Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

Kap.4 Morgontimmar

Så fort Idra ätit klart ursäktade hon sig och lämnade bordet. Hon tänkte varken ge Aldwin eller någon annan en chans att hindra henne från att sova. Nu fick det vara nog. Det fanns en gräns för hur mycket hon orkade med på en dag.
Fae lämnade sin plats på Idras axel och flög ut genom ett fönster när Idra klev in på rummet. Förmodligen skulle hon ordna sin egen middag och röra på sig lite efter att ha suttit stilla hela dagen.
Idra låste dörren om sig innan hon tog av sig till underkläderna och kröp ner i sängen.
Det kändes som en välsignelse att få sträcka ut sig och slappna av.
Ögonlocken kändes tunga och hon somnade nästan direkt.
Utanför höll folk fortfarande på att ställa i ordning på lägerplatsen, men det började lugna ner sig. En efter en försvann folk in i sina tält och till slut brann bara ett fåtal facklor mellan tälten.
Några vakter strosade omkring för att försäkra sig om att allt var lugnt, men i övrigt var det bara gräshoppor och syrsor som var vakna.

Idra väcktes av den ihärdiga symfonin av fågelsång som sjöd utanför i skogen. Några tuppar gal i kör och folk hade börjat röra på sig.
Fae låg ihoprullad i fotändan av sängen och sov fortfarande.
Idra sträckte på sig en lång stund i ett försök att mjuka upp sina trötta muskler. Hon hade förstås inte samma träningsverk i benen som när hon ridit barbacka på de vilda hästarna hela vägen från Griwengars kant till Briscar med Adon och Ceran.
Det kändes som en evighet sedan nu.
Men det var nog inte så länge sedan...
Det var nästan en vecka sedan hon anlänt till Nùr-Draka efter att hon varit hos trollen.
Hos trollen var hon i tre dagar.
En dag gick mer eller mindre åt till resväg.
Efter att hon och 'Cham hade rymt från Druupla hade de varit på flykt i åtminstone två dagar. Kanske tre.
Och i Druupla hade hon varit i tre dagar.
En dag tog det att komma till Druupla, först på drakar, sedan hade hon fallit till marken av Lòdras förtrollning, blivit buren av cha'män och sista biten hade Ràn haft henne i sin famn på hästryggen.
Det borde ha tagit en dag.
De hade givit sig av ifrån Briscar i gryningen och i Briscar hade de varit i lite mer än ett dygn, så det blev...
Hon suckade och räknade allt på fingrarna medan hon mumlade knappt hörbart för sig själv.
Tjugo dagar sedan kanske?
<<Hur länge sedan är det som vi red till Briscar?>> frågade hon Sirio.
Det var tyst en stund.
<<Nitton, kanske tjugo dagar. Vi var ju lite utslagna emellanåt, men knappast över ett dygn, så jag gissar på tjugo.>>
<<Hm. Det var ungefär vad jag kom fram till... Tiden går verkligen fort. Det är redan två månader sedan som vi var alldagliga vandrare i ett försommarlandskap. Inte hade vi något viktigt att göra eller någon plats där vi behövdes. Bara gick dit vi ville, när vi ville... Till viss del saknar jag det. Enda bekymret vi hade var att skaffa mat, hitta ett tillfälligt jobb för att få tag i pengar och finna en plats att sova på över natten.>>
<<Jo. Vi hade inte så mycket fiender. Lòdra fanns förstås redan då, men det var lättare att hålla sig undan. Nu har vi mat på bordet när vi vill och folk ordnar allt vi behöver. Men ironiskt nog kan vi fortfarande inte kalla oss rika.>>
Idra log.
<<Nej. Vi är lika fattiga som vi alltid varit, utöver några trollsmycken och Drakgudarnas sten.>>

Idra drog på sig de gulbruna byxorna och rättade till snörningen i sidorna innan hon tog på sig den vita skjortan.
Till sist tog hon på sig korsettlivet och knöt ihop det. Det var gröngult och snört med svart snöre, precis som byxorna.
Hon hoppades att fler trollkläder väntade på henne vid Avaras bröllop. Hon trivdes i praktiska och smidiga kläder som hon kunde röra på sig i.
Trollen kunde bearbeta läder tills det var mjukt som bomull, som det läder som hennes korsettliv och stövlar var av.
Resten av kläderna var av bomull.
Ett lite tunnare till underkläder, strumpor och skjorta och ett lite tjockare och mer slitstarkt till byxorna.
Hon drog på sig de ljusbruna stövlarna innan hon gick ut ur rummet.
Bältet spände hon fast i farten och knöt runt det som Avara visat, så att den långa, dekorerade änden hängde över låret.
Det verkade vara tyst och stilla i de andra rummen som hon passerade. Antingen hade folk stigit upp och gått på frukost, eller så låg de och sov än.
Hennes stövlar gav inte mycket ljud ifrån sig på stengolvet.
Nästan alla väggar i Palarimr var vitrappade, som i en kyrka.
Hon uppskattade att det blev så ljust i de annars ganska mörka korridorerna.
Kvickt kilade hon ner för trappan och kom till den stora entrén.
Hon fick direkt syn på Aldwin och Ceran som stod och pratade vid den stora dörren till matsalen.
Hon övervägde att smita undan innan de fick syn på henne, men ändrade sig. Det var nog lika bra att få det överstökat.
Ceran stod med ryggen till, så det blev Aldwin som fick syn på henne först.
Han sken upp direkt och rätade på ryggen.
Ceran märkte Aldwins reaktion och vände sig om.
"God morgon", sa Ceran och log.
"God morron."
"Jag hoppas att du sovit gott?" sa Aldwin.
"Jodå. Hur bra som helst."
"Alverna beräknas anlända när som helst. När de gör det så ska vi genast presentera Devin för dig, så att du får röra dig fritt i hans sällskap efter det", sa Aldwin.
Idra kände en svag irritation krypa i kroppen.
Han fick det att låta som om hon inte kunde gå någonstans utan att ha någon som höll henne i handen, men hon klistrade på ett artigt leende och tackade för det.
Sedan smet hon kvickt förbi dem och in i matsalen.
Det blev en alldaglig frukost med färskt bröd och te. Hon saknade den varma chokladen som hon brukade få till frukosten i Nùr-Draka, men varm choklad kunde man bara tillaga där, så hon fick nöja sig med te. De hade väl knappast ens hört talas om kakaobönor i Palarimr.
Efter en stund fick hon sällskap av Adon och Erebor.
"Har ni sovit bra då?" undrade hon.
"Jodå. Lite lyxigare rum här än de vi fick i Briscar", sa Adon.
"Än det du fick i Briscar, menar du väl?" rättade hon honom.
"Jo. Vissa är ju kungens favorit", svarade Adon och låtsades vara irriterad.
Idra log bara åt honom.