~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 66~

Severus rätar ytterligare på sig, jag ler mjukt mot honom och lägger mina händer ovanpå hans bröstkorg. Jag viker mina fingrar om kragen på hans frackrock, tyget är strävt men ändå mjukt mellan mina smala små fingrar. Mina ögon stora och runda av åtrå och ömhet medan jag ser snett upp på honom. Severus ögon brinner, så som de gjorde den där kvällen då han tog mig in i det dolda rummet bakom väggen i hans kontor.

Jag kan känna en varm pöl samlas i nedre delen utav min mage, så som det gjort så många gånger när jag sett på honom. Sev, min underbara mystiske man...

"Jag älskar dig Sev." viskar jag mjukt upp mot honom, Severus ser ner på mig med sina ljuvliga ögon.

"Jag älskar dig Penelope." svarar han med den där otroligt sexiga rösten av auktoritet, rösten jag föll för och drömde om så många gånger under alla år. Jag fnittrar lite och sträcker mig upp på tå för att kunna ge honom en liten puss.

Severus möter mig halvvägs och vi delar en sådan där liten puss som jag så många gånger sett Joshua och Coraline dela med varandra mitt i Stora Salen. Vilken tur jag har... Mitt liv må ha varit dystert och ensamt men nu har jag dig här, i min omfamning, i mitt liv.

"Jag har saknat dig Sev... Så mycket." mumlar jag mot hans läppar och jag kan känna hur han ler. Jag tänker tillbaka på den mörka dystra mannen jag föll för och vilken otrolig skillnad det är nu mellan oss mot vad det var för mindre än ett år sedan. Vi har gjort en lång resa, längre än vad egentligen borde vara möjligt... Tänk om jag vaknar nu och ligger i min säng på Hogwarts. Tänk om allt bara är en väldigt lång dröm...

"Penelope, vad är det?" frågar Severus mig med förvirrad och lite stram röst samtidigt som han ser ner på toppen utav mitt huvud som nu är lutat mot hans bröstkorg.

Jag skakar av mig tankarna och ser upp på honom,

"Jag vill se resten utav huset som jag ska bo i." säger jag och ger honom ett leende fyllt utav värme och förhoppningar. Jag vill inte tala om de tankar som nyss for genom mitt huvud. Jag vill bara vara lycklig i denna stund och väljer att helt stänga av de mörka tankar som jag inte vill ha.

Severus nickar och vi vandrar ner för den åldrade trappan. Jag går tillbaka genom hallen och fortsätter rakt fram mot andra delen utav det mysiga lilla rustika huset. Jag kommer in i ett gammalt lantligt kök med svarta luckor och bänkar av halvmörkt trä. Jag går in i köket och ställer mig i mitten. Det är inte särskilt hemtrevligt faktiskt, det är rätt tomt. Köket är format som ett L, med bänkar, skåp och lådor. Där finns en vacker gammal spis som värms med ved och över diskhon av marmor finns ett litet fönster med en stor fönsterbräda. Där skulle man kunna ha små krukor med kryddväxter. Tänker jag och drar med handen över diskhons kalla grå marmor.

Jag vänder mig om mot matsalsdelen och ser ett litet bord med fyra stolar och på väggen mitt emot står ett svart vitrinskåp med färgade glasluckor. Innanför glaset är det tomt. Hela köket och matsalen känns väldigt tom och naken. Men i bortre hörnet, bredvid dörren ut mot bakgården, en sådan där gammal lantgårdsdörr som är delad i två på mitten så man kan ha övre delen öppen och nedre stängd, står en vacker eldstad och en brasa sprakar härligt inuti den. Eldstaden är så pass stor att man skulle kunna stå i den.

"Flampulver?" frågar jag Severus som står i dörrvalvet in till köket, han nickar.

Bredvid eldstaden finns en likadan trappa som den i vardagsrummet. Jag ser uppåt och med ett nyfiket leende börjar jag gå uppåt.

"Penelope, vänta..." säger Severus och kommer ikapp mig. Jag ser frågande på honom.

"Jag går först." säger han bara bestämt. En rysning av välbehag färdas ner för min ryggrad när han använder den rösten och jag känner hur en känsla av kärlek flödar genom mig. glad över att han inte ändrat sig allt för mycket. Det var trots allt Severus, som han var, som jag blev förälskad i. Men det är Severus, som han är, som jag älskar.