~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 25~

"Severus?" säger jag när jag kommer ut ur skogen, han vänder sig hastigt och hans rock fladdrar i vinden. Jag ser mjukt på honom, min puls ökar och mina knän känns svaga.

"Penelope? Vad gör du i den Förbjudna Skogen?" frågar han med den hesa, rossliga rösten och går i rask takt fram till mig. Jag möter honom och snirklar mjukt mina armar om honom.

"Jag var med Killi, öm, Mr Killius." säger jag och drar in ett djupt andetag av Severus underbara doft. Severus lägger en arm om mig och vilar sin hand på min svank.

"Varför var du det?" frågar han efter en kort sekund och ser ner på mig, jag ser rakt in i hans svarta ögon som brinner för mig, bara för mig. Som jag har längtat efter att få se in i dina underbara ögon igen, känna dina händer och din kropp mot min kropp. Himmelriket för mig...

"Han ville visa mig en sak." svarar jag och tar fram blomman ur fickan på min tröja. Jag hade rotat upp den och tagit med den tillbaka för att kunna ge den till Severus.

Severus ser på mig med en sorts upphetsning vilandes i sina ögon, trolldrycks professor... Ge honom en sällsynt trolldrycksingrediens och han blir upphetsad. Så... Gulligt. Tänker jag för mig själv, men inget leende sprider sig över mina läppar denna gång.

"Är det en sanisteria delusinco?" viskar han, jag nickar och lägger den mjukt i hans grova händer.

"Den är till dig... Jag vet hur sällsynt den är och att den används i många trolldrycker som är av hög nivå."

"Penelope..." viskar han och kysser mig lätt på min panna, hans kalla läppar ger mig gåshud över ryggen. Som jag längtar efter att få känna de läpparna mot mina, mot min hud, på platser jag aldrig blivit kysst tidigare... Tänker jag och rodnar hastigt, jag ser ner på mina skor och knäpper nervöst mina händer bakom ryggen.

Severus vrider sitt huvud och ser ut över den fantastiska utsikten. Man kan se hela sjön, en stor del av skogen och vidare bort till de höga bergen som omringar allt.

"Vad är det Severus?" Vi ser på solnedgången tillsammans, allt är så lugnt för ett par minuter. Men något känns fel, som om Severus tankar är långt borta. Som om de vilar på något annat än den underbara solnedgången som utvecklas framför oss. Oss, tillsammans.

"Jag åker imorgon..." säger han med mörk och stel röst. Jag rycker till av orden och ser upp på den vackra, mörka, dystra mannen som står bredvid mig. Så dina tankar har vilat på något annat än mig...

"Imorgon?" viskar jag, mina lungor nästan helt tomma på luft. Han nickar kort men fortsätter att se på solnedgången utan att ge mig någon ledtråd till vad han tänker eller känner. Oron byggs upp inom mig, tänk om han ångrar sig, tänk om han glömmer mig...

"Men.. När får jag träffa dig igen?" frågar jag med skakig röst, min blick fäst på solen, tårar som rinner och hjärtat som slår så hårt att det gör ont.

"När jullovet börjar får du träffa mig, om du vill komma till mig, självklart." säger han med sin magnifika röst och jag kan dra ett djupt andetag när han säger att jag får komma till honom på jullovet.

"Jag kommer..." viskar jag, sliter min blick från solen, snirklar mina armar om mannen i mitt liv och lutar sidan av mitt ansikte mot hans bröstkorg så att jag kan höra hans hjärta slå stadiga slag.

Severus ser ner på mig, hans ögon mjuka och varma för första gången sen solen började gå ner. De dansar inte för mig, det är något djupare än så. Jag sträcker mig upp på mina tår, mina ögon bundna till hans. Severus lutar sig långsamt mot mig och vi delar en underbar kyss. Hans kalla läppar mot mina varma. Jag sluter mina ögon och låter kyssen ta över alla mina sinnen. Solen försvinner bakom mig, ner bakom bergen och himlen bjuder på en underbar tavla av lila, rött, gult, rosa och vitt. Men jag ser inget, jag känner bara Severus ljuvliga läppar mot mina. Hans armar lägger sig om mig och han drar mig närmre, vi är tryckta mot varandra, så tätt det bara går.

"Du är så vacker Penelope," viskar Severus i mitt öra efter att vår första kyss är över. Jag rodnar generat och ler in i hans bröstkorg där jag begraver mitt ansikte. Njuter av att för första gången i mitt liv vara i total harmoni. Att känna en form av ren lycka, denna sortens lycka för första gången någonsin.

"Jag älskar dig Severus..." viskar jag in i hans hårda bröstkorg, hans underbara doft fyller min näsa och hans hjärtslag mot min kind får mig att le. Jag vrider upp mitt huvud för att se på mannen jag älskar, den första mannen jag någonsin sagt de orden till i hela mitt liv.