Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

59. Wraam

Till slut reste en stor vedhög sig mitt i gläntan. Att hitta torr ved hade varit näst intill omöjligt, men förhoppningsvis vad den torr nog för att kunna brinna.
Hon stoppade in torrt gräs mellan alla grenar och pinnar innan hon tog fram sitt elddon.
Det tog en bra stund innan gräset knastrade till lite och började brinna. Även efter det var det nätt och jämt att hon lyckades hålla lågan vid liv tills närmaste gren tog eld, men när det väl började ta sig tog det inte länge innan all ved torkat och fattat eld.
Den sura veden bildade en rökpelare som säkert syntes till Gùrba, men hon planerade inte att stå där och vänta på deras soldater.
Hon ställde sig så nära elden som hettan tillät och såg in i lågorna.
"Wraam. Jag behöver tala med dig", sa hon högt.
Det dröjde några sekunder, men sedan flammade elden till och virvlade upp mot den mörknande skyn som en röd pelare av gnistor.
Den brann kraftigare än tidigare och hettan slog emot henne. Hon backade några steg och höjde handen för att skydda ansiktet.
När hon såg mot elden igen kom en man mot henne. Han verkade ha klivit rakt ut ur elden och var klädd i blodröd klädnad. Han var likadant klädd som Luor varit, men verkade vara lite längre och hade rödbruna ögon. Håret var rött och verkade inte ha kammats på länge.
"Du kallade", sa han när han stod framför henne.
Hon sänkte armen när han stod mellan henne och hettan från elden.
"Jag har en tjänst som jag vill be dig om", sa hon.
Han nickade och granskade henne lite nyfiket.
"Du styr inte bara eld, utan även lava, eller hur?" frågade hon.
Han log brett.
"Det är riktigt", svarade han.
"Då kan du mana fram lavan ur marken och gjuta in ondskan i sten?"
Han skrattade plötsligt till och Idra var nära att rygga tillbaka av förvåning.
Han var uppenbarligen inte lika tillbakahållen med sina känslor som Luor.
"Du är en klipsk kvinna, Idra. Ja, jag kan få lavan att bränna bort den ondska som lever i Gùrba. Jag kan fylla deras hålor så att de aldrig kan användas igen och koka bort allt ont som lever ovan jord", svarade han sedan.
"Då är det den tjänst som jag vill be dig om. Landet kan inte bli tryggt innan mörkret motats tillbaka."
Han nickade och log lite svagt.
"Jag antar att du sedan vill be Gaya och Syrith att återställa balansen i naturen här runtom oss?" undrade han sedan.
Idra nickade.
"Det kan nog ordnas... Vi har snart sällskap. Soldater har lämnat Druupla för att komma hit."
"Det har jag räknat med. Men jag har en flyktväg, så jag kommer inte att vara här när de anländer."
Han nickade.
"Då återstår bara för mig att uppfylla din önskan", sa han och vände sig om.
Han gick mot brasan och försvann in i lågorna.
Idra stod kvar en stund innan hon gick bort till Grendi.
Wraam skulle nog göra sitt drag när tiden var inne. Det hade tagit tid för Luor att samla sina krafter till fysisk form och hon räknade med att Wraam behövde lite tid han med.
Plötsligt hördes hovtramp och en grupp soldater red in i gläntan.
Hon kände genast igen Ràn som red i spetsen för dem och han verkade känna igen henne också.
Hon satte lugnt upp på Grendi och lät honom rida fram till henne.
"Jaså, du kom tillbaka. Har du saknat mig?" sa han retsamt.
"Inte det mista. Men jag antar att jag kan ge dig en varning. Jag har just talat med Wraam. Gùrba kommer att brännas till grunden och begravas i lava om bara ett ögonblick. Om du vill så hinner du kanske föra vidare varningen till din härskarinna. Men då får du rida snabbt", sa Idra kyligt.
Ràn gav ifrån sig ett högt skratt och flera av soldaterna stämde in bakom honom, men knappt hade deras skratt tystnat innan elden bredvid dem flammade upp på nytt. Den bildade ett enormt moln som reste sig mot himlen och tog formen av en drake.
Lågorna övergick till fast form och den enorma draken såg ut att vara gjord av lava. Den bredde ut sina vingar och sköt iväg mot Gùrba.
Hästarna som soldaterna red skriade av panik och stegrade sig.
Ràn svor högt innan han skänklade sin häst hårt och följde den stora draken mot Gùrba. Idra följde dem med blicken en stund innan hon skänklade Grendi och lyfte.
Den stora draken lyste i gult, orange och vitt, likt kraftigt upphettat kol i en smeds ugn.
Det var lätt att följa honom mot Gúrba. Hon höll sig på hög höjd för att beskåda det som hände nedanför.
Draken såg ut att kollapsa över staden och spred sig till ett hav av eld och lava. Tumult utbröt och folk flydde i panik. Man hörde inte mycket av skriken där Idra befann sig. Det mesta svepetes iväg med vinden.
Hon såg snart att elden och lavan verkade sluka vissa, medan den undvek andra. Tydligen lämnade Wraam de som inte var besatta av ondskan.
Idra kände sig lite lättad över det.
Då viste hon att ingen oskyldig behövde sätta livet till, men plötsligt avbröts hon av att Grendi vinglade till.
Grendi visslade till med sitt ihåliga näsben och tappade höjd. Idra kände igen händelseförloppet. Det gick till på precis samma sätt som när Lòdra plockat ner henne från Rubor.
Hon ville inte störta igen, så hon manade på Grendi och dök ner mot marken. Ville Lòdra ha ner henne så landade hon hellre självmant.

Wraam (egen tavla)