~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 13~

"Vilken dag! Det ska bli så himla skönt att sova nu, god natt Pene." säger Coraline medan hon kryper ner under sitt täcke.

"God natt Cora, vi ses imorgon..." mumlar jag innan jag somnar i min sköna säng. Min natt fylls utav drömmar om svarta rockar, kraxande korpar och vita vingar som flaxar i luften. Det är en härlig sömn, rogivande och energiåterställande. En av de skönaste nätterna jag upplevt på länge.

Torsdagen och fredagen passerar fort, vi går på våra lektioner, jag får mina dagliga blickar av Severus när vi möts någon kort sekund i korridorerna. Joshua och Coraline är sina vanliga jag, tjafsar om allt möjligt för att i nästa sekund skratta tillsammans med mig åt något fånigt skämt eller någon snäsig kommentar en av dem gett.

Jag och Coraline har bytt om till pyjamas, resten av våra sovsalskamrater har gått på någon fest ihop med Gryffindor eleverna från år sex och sju. Vi sitter i min säng och pratar om allt möjligt när Coraline chockar mig.

"Penelope... Jag tror... Umh..." Hon ser besvärat på mig,

"Du tror vad gumman?" Jag lägger mitt huvud på sned och ser på henne.

"Umh.. Att jag typ, gillar en person, alltså som mer än en vän..." mumlar hon försiktigt fram. Jag ser glatt på henne och ger henne en stor kram.

"Vem, vem är det du gillar? Gillar han dig?" frågar jag med upphetsad och ivrig röst. Coraline rycker lite på axlarna och suckar.

"Jag har sagt till honom att jag gillar honom som mer än en vän men... Både han och jag är rädda för att det kommer bli alldeles för komplicerat att bli tillsammans och vi vill inte förstöra det som vi redan har liksom."

"Men, om ni båda gillar varandra så tycker jag ni ska satsa, jag menar, man får ju oftast bara en chans men när man får chansen att utveckla sin relation så borde man göra det om båda vill. Så... Vem är det?" Coraline ser obekvämt på mig och suckar djupt innan hon begraver sitt ansikte i sina händer. Jag lägger en hand på hennes axel, jag har mina aningar om vem det kan vara men väntar på att hon ska samla modet att berätta för mig.

"Joshua..." mumlar hon frustrerat.

Jag ser lite chockat på Coraline, inte för att jag inte hade mina misstankar men för att det faktiskt är så. Mina två bästa vänner.

"Skämtar du? Jag visste att det var något jag hade missat!" säger jag med ivrig röst,

"Så, du är inte arg?" frågar Coraline nervöst och ser upp på mig.

"Arg? Varför skulle jag vara arg? Jag är jätte glad för er skull!"

"Allvarligt?"

"Ja gumman, jag tycker ni är jätte söta tillsammans, även om jag aldrig trodde att ni skulle bli tillsammans så tycker jag det är jätte bra att ni hittat varandra." Coraline kramar om mig hastigt,

"Tack Pene, vi var så rädda att du inte skulle tycka om det eftersom att då blir det du och ett par istället för tre bästa vänner..." viskar hon i mitt öra, jag bara skakar på huvudet. Jag hoppas bara att ni en gång kan bli lika glada för min skull om allt går som det ska med Severus... Tänker jag.

Coraline går och lägger sig i sin säng och vi säger god natt till varandra. Fredagen fick ett oväntat men roligt slut. En bra början på den kommande helgen tror jag allt... Tänker jag precis innan jag somnar och träder in i drömmarnas land, landet där jag och Severus kan vara med varandra utan att någon bryr sig, utan att riskera att han förlorar jobbet, utan att riskera något alls. Bara han och jag.

Jag vaknar utvilad och pigg, Coraline hade inte riktigt samma tur som jag. Coraline är ingen morgonmänniska direkt och föredrar att ha sovmorgon på lördagar och söndagar, hon skulle säkert haft det alla andra dagar i veckan också om hon fick bestämma. Jag ler mot min nykära vän och skakar glatt lite på huvudet åt hennes rufsiga hår och morgontrötta ansikte.

"Vilken härlig dag!" säger jag glatt medan jag sträcker på mig och ser ut genom fönstret. Solen håller på att stiga upp över sjön och allt ser magiskt vackert ut.

"Åh, va tyst Penelope!" utbrister Coraline och jag skrattar åt henne, hennes hår är en enda röra, som det är varje morgon, och hon har påsar under ögonen.

"Kom igen nu, det är en underbar lördag!" Jag hoppar upp ur min säng och klär snabbt på mig. Jag börjar gå mot dörren som leder ut ur vår sovsal.

