Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

Kap.10 Att vara wyrgvärd

De skrittade ut ur byn, men när både häst och marfåle fått värma upp lite travade de en bit.
Grendi hade en märklig gångart där hon flyttade ett ben i taget, men rörde dem mycket snabbt. Det gick minst lika snabbt som trav, men flöt fram utan att skumpa. Idra satt bekvämt och djupt i sadeln utan behöva hålla takten med uppstigning i vartannat steg som Devin gjorde.
"Vad kallas det där?" undrade Devin efter en stund.
"Vilket?"
"Den där gångarten."
"Ingen aning. Jag har hört talas om gångarter som kallas tölt eller pass, men jag vet inte vilket av dem det här är", sa hon med en axelryckning.
Han verkade lite svartsjuk eftersom han då och då sneglade på Grendis ben med mörk blick.
"Ska vi galoppera en bit?" undrade Idra efter en stund.
"Kan vi väl. Om inte Grendi tänker visa några nya konster."
"Det tror jag inte. Galoppera kan hon", sa Idra.
Utan att hon behövde göra något fattade Grendi en mjuk galopp och flöt iväg genom skogen.
Fae flög lite i förväg, men dök upp med jämna mellanrum för att visa åt viket håll de skulle eller visa att de var på rätt väg.
Idra njöt av att vara på väg igen.
Hon såg fram emot att anlända till trollbyn också, men att få färdas var ett nöje i sig det med.
Grendi roade sig även med att glidflyga ner för kullar om hon fick chansen.
Devin gillade inte riktigt det, när Grendi kunde spara på krafterna medan hans häst fick arbeta tungt hela tiden.
"Nu räcker det. Frostir måste få vila också", sa han till slut.
De saktade ner till skritt.
Frostir flåsade tungt och var alldeles löddrig på flera ställen. Det skummade om bettet på honom som han stressat tuggade på.
Grendi var inte ens fuktig och knappt andfådd.
Idra klappade henne på halsen innan hon satte sig djupt i sadeln igen.
De red tysta en lång stund innan Devin bröt tystnaden.
"Du är en wyrgvärd, va?" undrade han.
"Ja. Hurså?"
"Jag undrar bara hur man kan komma på idén att dela sin kropp med någon annan."
"Du har alltså ingen wyrg?"
"Nej."
"En wyrg är en stor fördel. Sirio håller mig frisk, helar mina sår, skyddar mitt sinne, berättar viktiga saker för mig, pratar med mig när jag behöver någon att prata med, ökar mina fysiska förmågor och eftersom han är en vit wyrg så kommer vi en dag att kunna behärska magi."
"För all del, men vi alver har god hälsa, välutvecklad sjukvård, starka sinnen, god utbildning och intellektuella samtal med varandra ändå. Magi finns det de som kan behärska också. Vi behöver inga wyrger, så varför då dela sin kropp med någon? Det verkar nästan lite äckligt om jag ska vara helt ärlig."
Idras ögon smalnade en aning.
Äckligt? Det var ju inte särskilt snällt sagt.
"Vi alver? Så vitt jag vet så är du bara halvalv", sa hon kallt.
Han blängde på henne.
"Jag är mer alv än människa. Det borde även du kunna se som är så avancerad."
Idra sköt fram hakan en aning.
"Skulle det vara något fel på människor, eller vad försöker du säga?" sa hon surt.
"Nejdå. Inte alls. De är kanske lite svagare än alver, men de är helt okej. Så vida de inte fuskat sig till sina förmågor."
Han gav henne en menande blick och hon kände hur kinderna blev varma.
"Fuskat?"
Hon fann inte något dräpande att ta till med, så hon fick hitta någon ny öm punkt att trycka på.
"Människor seglar i alla fall inte omkring med näsan i vädret och skyltar med sina konstnärliga talanger som om de trodde att de var heliga eller nåt. Och bara så att du vet det - jag är tillräckligt avancerad för att se hur mycket du liknar din bror, vare sig du vill det eller inte. Du är inte så alvisk som du tror."
Hans ögon smalnade.
"Jag har inga slemmiga tentakler i kroppen i alla fall. Eller hör röster i huvudet lite nu och då för den delen. Med tanke på att ni talar med en röst i huvudet emellanåt så verkar ni lite rubbade."
Idra tappade hakan och fann inget vettigt att säga alls.
