~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 5~

Dörren öppnas långsamt framför mig och jag kliver med försiktiga steg in.

"Professor Snape?" säger jag men ingen svarar, min blick sveper hastigt över rummet som jag står i. Severus kontor är mörkt, fönstren är täckta av luckorna på utsidan så endast några få strimmor av ljus tränger in mellan de nöta plankorna. Jag tittar bort mot hans förråd och kan se att väggen står på glänt. Jag låter mina ben bära mig bort mot den, genom förrådet och jag trycker försiktigt på väggen med min högra hand. Den öppnar sig lätt och jag stiger in i det undangömda rummet, jag puttar igen dörren bakom mig och mitt hjärta slår hastiga slag. Jag kan känna den där energin som bara finns i rummet när Severus är där.

"Severus?" säger jag medan väggen stängs, jag ser honom stå borta vid en utav bokhyllorna. Han vänder sig hastigt om och ser på mig. Rocken fladdrar mjukt av hans rörelser, som en svart skugga som omfamnar honom, skyddar honom från omvärlden.

"Penelope..." mumlar han lågt med sin raspiga röst. Jag kan känna hur mina kinder hettar av hans ord och mitt hjärta slår ett extra slag av att höra mitt namn med hans ljuvligt raspiga och mörka röst.

"Jag har väntat på dig." säger han sedan lugnt, ett litet leende spelar på hans smala läppar.

Jag går långsamt fram till honom, jag kan verkligen känna hur mitt hjärta slår vildsint vid synen av honom. Jag stannar bara några centimeter från honom, han har inte rört sig.

"Varför ville du se mig Severus?" frågar jag blygt med min blick fäst på hans välputsade skor. Min röst är lite ostadig och nervös, det är en sådan energi mellan oss, den är nästan magnetisk. Drar mig mot honom, som ett osynligt snöre.

"Jag ville bara se dig, utan att behöva låtsas som om vi bara är en elev och en professor." svarar han lugnt, hans rösta lika stabil och härlig som alltid. Jag ser upp på honom efter ett par sekunder.

"Jaha..." mumlar jag tillbaka, min röst svag när jag talar till honom.

Vi sätter oss ner i soffan, precis så som vi satt föregående dag. Severus räcker mig boken som jag läste ur igår, jag slår upp den och letar upp en ny dikt att läsa för honom. Jag hittar en efter bara några få sidvändningar.

"Korpens vingar slår, Månsken som gnistrar mot dess svarta fjädrar, Den flyger högt över trädens toppar, Slag efter slag, Dess vingar, Dess Svarta fjädrar, Slag efter slag, En duva, En enkel vit duva korsar dess väg, Duvan kvittrar vackert, Korpen kraxar hest, Följer efter duvan, De landar i en trädkrona, Sida vid sida, På samma gren, En vit och oskuldsfull, En svart och hämndlysten..." min röst blir svagare desto mer av dikten jag läser.

Jag ser upp på Severus som ler sitt speciella Severus-leende mot mig, inte riktigt ett leende men ändå ett leende för att komma från honom. Mina tankar hamnar på villospår, jag tänker på hans läppar över min kropp, hans händer som smeker min bara hud, hans andedräkt mot min nacke... Tankarna om honom på det sättet får mina kinder att bli rosenröda.

"Varför valde du just den dikten?" frågar han försiktigt, jag stänger boken och lägger den bredvid mig medan jag ser på honom och säger,

"Jag vet inte riktigt, den tilltalade mig bara. Den är väldigt vacker..."

"Ja, ja det är den. Den är en av mina favoriter. När jag läser den tänker jag på dig, Penelope..." Severus kalla hand flyttar en lock av mitt hår som fallit ner bredvid mitt öga. En rysning färdas ner längs min nacke och rygg, en rysning av välbehag. Jag sluter mina ögon en kort sekund och ler för mig själv över att känna hans enkla beröring. Hans grova hud mot min när hans fingrar nuddar vid min nacke.

"Jaså?" säger jag mumlande och ser upp på Severus med undrande ögon. Hans hand landar vid basen av min nacke, när han säger de orden jag inte trodde han skulle säga. Hans kalla hud i härlig kontrast till min varma, hans tumme som stryker mig långsamt upp och ner över nacken, hans ord flyter mjukt ur hans mun och letar sig fram i luften, mot mig.

"Du är min vita duva..."