~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 4~

Jag vandrar långsamt ner till Stora Salen för att äta frukost, mina steg känns tunga och mina fötter landar hårt mot stengolvet. Coraline och Joshua sitter redan på vår vanliga plats, de ser ut att diskutera något viktigt, jag går fram till dem och sätter mig jämte Joshua som sitter mitt emot Coraline.

"God morgon." säger jag och ler lite mot dem, min frukost bestående av två skivor rostat bröd med ost och marmelad på uppenbarar sig på en silvrig tallrik framför mig.

"Hej, hur mår du?" frågar Coraline och ser med oroliga ögon på mig medan jag petar i maten som står framför mig.

Jag fortsätter att peta i maten, efter en kort stund ser jag på henne med trötta ögon,

"Helt ärligt?" frågar jag och Coraline ser välmenande på mig, hon nickar.

"Inte alls bra... Jag vet inte varför jag ens försöker att le, det är så onödigt, känner mig som en hycklare. Det är ju inte så att ingen vet vad som hänt. Gissar att hela skolan vet om det nu." suckar jag uppgivet fram och låter gaffeln falla till bordet. Coraline ler mot mig, Joshua lägger sin arm om mina axlar och kramar om mig. Tur att jag har så fina bästa vänner... Tänker jag och kramar Joshua tillbaka lite snabbt.

Efter 10 minuter av förklarande och berättande om mina föräldrar, begravningen, att jag inte vet vad som händer efter skolårets slut så byter vi äntligen samtalsämne.

"Du missade inte så jätte mycket när du var borta, vi har inte fått några läxor och vi har inga inplanerade prov så det var i varje fall ett bra tillfälle att vara borta." säger Coraline i ett försök att muntra upp mig eftersom hon vet hur allvarligt jag tar mina studier.

"Då förstår jag varför du har så god aptit idag." säger jag och petar Joshua lite i sidan med min armbåge medan jag fnissar. Joshua ser upp på mig med stora ögon av förvåning,

"Haha, nu var du rolig va?" svarar Joshua och skrattar högt. Coraline börjar också skratta medan hon uppgivet skakar på sitt huvud, jag bara ler mot dem båda. Vilka sötisar de är...

Jag kan känna den där känslan igen, känslan jag alltid får när Severus är i närheten. Jag ser upp mot bordet där professorerna sitter och äter. Där sitter han och han ser rakt på mig. Min mage blir varm och mina kinder hettar lite men jag hoppas innerligt att ingen kan se det. Jag ger honom ett väldigt försiktigt leende och hans kalla ögon börjar dansa för mig. En härlig känsla av att vara speciell sprider sig inom mig och för en kort sekund är jag glad. Bara glad. Sedan ser jag tillbaka på Coraline för att ingen ska se något, för att ingen ska märka vilket speciellt band jag och Severus har, att vi just i detta ögonblick delade ett alldeles eget intimt ögonblick. Mitt i Stora Salen, bland elever och professorer.

Coraline tittar upp, hon har slutat prata mitt i en mening, jag ser på henne.

"Ska du inte berätta klart?" frågar jag, nyfiken på vad Casper hade gjort efter han fångat den slingrande ormen han försökte förvandla till en halsduk men bara lyckats till hälften, men hon svarar inte, bara stirrar upp ovanför mitt huvud. Jag och Joshua vänder oss samtidigt om och min blick vandrar upp över Severus tillknäppta frackrock halvt gömd av den stora svarta rocken, hela vägen till hans underbart stränga ögon.

Severus ser ner på mig, om man inte vet det jag vet så skulle det se otroligt nedlåtande och strängt ut, men jag ser något annat i hans ögon.

"Miss Lovegood, jag vill se dig på mitt kontor om en timme. Vi måste diskutera allt du missade i min kurs." säger han med den underbara rösten och ser på mig. Jag ser honom i ögonen och läser det han inte kan säga högt inne i Stora Salen.

"Okej professor Snape." stammar jag fram lite nervöst, för alla runt om är jag nervös inför vad jag kan få skäll för men för mig är jag nervös över en helt annan anledning. Han ser på mig med dansande ögon och höjer sitt ena ögonbryn som han alltid brukar göra när han pratar med mig. Sedan går han ut ur Stora Salen, hans vackra rock flyger som en stor svart skugga bakom honom. Lika gudomlig, mystisk och mörk som alltid... Jag suckar av längtan efter att få vara i hans famn ännu en gång.

Joshua är den första som bryter tystnaden när Severus försvunnit ut ur salen.

"Jisses, han sätter verkligen press på dig Penelope. Känn dig inte stressad eller så." pustar Joshua fram och ser allmänt glad ut över att det inte är han som blir pressad av Severus.

"Ja eller hur, känn ingen press över att prestera eller så. Herre gud." viskar Coraline. Jag skakar på huvudet och suckar för att de inte ska förstå någonting.

"Tur att jag har fina vänner som stöttar mig då." säger jag med ett litet leende mot mina bästa vänner medan vi alla tre fortsätter med våra måltider.

"Ja, men, du stöttar ju oss, minst lika mycket, i, skolan och så." säger Joshua mellan tuggorna, både jag och Coraline ser på varandra och skrattar åt Joshuas glupskhet.

"Va? Vadå?" frågar han och ser förvånat på oss med gaffeln i högsta hugg vilket bara får oss att skratta ännu mer.

Vi lämnar Stora Salen efter 40 minuter, Coraline och Joshua ska möta några kompisar nere vid Quidditchplanen, det är en match om två timmar. Jag går mot Severus kontor med snabba steg som ekar mellan de kala väggarna och det höga taket i korridorerna. Jag kan känna hur min mage fylls av fjärilar mer och mer allt efter att hans dörr närmar sig, jag kan känna hur mitt hjärta slår hårdare och mina andetag blir ytliga. Mina fingrar skakar och mitt hjärta bultar nu så hårt att jag kan höra min egen puls. Jag stannar framför dörren och efter några sekunder knyter jag min näve, sträcker ut armen och knackar lite försiktigt på dörren av mörkt trä med stora bultar in spikade i ett stilrent mönster.