~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 26~

Hans blick svalnar, hans ansikte stramas åt och han ser ut som den professor jag önskade att jag kunde få se en annan sida av för inte så länge sedan. En klump lägger sig i min mage, jag kan känna hur all färg i mitt ansikte försvinner och det känns som om mina knän ska vika sig under mig.

"Se-severus..?" stammar jag nervöst fram med klen röst, han ser ner på mig med en något nedlåtande blick, sådan blick han alltid hade tidigare.

"Penelope... Jag..." Mina armar faller bort från hans kropp och jag backar stelt från honom medan jag skräckslaget skakar på mitt huvud långsamt,

"Nej... Du... Du får inte göra så-" Severus avbryter mig, han tar tag i min arm och ser mig djupt i ögonen. Det är som om ett lager långsamt försvinner från hans ögon och de blir bruna istället för svarta. Som om han verkligen måste fokusera och anstränga sig för att riva någon form av mur han under större delen av sitt liv byggt upp.

Jag ser honom djupt i ögonen, mitt hjärta slår så hårt och mina ben kan knappt bära upp mig längre. Det känns som jag ska kollapsa.

"Penelope, alla jag älskat har försvunnit. Ingen har älskat mig tillbaka, ingen har sagt de orden. Till mig." säger han med låg röst men han hörs klart och tydligt.

"Men jag..."

"Penelope." Severus drar i min arm medan han tar ett steg mot mig,

"Du är speciell, mina känslor för dig är speciella. Men det är inte rätt ord, älska, det är inte rätt ord för det jag känner..." säger han med stabil och raspig röst. Jag ser oförstående på honom, alla mina tankar snurrar runt och nu är jag rädd att jag verkligen kommer ramla ihop.

"Du... Du älskar inte mig..?" Stammar jag lågt fram.

"Penelope, säg inte så. Jag bara, ge mig tid. Ge mig en chans." Han ser på mig och jag ser honom rakt i ögonen, de är öppna för mig. Jag drar ett hastigt andetag.

"Severus, jag älskar dig, jag kommer finnas kvar här. Du kan ta all tid du vill. Det finns ingen annan för mig, bara du." viskar jag blygt upp mot honom, han ler sitt Severus-leende mot mig och jag känner hur jag blir lite lugnare. Jag lutar mig mot honom och hans armar omsluter mig ännu en gång.

Solen har försvunnit och natten har dragit sig in, jag ligger stelt i min säng med det varma täcket över min kropp men ändå skakar jag och fryser. Jag vill inte att han ska åka... Jag vill att du ska stanna här hos mig Severus, jag vet inte om jag klarar mig utan dig. Inte nu. Tänker jag tyst för mig själv. Min kropp känns bedövad och jag fasar inför morgondagen. Dagen då jag ska säga hejdå till Severus. Min mage drar ihop sig och en våg av ensamhet sköljer över mig.

Sömnen kräver slutligen mina sinnen och min kropp blir tung mot madrassen när jag träder in i drömmarnas land...

Tåget tjuter, mina tårar flödar i två sträck ner för mina kinder. Jag ser upp på mannen jag älskar. Hans svarta hår ramar in hans ansikte vackert och den stora rocken fladdrar underbart omkring honom.

"Se-severus... Du får inte..." viskar jag med sorgfylld röst, han ser med iskalla ögon ner på mig.

"Jag måste. Du är bara inte..." hans röst dränks av tågvisslan som ännu en gång tjuter. Min blick är fäst vid hans och hans ögon är svarta. De dansar inte, de brinner inte för mig. Mitt hjärta är tungt och mina knän håller på att vika sig. Jag kan inte andas ordentligt och allt börjar bli suddigt. Det enda som är klart är han, mannen jag älskar, mannen bara trettio centimeter från mig.

"Severus, snälla... Jag kan ändra mig..." viskar jag med klen röst, min kropp skakar.

"Penelope... Du förstår uppenbarligen inte." Hans ögon är så hårda, så kalla och beräknande. Jag kan känna doften från honom, hur den fyller mig med längtan efter att få krama om honom, känna hans armar runt min skakande kropp.

"Du är inte bra för mig, du är inte tillräckligt bra. Du... Du är bara en flicka, du vet inget om hur det är att älska någon. Men jag vet hur det är att älska någon. Och, jag älskar, inte dig." Tågvisslan tjuter kraftigt och Severus vänder sig från mig, kliver på tåget och dörren stängs. Mitt hjärta slår så hårt, regnet börjar falla kraftigt från skyn. Mina andetag ytliga, paniken fyller min kropp, jag drar händerna frustrerat genom mitt hår, jag ser mig omkring efter en utväg, vad som helst. Tåget tjuter igen och det börjar rulla långsamt ut från perrongen. Jag ser mot den enda vagnen som är tänd, jag börjar springa. Jag sätter min hand mot glaset till kupén där Severus sitter, där mannen jag älskar sitter. Där mannen som för evigt tänker lämna mig sitter. Jag springer längs med tåget och Severus ser på mig en kort sekund innan han vänder bort sitt huvud och jag stannar. Mina knän viker sig under min kropp och jag faller ihop på den hårda stenbelagda marken. Regnet öser ner över mig och tårarna blandas med regndropparna. Jag släpper ut ett illvrål och ser sedan upp från marken. Tåget försvinner längre och längre bort tills jag inte längre kan se det...

"Severus..." snyftar jag fram och kramar mina armar mot min hivande bröstkorg...

"NEJ!" skriker jag skräckslaget och sätter mig våldsamt upp i sängen. Mitt ansikte är vått från tårar, min kropp fuktig av svett, mina andetag är hastiga och mitt hjärta bultar hårt från paniken som hänger kvar i min kropp från en av de värsta mardrömmarna jag någonsin haft.

"Severus..." snyftar jag fram medan jag begraver mitt ansikte i mina kallsvettiga händer. Klockan slår, meddelar att den är tre på morgonen. Jag kramar mina armar mot min bröstkorg ett par minuter, det var bara en mardröm, det var bara en mardröm, det var bara en mardröm, det var bara en... Mardröm. Upprepar jag gång på gång i mitt huvud.

Jag ser upp på klockan, åtta minuter över tre visar den. Jag slänger av mig täcket och tar snabbt på mig BH, min vita sommar blus, mina svarta jeans, mina strumpor och mina turkosa sneakers. Jag borstar snabbt ut mitt hår innan jag tar trollstaven och sätter den i min bakficka. Jag ser en gång på Coraline som sover tungt innan jag lämnar sovsalen.