"Vi bräker inte ur oss att andra är äckliga i ett civiliserat samtal i alla fall", fnös hon.
"Jag sa aldrig att du var äcklig."
"Det gjorde du visst. Du sa att det verkade lite äckligt att vara en wyrgvärd och jag är en wyrgvärd. Jag är då hellre en äcklig wyrgvärd än en högfärdig halvalvisk prins."
Innan Devin hunnit tänka ut ett svar åt henne så skänklade hon Grendi och fick henne att lyfta från marken med några galoppsprång.
De flög inte högre än att de var precis under trädkronorna.
Hon behövde en paus från honom. Han kunde verkligen locka fram de värsta sidorna hos henne.
Grendi seglade glatt omkring lite under träden.
Idra såg till att Fae höll ett öga på Devin åt henne. Hon ville inte att han skulle rida vilse eller tappa bort henne. Hon behövde bara slippa höra honom en stund.
Det var riktigt skönt att glida omkring i allt det gröna. De kryssade runt mellan trädtopparna som om det vore gröna moln.
Lite här och var flög fåglar skrämt upp, men de tog ingen notis om dem.
Vinden smekte henne i ansiktet och doften av skog fyllde henne med en fridsam känsla.
Plötsligt landade Fae på hennes arm och klamrade sig fast i axeln.
<<Devin har ordnat lunch>>, sa hon innan hon släppte taget igen.
Idra vände Grendi och följde Fae ner under träden igen.
De glidflög ner till en glänta och landade mjukt i det torra gräset i gläntans mitt.
Fae susade vidare till ett träd där hon landade på en gren en bit in i grönskan.
Devin satt på huk vid en lägereld och en bit ifrån honom porlande en bäck.
Utan att se på henne vände han runt en fågel som han plockat, rensat och trätt på ett spett.
Idra hoppade av från Grendi och släppte lös hennes sadeljord lite innan hon gick bort till honom.
Utan att säga något damp hon ner i gräset en bit ifrån elden.
"Hittade du inget till? Lite stenrotsknölar eller vildmorötter?" undrade hon.
"Jag har inte hunnit leta. Jag hade tänkt låta köttet svalna lite medan jag gjorde det."
Hon suckade och såg sig om.
Lite längre bort fanns ett stenparti där det fanns växter med stora gröna blad. Det såg lite ut som stenrot.
Hon reste sig och gick bort dit.
Lite prövande drog hon upp en planta med rötter och allt. Till hennes glädje följde det med en hop stora knölar som såg riktigt mogna ut.
Hon plockade ihop de större i en hög innan hon grävde runt lite i marken för att få fram de som inte följt med rötterna upp.
Synd bara att det tog så länge att tillaga dem.
Först skulle man gräva en grop i marken och klä dess insida med skinn. Sedan hällde man i stenrotsknölarna och fyllde gropen med vatten. Därefter fick man ta några heta stenar i taget ur elden och släppa ner dem i vattnet så att det kokade tills stenrotsknölarna var mjuka.
Det var jobbigt och tidskrävande.
Hon funderade på hur hon skulle kunna göra det på ett enklare sätt medan hon samlade ihop stenrotsknölarna i sin väska och bar ner dem till bäcken.
Hon tvättade dem lite så att de blev fria från jord.
Hon hade kommit halvvägs när en tanke slog henne.
Hon lade knölarna åt sidan och koncentrerade sig på vattnet. Hon sträckte ut en hand och höll den ovanför den porlande ytan.
Långsamt reste en bubbla av vatten sig ur ytan.
Hon höll koncentrationen och fick den böljande bubblan att sväva framför sig. Den var ungefär i storlek med två kupade händer.
Hon log brett.
"Häftigt", viskade hon för sig själv.
Hon kastade en blick på knölarna i gräset bredvid sig. Sedan flyttade hon vattenbubblan närmare stranden. Försiktigt tog hon upp en av knölarna och petade in den i bubblan.
Hon log brett igen när knölen flöt runt inne i bubblan.
Kanske hon kunde få fram en bubbla som var stor nog för alla knölarna på en gång?
I samma stund sprack bubblan och föll likt en upp och ner vänd hink med vatten över gräset. Hon ryckte till när vattnet stänkte över henne och suckade irriterat.
Hon fick se till att inte tappa koncentrationen.