~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 23~

"Penelope?"

"Killi?" säger jag med förvånad röst och en våg av lättnad sköljer över mig. Killi kommer fram ur skogen och vandrar långsamt till mig. Han tornar sig över mig, kentaurer är till hälften häst och hälften människa. De är oftast runt 2,6 till 3 meter höga från hov till huvud.

"Ja Penelope, det är jag." säger han och hans röst lugnar mig direkt. Killi har en mörk och harmonisk röst som liksom flyter över en som en varm sommarvind, inte alls som Severus röst men ändå väldigt lik.

"Vad, vad gör du här?" frågar jag och ser på honom medan jag stoppar undan min stav.

"Jag hörde om Vingfåle och draken. Jag kom för att beklaga sorgen. Jag vet att du och Vingfåle hade ett väldigt speciellt band till varandra." Killi kommer närmre mig medan han talar och jag ler mot honom, ett sorgset leende men ändå ett leende.

"Tack Killi." viskar jag mjukt. Jag ser upp på den enorma varelsen framför mig. Han sträcker mig sin hand och jag tar den. Killi drar lätt upp mig från marken så att jag står på skakiga ben framför honom, min kropp vägrar släppa taget om paniken som de senaste två dagarna härjat inom mig. Alla känslor av rädsla och sorg, alla tankar om att bli sårad och lämnad har gjort mig till ett blekt vrak med påsar under ögonen.

"Du är en väldigt ovanlig häxa Penelope." säger han och ler mot mig.

"Jaså?" säger jag med trött röst och torkar försiktigt bort tårarna från mina kinder, det är lönlöst eftersom det hela tiden kommer nya.

"Ja, det är du. Jag har aldrig mött någon som du. Du har en annan förståelse för oss mörka varelser. Vi är inte alla hemska eller farliga." svarar Killi och ler mot mig, hans gula ögon är snälla. Jag minns fortfarande när jag träffade honom för första gången, såg hans ögon för första gången.

Vinden blåser i träden, jag är på väg till Hagrids. När jag kommer fram till huset ser jag konstiga spår i den tjocka snön, det är små droppar av blod i dem. Jag böjer mig ner för att studera spåren, då hör jag en gren knäckas i skogen bakom Hagrids hus och en dov smäll, snö som knastrar och sedan blir det tyst. Jag följer spåren in i skogen och ser en kentaur liggandes i snön. Han andas ganska normalt men hans bakben är skadat.

Jag närmar mig långsamt den liggandes kentauren med en klump i halsen.

"Jag ska inte sk-skada dig. Jag vill bara hjäl-hjälpa till..." stammar jag fram nervöst och tar ytterligare två steg mot kentauren. Han vänder sitt huvud och två illgula ögon stirrar rakt in i mina. Jag stannar upp, tar sedan ett långsamt steg bakåt.

"Snälla..." viskar kentauren svagt till mig. Hans röst lugnar mig omedelbart men mitt hjärta fortsätter att banka.

"O-okej..." stammar jag fram och går långsamt hela vägen som är kvar till den skadade kentauren framför mig.

Jag lägger mina händer på hans bakben, runt om såret för att kunna se det ordentligt. Han rycker till lite och jag lyfter genast upp mina händer av rädslan att bli sparkad eller att han på något sätt ska skada mig. Jag har läst flertalet böcker om varelsen och har gång på gång läst orden 'ytterst farlig', ' bör undvikas', 'livshotande skador' och andra skräckinjagande saker.

"Stilla nu," viskar jag försiktigt. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är rädd att det ska stanna. Jag plockar fram min trollstav och medan jag långsamt drar den över kentaurens sår lägger jag en läkande besvärjelse.

"Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur." viskar jag med bestämd röst. Kentaurens ben läker ihop och återgår nästan till sitt ursprungliga skick. Endast ett tunt sträck, som försvinner med tiden, berättar om hans skada.

Jag reser mig upp från marken och backar långsamt bort från kentauren som håller på att resa sig. Allt eftersom den reser sig blir jag mer och mer rädd, den är verkligen enorm. Jag har aldrig sett en kentaur tidigare och blir lite chockad över dess massiva muskler och otroliga storlek. Den sträcker på sitt ben och stampar några gånger på samma ställe innan han vänder sig om mot mig.

"Tack så mycket." säger han och nickar mot mig. Jag nickar tillbaka,

"Ingen fara..." mumlar jag.

"Jag står i skuld till dig Miss..?"

"Penelope, Penelope Lovegood heter jag Mr...?"

"Ingen har kallat mig Mr tidigare, men, Killius." svarar varelsen med sin bestämda men samtidigt mjuka röst.

"Mr Killius, jag måste ge mig av nu." säger jag och backar långsamt.

"Tack ännu en gång Miss Lovegood, jag är säker på att vi möts igen." Med de orden vänder han sig om och galopperar iväg in i skogens mörker.

Det var en dag jag minns väldigt väl, speciellt hur hans gula ögon fick mig att backa. Men nu är de en syn som värmer mig och får mig att känna mig trygg.

"Killi, du är ingen mörk varelse." säger jag och sträcker försiktigt upp min hand mot hans ansikte och vilar den mot hans hårda hud. Han ler och lägger sin hand på min.

"Du är inte mörk, inte ond, inte våldsam, du är Killi. En av de närmsta vänner jag har." viskar jag och ler upp mot honom.

"Du ligger mig varmt om hjärtat Penelope, flickan med det lila håret." svarar han och ser in i mina ögon.

"Lila-rött," säger jag med ett leende. Han ler tillbaka och tar ner min hand från hans ansikte och gömmer den i sina stora händer.