~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 52~

Jag ser på Severus där vi står i ett tomt rum, det enda ljus kommer från månen utanför de välvda fönstren som omringar oss. Hans vackra ansikte, den mörka rocken, knapparna på hans frackrock. Jag knäpper långsamt upp dem, en efter en. Min kinder blir lite röda utav rodnad över mina vulgära tankar. Jag ser generat ner mot hans bröstkorg med huvudet lätt på sned. Severus tar mina smala små händer i sina grova och ser in i mina ögon när jag ser upp på honom. Jag hann bara knäppa upp tre knappar men det är tillräckligt för att avslöja vad han har under. En vit skjorta i bomullstyg. Jag sväljer hårt när jag märker att jag kan se hans hals för första gången.

"Penelope, du är otroligt vacker ikväll." Severus röst är låg, jag backar från honom och snurrar ett varv så att han kan se hela klänningen men han bara skakar på huvudet.

"Inte klänningen Penelope. Du är vacker ikväll." säger han medan han går fram till mig och sätter sina fingrar under min haka.

"Men, jag föredrar dig som du brukar se ut. Med håret nedsläppt, enkla kläder och inget smink. Men, du är som vackrast när du sover." mumlar han innan vi delar ännu en passionerad kyss. Glädjen över hans ord är obeskrivlig, glädjen över att jag faktiskt står här med mannen i mitt liv som jag inte träffat på flera veckor är överväldigande. Han tycker att jag är vacker...

"Hur länge stannar du?" frågar jag när vi andfått bryter kyssen.

"Jag kan inte stanna, jag var bara tvungen att träffa dig." jag slår ner min blick, modfälld, men Severus tvingar upp mitt ansikte med sitt finger under min haka. En tår strilar ner för min kind i en tyst protest.

"Jag vill inte skiljas från dig igen."

"Du måste, du måste stanna här och jag måste återvända." han ser på mig och stryker bort tåren med baksidan utav sin fria hand.

"Jag önskar bara att jag kunde vara med dig... Utan dig känns inget rätt." mumlar jag, föraktet för Hogwarts byggs långsamt inom mig. Det är inte rättvist. Bara för att vi är professor och elev, umh, var professor och elev så måste vi väl ändå få träffas nu? De kan inte hindra oss på det sättet. Det är inte rättvist!

"Det är orättvist, men det är inte lång tid kvar." säger Severus med den där långsamt släpande men ändå hårda rösten. Som om han har byggt upp mängder av ilska bakom de få orden.

"Vadå inte lång tid!? Det är ett och ett halvt år kvar innan jag kan lämna det här stället bakom mig och vara hos dig!" utbrister jag i ren ilska. Det är första gången jag någonsin har höjt rösten mot Severus, första gången jag har höjt rösten åt någon på väldigt länge.

"Penelope." Severus röst är låg, men otroligt mjuk mot mig. Hans ögon är hårda men samtidigt dansar de. Som om han vill visa för mig att han känner som jag men måste kontrollera sin ilska.

"Nej, det är ju sant! Det är för lång tid! Jag klarar inte det!" Severus ser oförstående på mig nu. Som om han inte förstår att det känns som ett levande helvete att vara utan honom.

"Severus jag älskar dig men jag klarar inte det!" Severus ögon blir svarta och hans kropp rätar sig.

"Vad menar du?" frågar han med mörk röst, ingen skugga utav mjukheten finns kvar. Jag slänger upp mina händer i luften och skakar på huvudet, tårarna har börjat rinna av frustrationen och sorgen.

"Jag klarar inte av det!" utbrister jag och vänder mig hastigt om medan jag kramar mina armar mot min bröstkorg. Severus står still ett tag innan jag känner hans armar snirkla sig runt min midja.

"Penelope..." viskar han i mitt öra och drar min kropp mot sin. Min rygg mot hans bröstkorg, hans läppar vid mitt öra.

"Penelope. Du får inte säga så." Jag vrider mitt huvud lite och ser på honom, en silvergrå glittrande tår strilar ner för hans skrovliga kind. Jag drar efter andan och lägger mina armar över hans armar för att trycka dem mot mig ännu hårdare.

"Inte säga va- Åh, Sev, jag ska inte lämna dig. Jag älskar dig. Jag finns här men jag klarar inte av att vara utan dig under så lång tid. Jag vill vara med dig varje dag. Allt känns mörkt utan dig." mumlar jag och sträcker upp min hand mot hans ansikte där tåren vilar. Jag stryker mjukt bort den med mina varma fingertoppar.

"Jag älskar dig med Penelope." viskar han in i mitt öra och det känns som om mina knän ska vika sig under min vikt.

"Gö-gör du?"

"Ja."

Jag vänder mig långsamt om, Severus armar fortfarande runt mig. Jag ser upp på mannen jag älskar, mannen som äntligen sagt att han älskar mig.

"Jag vill bara vara med dig."

"Och jag med dig." svarar han och vi delar ännu en explosiv kyss. Den sprakar av passion och den där auran av energi man kan känna runt oss blir explosivt laddad. Severus läppar pressas mot mina och jag kan höra hur hans hjärta slår inuti hans stadiga bröstkorg. Mina ben känns skakiga och svaga, om det inte vore för Severus stadiga arm om min kropp hade jag fallit ihop. Men han stöttar mig med en arm om min midja. Den andra handen vilar svalt mot min brännande nacke. Jag kan känna hur hela min kropp kommer till liv när jag är med honom. Färger verkar klarare, månen vackrare, luften svalare och allt blir samtidigt alldeles suddigt.