~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 39~

Jag sjunker ner på sängen, fjädrarna i madrassen gnisslar lite och min kropp sänks djupare ner i madrassen. Boken i mina händer, min blick fixerad vid de tre orden skrivna i Severus handstil. Handstilen jag alltför väl känner igen och alltid kommer känna igen.

"Jag finns här..." mumlar jag, de tre orden han skrev i boken han gav mig. Boken han köpte för min skull. Mängden omtanke i den underbara gåvan jag fått från mannen i mitt liv får mig att skaka, allt omkring mig börjar snurra och det känns som om mitt huvud är alldeles för fullt av tankar som attackerar mig från alla olika håll. Det enda som är alldeles klart är boken i mina händer. Dess hårda pärm täckt utav sträv väv känns skön mot mina handflator, en känsla av trygghet. Något fysiskt som jag verkligen kan känna. Något som binder mig till Severus, försäkrar mig om att allt inte bara är en väldigt lång och absurd dröm.

Dörren öppnas med en långsam knuff från utsidan, Coraline och Joshua stiger in.

"Penelope?"

"Jag är okej Cora, jag är okej." mumlar jag med hes röst.

"Vi menade inte, umh, jag menade inte att dra förhastade slutsatser om dig och Snape. Om du, om du verkligen tror på det här så stöttar jag dig." Jag ser upp på mina vänner, Joshua lägger sin arm om Coraline och hon ser med värme och glädje upp på honom.

"Vi, stöttar dig Penelope." säger Joshua och jag slänger mig in i deras famnar.

"Tack." viskar jag och kramar om dem. Det är en sådan otrolig lättnad att veta att mina två bästa vänner står på min sida. Att de finns där.

Dagarna passerar, dagar som blir till veckor. Joshua och Coraline spenderar mer tid ensamma, jag spenderar mer tid i biblioteket. Det har gått 4 veckor och 2 dagar sen jag läste de tre orden. Sen jag öppnade det senaste brevet från Severus. Min aptit har lämnat mig helt senaste veckan, jag känner mig ensam och saknaden vilar tungt på mina axlar. Jag spenderar nästan all min tid med att studera inne på biblioteket för att styra undan mina tankar från de eggande och krossande tankarna som ekar i mitt huvud om att jag aldrig kommer få se Severus igen.

Senaste veckan har jag känt mitt hjärta falla isär lite till var morgon som jag inte fått något brev utav Severus. Ibland kan jag nästan höra hans röst i de tomma korridorerna på kvällarna. Hur den ekar i takt till mina fotsteg när jag vandrar från biblioteket till Ravenclaw. Ibland har jag kunnat svära på att jag sett en bit utav hans kappa försvinna runt ett hörn men var gång jag sprungit mot det har det bara varit en skugga eller ett utav spökena som glider runt eller inget alls. Bara tomhet.

En bok landar på bordet framför mig, jag fortsätter att skriva på min uppsats om Mörka varelser i den Svarta Skogen.

"Du är sen." säger jag med tom röst, Eric sätter sig på stolen mitt emot mig.

"Kom igen! Fem minuter bara! Vi hade träning och-"

"Slå upp din bok så sätter vi igång." mumlar jag avlägset och ser upp på Eric.

"Hihihi." Ett fnitter bubblar upp, jag försöker kväva det men när jag ser på honom igen kan jag inte. Jag skrattar lite tyst. Det första skrattet på två veckor.

Eric ser frågande på mig,

"Va? Vad har jag missat nu?" Jag pekar på hans ansikte, en tjock linje av smuts har lagt sig på hans överläpp vilket gett honom den lustigaste mustaschen jag någonsin sett. Eric tar upp en liten spegel ur sin bakficka och ser sig i den. Han börjar också fnittra och försöker tvätta bort smutsen med sin hand. Jag drar fram min trollstav och med ett vift är han skinande ren.

"Nämen, icke-verbal-trollkonst. Imponerande." säger Eric och ger mig ett strålande leende. Jag ler mot honom och rycker lite på mina axlar.

"Ska vi sätta igång?" frågar jag, Eric nickar och slår upp sin bok.

Det är fredag, nästan fem veckor sen jag hörde något från Severus. Jag ligger i min säng, ryggen mot gaveln, en bok om trolldrycker på expert nivå i mitt knä och lugnet har lagt sig över sovsalen nu när alla har gått sin väg. Tydligen är det en stor fest nere i allrummet. Jag trivs bättre här. Det knackar på mitt fönster. Jag lutar mig framåt och lägger boken på sängbordet, slänger irriterat av mig det varma täcket och går farm till fönstret. Det glider lätt på gångjärnen, en svart uggla med orangeröda ögon stirrar på mig. Ett brev i dess näbb.

Jag tar tveksamt brevet från ugglan och den flyger in i rummet, landar på fotgaveln utav min säng. Jag kryper försiktigt ner i sängen med min blick fäst på den obehagligt stirrande ugglan. Mitt namn står på kuvertet som har en gulaktig färg och är gjort utav dyrt kaligrafipapper. Mina lungor känns som om de är fyllda med vatten, jag kan inte andas och mina händer börjar skaka. Jag kan känna hur all färg lämnar mitt ansikte. Jag öppnar kuvertet, plockar upp brevet och börjar läsa.

"Penelope, jag hoppas att detta brev når dig. Mina tankar vilar vid dig. Du fyller mina dagar med något mer än ensamhet och mörker. Att vara ifrån dig är en plåga. Jag ber dig, ge inte upp hoppet om mig, oss. Vi kommer vara tillsammans igen. Så fort som skolåret är över vill jag att du kommer hit. Till mig. Din Severus."

Jag kramar gråtandes brevet mot mitt bröst och släpper ut ett djupt andetag, det känns som om jag hållit inne det i flera veckor. Mina spända axlar sjunker ihop lite och det känns som en del av den fysiska smärtan jag varit i senaste veckorna bara försvinner, blir till luft. Severus... Du finns där ute, du finns för mig, du finns hos mig ändå... Du har inte lämnat mig, du är där! Jag kysser mjukt brevpappret och kan känna en svag doft utav honom och pepparmint men även något annat. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men doften är inte av ljus och mjuk natur, så mycket vet jag.

Jag vrider på pappret, en liten text finns,

"Förresten, ugglan heter Drakai och om han gillar dig är han vänlig. Om inte så..." jag ser på ugglan med stora ögon, den lägger huvudet på sned och ser tillbaka på mig. Jag fnittrar lite åt dess konstiga söthet. Samma söthet som Severus har. Den där mörka mystiska men ändå... Gulliga sötheten.

"Drakai?" säger jag och håller ut min arm, ugglan ser på mig en kort sekund och hoppar sedan upp på min arm för att klättra upp till min axel där den burrar upp sitt bröst för att sedan slappna av och luta sig mot mitt huvud. Jag ler ner mot honom och lägger brevet i översta lådan tillsammans med det andra brevet och boken.

Jag sitter lutad mot gaveln med Drakai på min axel, hans fjädrar kittlar min hals. Han avger ett hissande ljud när han andas in och ut i en sömnig slummer. Jag stryker honom lätt på bröstkorgen, mina fingrar ser onaturligt vita ut gentemot hans svarta fjädrar. Han rör sig inte under mina smekningar. Mina tankar snurrar runt tills de landar på Severus, vart han kan vara just nu. Jag vet inte men vart han än är så kommer jag vara där med honom så snart jag bara kan.