~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 30 - Severus Perspektiv~

Senaste kapitlet ur Severus perspektiv...

Det knackar på min dörr, vem stör mig så här sent? Idioti. Jag tar min rock och trär armarna genom den innan jag knäpper den och öppnar dörren. Min inställning till störningen ändras genast när min blick landar på henne, Penelope. Hennes blick vandrar över mig, från knapp till knapp. Jag känner mig uttittad, men, på ett positivt sätt.

"Penelope?" säger jag, min röst hes från att ha vilat i sängen ett par timmar innan min nattvaktsrunda.

"Severus... Kan, kan jag komma in?" frågar hon och hennes kinder blir lite röda, mitt hjärta mjuknar vid åsynen av henne. Men, något är fel med hennes ögon. Som om hon gråtit.

Jag stiger åt sidan med ett enda steg och hon stiger in framför mig. Jag stänger dörren och Penelope vänder först sitt huvud och sedan sin kropp för att se på mig. Hennes ögon är mjuka men svullna och hon biter på sin underläpp. Det får värme att sprida sig i min kropp var gång jag ser hennes tänder greppa om den fylliga underläppen. Jag höjer mitt ena ögonbryn och lutar huvudet en centimeter åt ena hållet medan mina tankar om hennes mun får mig att nästan känna mig nervös över att vara nära henne. Tänk om hon kan se vad jag tänker om henne...

"Vad är fel?" frågar jag henne i ett försök att få henne att tala för att distrahera mig från mina tankar. Hon ser nervöst ner på sina lila sneakers som nuddar varandra vid tårna. Hon står otroligt sött med slopade axlar och en sorts blyghet och oskyldighet vilar över henne. Du är så vacker. En ängel med rött och lila hår. En Duva. Penelope biter nervöst på sin underläpp ännu en gång och jag kan knappt hålla mig från att kyssa henne denna gången.

Jag tar ett steg mot flickan som jag längtar efter och sätter mitt finger under hennes smala lilla haka, mina fingrar kalla mot hennes varma lena hud. Jag lyfter upp hennes huvud för att jag ska kunna se henne i ögonen. De vackra isblå ögonen som jag aldrig kommer få nog utav.

"Penelope... Berätta för mig." säger jag bestämt och Penelope skiftar sin vikt lite, som om hon inte kan stå rakt längre.

"Jag... Hade en mardröm." svarar hon mig blygt och ser bort från min blick medan en tår strilar ner för hennes bleka kind. Penelope, jag vill inte du ska vara ledsen. Duvan min. Jag tar beslutsamt hennes lilla hand med smala långa pianofingrar i min högra och med min vänstra vänder jag hennes huvud tillbaka mot mitt. Jag vill se de vackra ögonen.

"Berätta." säger jag, hennes ansikte mjuknar lite och hon verkar slappna av i kroppen en aning. Som om mitt ord kunde förändra hela hennes värld. Jag ser på henne, tålamod har aldrig varit min starka sida, men för henne... För Penelope skulle jag vänta en evighet. Hennes fingrar omsluter min hand och fingrarna slingrar sig in mellan mina. Jag börjar röra mig innan hon hinner säga något till mig. Vi vandrar genom mitt mörka kontor mot min sovrumsdörr, rummet endast jag varit i sedan detta blev mitt kontor. Jag håller ett stadigt grepp om hennes hand, rädd att hon ska flyga iväg från mig när som.

Jag öppnar den tunga dörren och leder in henne, hon ser sig omkring. Dömande och nyfiket på samma gång. Jag stänger dörren bakom henne medan jag betraktar hennes ljuvliga hår, långt, lockigt, rött och lila. Månens ljus faller på det och får det att gnistra som om det hade tusentals små silverpärlor i sig. Du är magnifikt vacker Penelope... Vad ser du i en sådan som, mig? Hon vänder sig om mot mig och våra ögon möts innan hennes blick följer alla delar av mitt ansikte. Men, hennes blick, den är inte dömande eller hård. Den är, mjuk, varm, älskande. Jag kan känna hur det svarta i mina ögon genast ger vika för henne, de mjuknar när de ser på henne. Jag söker något form av svar i hennes ögon på varför hon är här halv fyra på morgonen men jag kan inte se något.