~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 40 - Severus Perspektiv~

Min penna rispar över pappret, pappret som införskaffades speciellt för att skriva till Penelope på. Jag låter mina tankar flöda tills jag finner de rätta orden att skriva till henne. När jag är klar ger jag brevet till Drakai som tar det i sin näbb och hoppar upp på min rockbeklädda arm. Jag släpper ut honom genom fönstret och ser honom försvinna i fjärran.

"Hoppas det kommer fram..." säger jag med tung röst och återgår till mitt skrivbord där ett dussin halvskrivna brev ligger. Alla menade för Penelope.

Jag knycklar ihop de halvskrivna breven och slänger aggressivt in dem i brasan som sprakar hetsigt i eldstaden. Lågorna slukar dem hungrigt. Med mitt glas halvt fyllt utav eldwhiskey i handen vandrar jag ner för trappan till första våningen och mitt vardagsrum. Även i denna eldstad sprakar en brasa, jag sätter mig framför den men varken lågorna från eldstaden eller värmen från vätskan som ringlar ner genom min hals kan värma mig. För var dag som går känner jag hur allt blir kallare, mörkare. Utan Penelope, finns bara mörker och mardrömmar.

Min kropp är tung, mina axlar slokar, min blick kall och hård.

"Jag måste, på något sätt kunna träffa dig Penelope. Jag, jag kan inte vänta i över ett halvår på att få se dig igen..." Det röd-lila håret, den bleka huden med de rosenröda kinderna, de tindrande isblå ögonen. Hur du ser ner på dina skor och nuddar tårna vid varandra var gång du blir generad, känner dig blyg eller blir nervös. Min Penelope...

"Min Duva... När du inte finns hos mig känns mörkret så mycket hotfullare. Det känns närmare och närmre..." mumlar jag ut i mitt tomma vardagsrum.

Timmarna passerar, natten kryper fram och jag lämnar vardagsrummet för att ta mig till sovrummet. Jag knäpper upp varje knapp utav min frakrock och hänger den i garderoben, tar av mig skorna, drar av mig den svarta linneskjortan och hänger upp den tillsammans med byxorna på en stolsrygg. Jag lägger mig i den breda dubbelsängen med mörkgröna täcken och kuddar som på senaste tiden börjat kännas väldigt tom vilket den aldrig tidigare gjort. Ända sen jag delade de där timmarna med Penelope narren innan jag begav mig bort från Hogwarts har saknaden växt var gång jag befunnit mig i min breda säng ensam. Jag visste aldrig hur underbart det kunde vara att få dela sådana triviala ting och stunder med någon, nu känner jag mig bara berövad på värme när jag inte får dela dem med dig Penelope...

Sömnen jag faller in i är rastlös. Mörk. Penelopes plågade skrik, hennes sargade kropp i mina armar medan hon drar sitt sista andetag. Hur jag finner henne liggandes i en pöl utav sitt eget blod, hur det klibbar sig i hennes hår och fläckar mina händer. Jag sätter mig rakt upp i sängen och spärrar upp mina ögon medan svetten rinner längs mitt ansikte.

"Penelope!!! NEJ!" hivar ut från min mun utav ren skräck över att förlora henne. Jag ser mig omkring, allt är i sin ordning, jag är i huset och Penelope är säker på Hogwarts. Hennes blod fläckar inte mina händer när jag ser ner på dem och jag kan inte höra hennes skrik. Men skräcken befinner sig fortfarande inom mig.

Mina tankar går från mardrömmar till minnesblickar. Hur Penelope stupar ner från himlen med draken bakom sig, paniken inom mig över att jag tror att jag förlorat henne för evigt. Skräcken som fyllde hela mig den förskräckliga dagen. Jag sätter handen mot min panna och sluter mina ögon.

"Penelope... Jag hoppas att du är säker på Hogwarts." mumlar jag, det knackar på mitt sovrumsfönster och jag ser en mörk gestalt utanför med orangeröda ögon.

Jag släpper in Drakai som har ett brev i sin näbb. Jag tar det och Drakai sätter sig på sin pinne i ena hörnet utav rummet. Jag sätter mig i sängen och öppnar brevet med mitt namn på. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser handstilen.

"Sev, jag saknar dig så mycket. Hogwarts känns inte som mitt hem längre. Inte utan dig. Jag önskar så innerligt att jag kunde få se dig igen, nu. Jag, mår inte bra utan dig... Jag saknar dig, jag längtar efter dig varje dag. Sev, tack för den otroligt vackra gåvan, tack för de orden Severus. De betyder allt för mig. Jag kommer till dig så fort som nästa termin är över. Jag lovar. Din för evigt, Penelope." Min röst blir svagare mot slutet av brevet tills den endast är en viskning ut i tomrummet.

Jag ser på Drakai som blinkar sina ögon i otakt mot mig,

"Vad föreslår du då?" frågar jag och ser på honom, han snurrar sitt huvud ett varv och blinkar i otakt mot mig några gånger.

"Drakai, det måste finnas ett sätt som jag kan-" min mening avbryts när jag stirrar mot en snöglob på min spiselkrans.

"Självklart..." mumlar jag och ser på Drakai som hoar två gånger innan han burrar upp sig för att sedan somna på sin pinne. Jag plockar fram papper, bläck och fjäderpenna, den glider över pappret och skapar ord. Brevet viker jag och lägger i kuvertet som ska skickas med Drakai det första jag gör imorgon.

Jag somnar med en viss beslutsamhet över att jag på något sätt ska kunna träffa Penelope igen innan nästa termin är slut. Men trots det nya hoppet och beslutsamheten som infunnit sig hemsöks min sömn ändå utav mardrömmar.