~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 18~

"Severus... Jag såg mina föräldrar..." mumlar jag försiktigt, min röst svag och min kropp skakar. Severus kramar mig försiktigt innan han reser sig från sängen och sätter sig på stolen jämte min sjukhussäng. Min hand vilar i hans stadiga grepp, min varma hud mot hans kalla. Jag söker hans strama ansikte, ditt ansikte är så vackert Sev, hela du är vacker. Jag önskar så att alla andra kunde se det som jag får se inom dig... Du är en mjuk själ innerst inne, bakom alla de där lagren av mörker och alla murarna av hat och förtvivlan, av hårdhet och distans. Bakom allt det finns en vacker människa.

"Det är ibland så att man kan i en nära döden upplevelse återkalla de som lever inom oss, även om det bara är för en kort stund." Severus ser på mig, hans ögon dansar på ett obeskrivligt sätt, på samma sätt som första gången. Som om han ser mig för första gången igen.

"De sa att de alltid var med mig, följde mig för varje steg jag tar och..." Jag blir tyst och tänker på vad min pappa sa till mig. Severus ser på mig, hans ansikte tomt på känslor, men hans ögon speglar allt det som hans yttre inte kan. Hans strama linjer, hans skrovliga hud får mig att vilja räcka upp handen och smeka hans bleka kind.

"Är det något du vill prata om, Penelope?" frågar han med långsam, hes och stadig röst. En rysning färdas ner för min rygg, av välbehag, över att höra honom säga mitt namn. Jag ser på honom ett par sekunder och funderar på om jag ska berätta eller inte. Jag förstod inte vad min pappa menade, Severus kanske kan hjälpa mig... Jag drar ett djupt andetag, lägger mig ner i sängen och blundar för att kunna minnas allt.

"En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker..." viskar jag tyst, men Severus kan höra min tunna, skakiga röst. Jag öppnar mina ögon och ser på honom, sorgen över allt som hänt detta året på Hogwarts är så stor att jag inte kan dölja den längre.

Det min pappa sagt till mig väger tungt i mitt hjärta, Severus har kallat mig sin duva och jag läste för inte många dagar sedan dikten om duvan och korpen för honom. Betyder det att mina föräldrar vet? Är detta deras sätt att säga att jag ska följa mitt hjärta och vara med den man jag älskar, hur svårt det än kommer att vara? Severus ser på mig med sina svarta ögon, hans ansikte tomt, hans hand stel om min hand.

"Jag tror... Att det är mina föräldrars sätt att säga att jag ska vara med dig, vara med den mitt hjärta tillhör oavsett hur svårt det kommer att bli. Eller, så är det en varning att många prövningar ligger framför mig, framför oss... Jag vet inte..." mumlar jag tyst, mest för mig själv, men Severus har hört mig. Han lyfter min varma hand till sin kind och kramar den mjukt med sina kalla händer. En skugga av mjukhet sveper för en sekund över hans ansikte när han ser ner på mig.

"Jag vet inte vad det betyder Penelope. Men du finner svaret en dag, när ditt hjärta hittat sin väg och din själ sin plats." säger han mörkt, hans ansikte är sorgset men ändå oförändrat. Severus reser sig från stolen, min hand glider ut ur hans.

Jag tycker mig minnas något som mumlades när jag inte riktigt var vid medvetandet men ändå inte bortom kanten, något om att någon måste lämna någon eller något. Eller var det att någon måste lämnas för att någon måste må bra? Jag vet inte och jag kan inte frammana de suddiga minnesbilderna eller ens exakt vilka ord det var som sas. Allt är så suddigt. Tänk om... Nej, nej Penelope sluta, Severus skulle aldrig göra så. Han ska ingenstans. Han kommer att stanna här hos mig.