~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 68~

___________________________________________________

Tillhörande musik:

Emily Browning - Sweet Dreams (Sucker Punch Dragon scene)

___________________________________________________

"Penelope... Jag älskar dig. Min Duva." mumlar Severus mot min hals medan han kysser den mjukt. Jag fnittrar glatt när hans en dag långa stubb kittlar min nacke. Jag rullar runt i det blommiga fältet så att jag ligger på sidan, bredvid honom. Solen skiner på honom och jag kan se varje ljuvligt ansiktsdrag, rynka, dipp och form hans ansikte har. Jag drar med mitt finger över hans näsrygg och ler mot honom.

"Åh Severus, din buse." viskar jag och kysser toppen av hans näsa försiktigt.

Han skrattar ljudligt och tar tag i mitt hår för att kunna kyssa mig men vi avbryts av en ung pojkes röst.

"Pappa! Pappa!" ropar pojken med lite outvecklat tal och vi sätter oss upp mitt på det blommiga fältet,

"Pappa, pappa titta va ja hitta!" utbrister den unga pojken i svarta kläder som sträcker fram sin hand mot Severus.

"Vad har du hittat? Humh, en blomma, vad fin." säger Severus med len röst och tar pojken i sin famn. vad är det här? Tänker jag och ser frågande på Severus som skrattar medan pojken jollrar glatt över att bli kittlad i gräset.

Likheten mellan de två är slående. Båda har svart hår, Severus är lite längre än det brukar vara och pojkens är lite kortare än axellängd. Samma utformning av näsan och samma haka. Men ögonen, pojkens ögon ser bekanta ut men de ser inte ut som Severus. De är ljust blå. Som mina.

"Vem är pappas stora pojke?" frågar Severus och blåser pojken på magen så att han kiknar.

"Hihihi, ja ä ja ä!" jollrar pojken glatt och solen träffar dem båda,

"Mamma, pappa kittla mig, mamma!" Jag skrattar åt pojken och en tår strilar ner för min kind när uppenbarelsen slår mig. Han kallar mig för mamma och Severus för pappa. Vår son.

"Då får vi väl kittla pappa då!" utbrister jag glatt och attackerar Severus tillsammans med vår son som nu skrattar och jollrar och fnittrar, allt på en och samma gång. Helt plötsligt slutar pojken att skratta och ser bort över fältet. Han pekar på två gestalter av två människor långt bort, de närmar sig snabbt och innan jag hinner säga något är pojken på väg mot dem.

"Måmå! Moffa!" ropar han glatt och springer klumpigt mot dem. De närmar sig så snabbt att jag redan kan se vilka de är. Min son hoppar upp i min fars famn. Jag lägger handen över mitt hjärta, pappa?

"Vem är morfars stora kille?"

"Ja ä, ja ä!" Ropar pojken som svar och klänger runt min fars hals. Jag börjar gråta, tysta tårar. Jag och Severus reser oss upp från marken, Severus tar min hand och vi vandrar bort mot dem men desto närmare vi kommer desto mer försvinner vår son och mina föräldrar, de blir mer och mer genomskinliga. Jag börjar springa mot dem och precis när jag ska ta tag i pojken försvinner de helt. Jag fumlar i luften men faller ner på knä med mina händer gripandes om det nu gula gräset och de vissna blommorna.

Jag gråter tröstlöst nu. När jag vrider mitt huvud för att se på Severus står han bara där. Alldeles stilla med ryggen mot mig. Precis som dagen vid stenpelarna på baksidan av Hogwarts efter bron.

"Severus?" kallar jag men han reagerar inte. Jag reser mig upp och går fram till honom. Jag lägger min hand på hans axel men Severus försvinner, som om han varit vattenfärg i ett glas. Han flyter ut och försvinner till slut helt. Mitt framför mina ögon. Jag ser mig omkring, jag står ensam på det gula fältet, omgiven av vissna blommor och lövfria svarta träd.