~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 21~

Jag knackar på den stora dörren.

"Penelope, hej." säger Hagrid och ger mig ett omsorgsfullt leende.

"Hej Hagrid, får jag komma in?" frågar jag, Hagrid går in i huset och jag följer efter. Han sätter på en kanna med te och jag plockar fram två stora blå tekoppar med vita prickar på. Det värker i min kropp när jag rör på mig men jag vill inte besvära någon så jag låtsas att jag är helt återställd.

"Hur mår du? Ska du verkligen vara uppe och gå runt efter bara två dagars vila?" frågar Hagrid och ser oroligt på mig. Jag ger honom ett varmt leende och säger,

"Jag höll på att bli galen i sängen. Jag mår mycket bättre nu så jag ville se hur det.. hur det är med dig Hagrid." Min röst darrar lite mot slutet av meningen och jag fäller ner blicken mot golvet.

Hagrid ser på mig med ögon tyngda av sorg.

"Jag sörjer Vingfåle, men är tacksam att han offrade sig för dig Penelope." mumlar han, tekannan börjar tjuta och Hagrid häller upp det kokande vattnet i de två kopparna jag ställt fram. Jag tar min kopp och sätter mig i en utav de två fåtöljerna.

"Jag är ledsen för Vingfåle Hagrid, det är jag verkligen. Jag älskade honom nästan lika mycket som du." mumlar jag och blåser sedan på mitt te, det doftar av blåbär, honung och citron.

"Jag förstår det Penelope. Men det som hänt har hänt. Det finns något annat jag vill prata med dig om..." Min mage drar ihop sig lite vid Hagrids ord och jag får kämpa för att svälja ner klunken utav te som nästan fastnar i min hals.

Jag ser upp på Hagrid, han ser besvärad och obekväm ut.

"Penelope, det här med... Umh, det här med professor Snape..." Hagrids ansikte blir lite rödare än vanligt.

"Hagrid, du behöver inte." viskar jag och ler mot honom.

"Penelope, jag förstår inte hur det kunde hända bara." suckar Hagrid fram mellan klunkarna han tar av sitt te. Penelope, klandra nu inte Hagrid, han kan inte förstå detta... Detta är vad du kommer mötas av hela tiden när det kommer ut att du har ett förhållande med Severus... Bara ta det lugnt och förklara för honom.

Jag spenderar de kommande 2 timmarna med att berätta allt för Hagrid. Han nickar när det behövs och pratar när det behövs. Det var riktigt befriande att kunna berätta allt för någon. Om hur Severus fanns för mig när mina föräldrar dog, hur mina känslor för honom alltid funnits där, hur vi är bundna till varandra genom mer än bara vår kärlek, att han ger upp sitt jobb på Hogwarts för att kunna vara med mig. Allting väller ur mig så fort att jag nästan glömmer att andas.