~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 64~

Tåget saktar ner tills det står helt stilla på perrongen. Jag kan höra bankandet utav koffertar och väskor som slår i väggar, säten och dörrar medan elever tar sig ut ur tåget. Efter en stel blick med ett nervöst leende mot mina två vänner hänger jag väskan över min axel, tillsammans med Joshua och Coraline lämnar jag kupén. Vi börjar ta oss mot närmsta utgång som bara finns några kupéer bort. Jag sätter handen mot min bringa, men jag kan inte känna halsbandet som ska hänga tryggt om min hals.

"Jag har tappat mitt halsband!" säger jag lite panikartat till mina vänner som hastigt vänder sina huvud och ser på mitt oroliga ansikte med egna grimaser av oro.

"Det är nog i kupén!" utbrister jag hoppfullt,

"Åh, gumman, du får gå tillbaka och leta efter det!" säger Coraline oroligt, jag nickar hastigt mot henne.

"Men ni får ha det jätte bra så hörs vi via uggla snart!" säger jag över mumlet och sorlet från eleverna omkring oss. Vi alla delar en kram innan jag vänder tillbaka mot den lilla kupén som vi tre delat hela vägen från skolan medan Joshua vandrar iväg med Coraline hand i hand mot utgången. En tår lämnar min ögonvrå när jag tänker på att jag kanske inte kommer få se mina bästa vänner på väldigt länge. En lite känsla av vemod och tomhet hoppar igång inom mig, men jag trycker snabbt undan den och fokuserar mina tankar på att ta mig tillbaka till kupén utan att dunka ihop med för många skyndande elever.

Tåget töms i en ohygglig fart när jag lyckats ta mig tillbaka till kupén är det nästan inga kvar. Jag slänger en snabb blick över kupén innan jag börjar leta. Jag kollar bland sätena först, men det finns inte där så jag hukar mig ner på golvet och där ligger det. Under mitt säte. Jag tar det och hänger det om min hals. Lycklig över att jag återfunnit mitt älskade halsband, det är en sådan otroligt kär gåva från mina två bästa vänner och märkt med Severus.

"Där ska du vara din luring." mumlar jag medan jag lämnar kupén. Tåget är redan tomt och när jag ser ut genom fönstret på vänster sida börjar det bli tomt på folk ute på perrongen.

Jag drar ett djupt andetag, nervositeten härjar inom mig. Tänk om han inte är där... Tänk om han inte kommer, tänk om han lämnar mig ensam i alla fall..? Nej, Penelope, skärp dig, tänk inte så! Klart att han är där! Jag står med ryggen lutad mot en kupédörr, efter ett djupt andetag rätar jag på mig och med väskan hängande över min ena axel öppnar jag tågdörren och kliver ut på den nu nästan tomma perrongen.

Jag ser mig omkring men jag kan inte se Severus någonstans. Ingen svart kappa, inget halvlångt svart hår, inget ljuvligt skrovligt ansikte. Jag kan inte se honom, han är inte här.. han, han-

"Penelope..." Jag skulle känna igen den rösten vart som helst. Jag vänder mig om och där, bara några meter bort, står han. Mannen i mitt liv. Det tar några sekunder för mig att bearbeta tanken att han faktiskt är här. Han står där med sin mörklila frackrock, hans svarta kappa som flyter omkring honom, hans ansikte inramat utav det svarta håret. Hans ögon, hans näsa, hans läppar... Han är här.

Jag springer fram till honom och släpper min väska på vägen, jag springer rakt in i hans ljuvliga famn. Hans kropp är stel men mjuknar snabbt när hans armar omfamnar mig i en känslofylld kram.

"Sev..." mumlar jag med mitt ansikte begravt mot hans bröstkorg.

"Duvan..." Vi står där, mitt på stationen, helt öppet för alla att se. Som om vi alltid kramats så här, som om vi alltid varit ett par, som om detta är något vi gör varje dag. Känslan är euforisk. Ljuvlig. Mäktig. Jag sniffar in doften av pepparmint, honung och av honom, av min älskade. Han stryker mjukt mitt hår med sin grova hand och allt känns underbart.

Efter en stund kan jag inte hålla mig, jag lutar mig bakåt och ser in i hans ögon som dansar ljuvligt i sprakande flammor, för mig. Jag sträcker mig upp på mina tår och han lutar sig framåt, våra läppar möts. Som om det vore vår första kyss. Den är full utav passion, värme, sprakande energi. Som en explosion. En varm pöl landar i botten utav min mage, mina ben blir svaga och utan Severus arm om min midja hade jag nog inte stått upp. Jag kysser honom som om mitt liv är beroende av det, som om jag måste, som om jag inte kan leva utan hans kyssar. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig... Här ute, utanför Hogwarts är vi bara ett vanligt par. Bara du och jag. Severus och Penelope. Inte elev, inte professor. Bara du och jag.

Severus läppar lämnar långsamt mina och han ser ner på mig med ett utav de där mjuka små Severus-leendena. Jag känner mig alldeles knäsvag, mina kinder hettar och jag hugger ett försiktigt tag om min underläpp med mina tänder.

"Jag har saknat de där rosiga kinderna..." mumlar Severus och jag kan känna hur mina kinder blir ännu rödare av genering.

"Jag har saknat allt med dig Penelope..." Severus kysser min varma panna med sina svala läppar och allt känns så otroligt ljuvligt.

"Jag har längtat efter att få vara oss, bara vara som alla andra par..." mumlar jag in i hans bröstkorg. Severus skrockar lite, jag kan känna vibrationerna genom hans kropp.

"Penelope, vi kommer aldrig vara som alla andra par." Jag ler lite för mig själv vid hans underbart mörka och mystiska röst som uttalar mitt namn med sådan utsökthet att jag inte kan kontrollera mina känslor en enda sekund till.

"Vår kärlek kommer aldrig bli som den hos alla andra, kärlek är för simpelt ord för att beskriva det vi har mellan oss..." mumlar Severus in i mitt öra för att fortsätta sin mening.

"Du har rätt..." viskar jag och ser upp på honom. Perrongen är övergiven och det enda jag vill är att kyssa hans ljuvligt kalla läppar. Så det gör jag...