Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

50. I krigets fotspår

Väl lägret blev hon varmt välkomnad och inte bara av släkt och vänner. Alla verkade hurra och ropa när hon gick fram till Ceran. Han log brett, även om han såg trött ut. Det var en enorm folksamling runt dem som spred sig långt in i skogen runt om lägret.
Idra log vänligt och höll blicken fäst på Ceran när hon gick fram till honom.
”Välkommen tillbaka, Gåvobärare”, sa han och bugade sig innan han gjorde en gest mot det kungliga tältet.
Idra gav honom en nick innan hon tacksamt gick förbi honom in i tältet.
Adon och Aywyn väntade redan på henne där inne.
Aywyn kom direkt fram och kramade henne.
”Att du vågade rida på självaste döden visar att du besitter ett stort mod, Idra”, sa hon varmt.
”Jag trodde ett tag att han skulle bli arg för att jag frågade, men han verkade snarare road av min djärvhet”, svarade Idra.
”Själv har jag inga kommentarer. För en gångs skull är jag helt mållös”, sa Adon.
Ceran kom in i tältet följd av Devin.
”Jag kan inte säga något om att du smet iväg ensam in i skogen mitt i natten. Du visste uppenbarligen vad du gjorde och jag tror att det blir bäst om vi inte frågar så mycket”, sa Ceran.
Idra nickade bara, men hon var lättad över att slippa alla frågor.
Ceran gick fram till kartan på bordet och såg på den.
”Då var allt över. Men det är mycket arbete kvar. Ett krig är sällan slutet på något. Det är en ny början. Nu är det upp till oss at göra det till en så bra början som möjligt”, sa han medan han plockade bort alla träfigurerna som stod utplacerade på kartan.

Det var mycket jobb när man skulle städa upp efter ett krig. Gravar skulle grävas, fiendens lik samlades ihop på högar som skulle brännas så snart vinden låg åt rätt håll och skogarna skulle säkras.
Troll och alver tog på sig ansvaret med att säkra skogarna. De skulle vara fria från fiender och spioner och det var ingen lätt uppgift.
Man samlade även en trupp som skulle ta sig till Druupla för att se vad man kunde göra där, men utöver allt elände skulle också en segerfest ställas i ordning. En fest behövdes för att få folket på gott humör igen. Det var en markering på att allt var över och att folk kunde leva i trygghet igen. Det hade Idra förståelse för och hon hade gått med på att närvara. Det var ännu en uppoffring som hon gjorde för landet, men hennes första uppgift blev att följa med till Druupla. Hon kände till lite om stället och kunde dessutom öppna låsta dörrar.
Det kändes som en stor lättnad att äntligen få uppfylla det löfte som hon avlagt åt sig själv. Hon hade lovat sig själv att hjälpa de övriga fångarna så snart hon kunde när hon varit tvungen att fly utan dem. Nu skulle hon se till att alla återfick sin frihet.

