig. Det är helt ofarligt och jag kan ge dig hörseln tillbaka på bara några sekunder.>>
Hon nickade för sig själv.
<<Ja tack. Lite tystnad skulle sitta fint.>>
Ljuden runt om henne dog bort och hon tog försiktigt bort händerna från öronen.
Hon kunde inte höra något alls, men hon kunde förstås tala med Sirio ändå, så hon höll sig sysselsatt med att prata med honom.
Under tiden höll hon ett öga på Lòdras fötter som ibland flyttade sig till andra sidan av bordet.
Tortyren verkade pågå i en evighet och Idra kände stark sympati för fången som torterades. Hon hade gärna hört vad som sades i rummet, men att göra det var svårt när man var döv. Sirio kunde ändå höra lite av det som hände runt om dem, så han fick berätta sådant som hon behövde veta. Mest var det Lòdra som gav hot och försökte övertala fången att göra som hon ville. Fången sa aldrig något. Ibland fick Lódra honom att vråla av smärta, men annars var han tyst.
Idra kände hur hon började få kramp i benen av att sitta på det hårda och kalla golvet, men hon kunde inte byta ställning allt för ofta.
Hon väntade på att Lòdra skulle ta en rast eller avsluta tortyren för dagen, men hon verkade njuta allt för mycket av det för att vilja gå därifrån.
Vid ett tillfälle såg Idra mörka droppar av blod falla från bordets kant till golvet och hon rös, men till slut såg hon Lòdras fötter lämna sin plats vid bordet och gå mot trappan.
Sirio gav henne hörseln tillbaka och hon lyssnade på fångens andetag. Han verkade ha fått utstå mycket.
Lòdra gick långsamt upp för trappan.
<<Hon sa att hon skulle låta honom tänka på saken en stund, så vi har inte mycket tid på oss om vi ska byta gömställe>>, sa Sirio.
Idra funderade en stund.
Hon ville inte lämna fången där för att låta honom utstå mer tortyr, men vad kunde hon göra? Att få honom med sig skulle inte bli lätt. Kanske hon ändå kunde göra ett försök? Han kunde trots allt vara till hjälp i kriget och en skuggdemon var aldrig fel att ha på sin sida. Emot Lòdra var han ju tydligen när han vägrade att ens svara henne när hon tilltalade honom. Det kunde vara en stor fördel, men var det värt risken? Hon var i vilket fall som helst tvungen att lämna sitt gömställe.