"Vart ska du? Klockan är kvart över sju..." mumlar Coraline sömnigt från sin liggande position i sängen med täcket hårt snurrat runt sig.

"Jag ska ner och hälsa på Vingfåle. Jag möter dig på lunchen sen. Vi ses!" säger jag glatt och stänger dörren bakom mig.

Jag tar mig snabbt ner för trapporna och lämnar Ravenclaw elevhem bakom mig. Jag möter fyra stycken sjunde års elever från Slytherin i korridoren, de stirrar på mig med avsmak.

"Vart brinner det? För ditt hår verkar ha fått tag på flammorna! Hahaha!" skrattar en utav killarna fram och den andra killen och de två tjejerna börjar också skratta. Det vänder sig i min mage, jag hatar konflikter och kan inte hantera när människor klankar ner på mitt utseende. Så jag springer hela vägen till bakgården och busvisslar på Vingfåle samtidigt som jag springer över den rangliga gamla bron mot Hagrids. Mina tankar vilar hos Severus och tankarna om att det kommer bli mycket viskande, tasslande och elaka kommentarer från människor runt omkring ifall vi går ut med vår relation. En suck undkommer mina flåsande läppar.

Jag ser Vingfåle landa bara några meter framför bron, magknipen från Slytherin elevernas elaka ord och mina påträngande tankar om Severus och min relation lämnar mig. Jag saktar ner lite på mina steg. Vingfåle ser på mig med förväntansfulla ögon och jag ler mot honom innan jag kramar hans kraftfullt byggda hals.

"Redo för en liten flygtur Vingfåle?" frågar jag med ett leende, Vingfåle vänder på sig så att sidan av hans kropp är mot mig och jag hoppar snabbt upp på hans breda rygg. Vi sätter av i full galopp, brunt gräs sprätter upp runt oss och efter fyra språng är vi uppe i luften. Det känns underbart att känna vinden i mitt hår, se solen långsamt stiga upp bakom bergen vid den Svarta sjöns slut. Min blick färdas över topparna och solen, så... Majestätiskt.

Vingfåle avger ett nöjt läte, lite gurglande och spinnande medan vi flyger över sjön och sedan stiger igen. Jag lutar mig framåt och kramar hans breda hals, hans fjädrar kittlar mig i ansiktet och jag ler. Ett befriande leende, ett sådant där leende som man bara kan le efter att man tagit sig genom en tragedi man inte borde varit med om och upplever något man älskat, och fortfarande älskar, ännu en gång. Vingfåle måste känt av mitt leende för han tjuter igen, det ekar mot vattnet och träden...

Jag skrattar och sluter mina ögon, njuter av att känna mig viktlös. Känna vinden i mitt lila/röda hår som fladdrar mjukt runt mitt ansikte. Vingfåle tjuter igen, fast det låter som om det kommer långt bort ifrån horisonten. Hmm... Vingfåle rörde inte sig när han lät. Jag öppnar långsamt mina ögon och sätter mig upp. Då hör jag ljudet igen, Vingfåle byter riktning och tar i allt vad han kan med sina vingar och flyger tillbaka mot Hogwarts. Jag hör ljudet igen, det kommer närmre.

Jag vänder mitt huvud för att se vad det är. Jag ser bara en svart skugga, solen är bakom varelsen och gör det omöjligt för mig att se vad det är. Mitt hjärta börjar rusa, adrenalinet pumpas ut i min kropp, det känns som någon knutit ett snöre runt min strupe för jag kan knappt andas.

"Vingfåle, flyg! Vi måste tillbaka!" skriker jag så högt jag kan i panik, Vingfåle ökar takten och kämpar så hårt han kan med att flyga tillbaka till Hogwarts. Då hör jag ljudet igen, det är inte långt bakom oss nu, jag får kalla kårar över min rygg, jag vänder mitt huvud för att se vad det är men Vingfåle flaxar till och jag ramlar istället nästan av hans rygg, jag hinner inte se vad det är bakom oss innan jag hör vrålet igen, det är öronbedövande.

"Vingfåle!" skriker jag i ren panik och han drar in sina vingar för att kunna öka farten medan han lutar sin kropp framåt och glider i högre och högre hastighet mot vattnet. Jag kan se stranden och Hogwarts men det är en bit kvar. Då hör jag vrålet igen, så nära att jag kan känna vibrationerna från det i hela min kropp. Jag känner hur varje muskel i min kropp skakar av rädsla. Jag vänder mitt huvud i ren panik, i ett försök att se vad som är bakom oss och jag känner blodet isa sig i mina ådror när jag ser den...