Druupla såg nästan lite märkligt ut i solskenet. Solen hade nog inte lyst på de mörka väggarna på flera år, men nu hade molnen skingrats och solen dränkte allt i sitt gyllene ljus.
Att molnen var borta var ett tecken på att Lòdra inte längre fanns där.
Idra undrade vad som hänt med henne. Lòdra hade knappast deltagit i striderna, så förmodligen hade hon flytt till Gùrba.
De följde den taggiga muren till den stora öppningen framför slottets huvudport.
Idra tyckte inte om porten som kunde släppas ner för öppningen. I solskenet såg man ännu tydligare resterna av torkat blod på de vassa pålarna som stack ut likt tänder i gommen på ett gap. Truppen leddes av en man som hette Jádrin. Han var Aldwins främste anförare och en mycket reslig man med väl tilltagen axelbredd. Han såg ganska respektgivande ut i sin rustning och han red en eldröd fux. En kraftig arbetshäst som höjde sig minst en fot över de andra hästarnas ryggar.  
Idra red strax bakom på Grendi och Devin red bredvid henne på Frostir.
Jádrin beordrade halt utanför porten och med en snabb gest skickade han två man i förväg för att försäkra sig om att porten inte skulle släppas ner över dem när de red in.
Idra hade bara ridit under den porten en gång tidigare.
Då hade hon suttit i Ràns famn med benen låsta i en förtrollning. Hon såg inte fram emot att få huka sig under de vassa pålarna igen. Det kändes redan som om de hotade med att slå ner i skallen på henne.
Det dröjde en stund innan de fick klartecken, men sedan fick de rida in i dubbla led på Druuplas borggård.
Idra såg upp mot slottet när de kom ut på andra sidan av porten. Slottet såg verkligen annorlunda ut i solskenet, men man såg fortfarande att större delen av slottet hölls ihop med magi. Tornen verkade klamra sig fast farligt ostadiga på väggar och vissa såg ut att hota med att välta.
Idra undrade om slottet skulle hållas ihop nu när inte Lòdra var kvar i det längre, men om det stod än så fann en chans att de skulle få ut allt innan det kollapsade.
Byn som låg till vänster såg övergiven ut. Hon hade inte sett någon där tidigare, men då hade hon känt på sig att det bott folk i de små husen. Nu kändes allt öde och övergivet. Förmodligen hade folk flytt när ingen längre bevakat dem.
Jádrin delade upp folk i grupper och delade ut uppgifter.
En grupp skulle säkra området och se om byn verkligen var tom.
Andra gruppen skulle gå igenom slottets övre del och se vad som fanns där och den tredje gruppen skulle ta fånghålorna.
Idra skulle först visa den andra gruppen till biblioteket så att de kunde tömma det på böcker. Hon hade berättat vilka skatter det fanns där i historia och kunskap, så man hade gått med på att ta med sig alla böckerna.
Idra hoppade ner från Grendi och följde soldaterna in i slottet.
Det kändes märkligt att vara där igen.
Framför allt när hon inte behövde smyga eller oroa sig för att bli upptäckt.
Hon gick upp för trappan som hon antog att ledde till biblioteket. Det fanns så många trappor och korridorer så det var svårt att veta vart man skulle gå, men hon fann biblioteket och tre soldater blev kvar där för att bära ut böcker.
Idra gick ner till den stora entrésalen igen till tredje gruppen.
”Är det något som vi behöver veta innan vi går ner?” undrade Jádrin.
Idra skakade på huvudet.
”Vi kan stöta på vad som helst, så det är bäst att vi alla är på vår vakt bara”, sa hon och tog ledningen.
Den grupp hon hade med sig var den största gruppen, så vid varje källartrappa skickades en trupp ner innan de gick vidare.
De skulle kontrollera alla celler och säkra området innan Idra fick gå ner och öppna de celler som var värda att öppnas.
Hon väntade med Devin i korridoren ovanför när de sista soldaterna marscherade ner i den trappa de hittat sist.
”Känns det bra?” undrade Devin.
Idra väcktes ur tankarna och tittade upp från golvet.
”Om vad känns bra?” undrade hon.
”Om det känns bra i allmänhet. Du ser lite nedstämd ut.”
Hon ryckte på axlarna.
”Det är det här stället. Det går inte att känna sig på bra humör här”, svarade hon sedan.
Devin nickade.
”Jag vet vad du menar... Man känner i hela kroppen att ondskan har levt här”, sa han och såg sig om.
Hon såg på honom och kände en svag värme sprida sig i kroppen. Hon hade inte hunnit tänka så mycket på den natt de tillbringat tillsammans, men nu när hon gjorde det blev hon varm om hjärtat.
Efter en stund såg han på henne och mötte hennes blick. Hon log svagt och han besvarade leendet. Mer hann de inte med innan en soldat kom fram till dem.
Han slog ihop klackarna och ställde sig med stram hållning.
”Miss Idra. Vi har säkrat fängelsehålorna och det finns fem celler som vi anser att behöver låsas upp”, sa soldaten rappt.
Idra nickade.
”Jag kommer. Visa vilka celler ni vill ha upplåsta bara”, sa hon och följde honom genom korridoren.
Devin följde också med.