~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 17~

Jag ligger på något mjukt och varmt. Någon håller min hand och mumlar tyst för sig själv, jag vet vems hand det är. Det grova skinnet och kylan säger mig allt. Det är Severus hand. Jag öppnar försiktigt mina ögon, det är så ljust i rummet att jag är tvungen att stänga dem igen, tårar strilar ner för mina kinder när jag minns vad som hände. Hur Vingfåle offrade sig själv för att rädda mitt liv, hur hans hjärta slutade slå under min kropp. Hur han drog sitt sista andetag, hur hans plågade skrik ekade över sjön när drakens klor rev upp hela hans vinge och bröt benen... En våg utav gåshud från obehag färdas ner för min rygg och mina ben. Tvingar var hårstrå att stå rakt upp.

Jag öppnar försiktigt mina ögon igen och vrider långsamt mitt huvud, jag ser rakt in i Severus ögon. En ensam tår strilar ner för hans bleka kind.

"Penelope..?" viskar han med rädsla inbäddad i sin hesa mörka röst. Rösten jag trodde att jag aldrig skulle få höra igen, rösten jag trodde skulle för evigt vara förlorad för mig.

"Severus..." viskar jag svagt tillbaka. Mitt huvud bultar, min arm värker och mitt ben pulserar av smärta.

"Penelope..." viskar han igen med en lättnad i sin röst. Innan jag hinner reagera reser han sig från sin stol och omfamnar mig mjukt, mitt i sjukhusflygeln. Han sätter sig i sängen bredvid mig och håller med stadiga armar om mig medan han lutar sina mjuka, kalla läppar mot mitt bultande huvud. Severus... Jag har längtat efter att få känna dina läppar mot min hud... Men, ville aldrig att det skulle vara såhär... En tår strilar ner för min upprivna kind från den hårda landningen.

"Severus, tänk om någon ser oss..." viskar jag med svag och orolig röst.

"Det spelar ingen roll längre Penelope, jag tänker lämna Hogwarts. Jag klarar inte av det här längre..." säger han med stel och långsam röst. Den där rösten jag föll för i klassrummet, den av distans och mörker. Jag kan känna hur paniken över att förlora honom också sprider sig genom min kropp. Förlorar min föräldrar, förlorar Vingfåle, förlora Severus... Jag... Detta får inte hända... Tänker jag och mina tårar rinner.

"Severus, du får inte, du kan inte göra så här... Snälla..." Mina ögon bedjande, min läpp skakar och fler tårar slår sig loss för att vandra ned för den bleka kinden som är min.

"Jag lämnar dig aldrig. Jag lämnar skolan för att kunna vara med dig, Penelope." säger han och vi ser varandra i ögonen, de dansar för varandra, den där obeskrivliga energin som flödar mellan oss är så intensiv att jag knappt kan hålla mig från att hoppa upp i hans famn. Men, min skadade kropp förhindrar mig från att röra mig, minsta rörelse gör ont. Det är en gnagande smärta som är konstant blandat med en skjutande smärta var gång jag andas, var gång min kropp rör sig minsta millimeter.

"Va-vad hände Severus?" mumlar jag försiktigt, jag kan inte få bitarna på plats i mina tankar. Varför dog jag inte, varför försvann draken, vart kom den ifrån... Frågorna snurrar runt i mitt huvud.

"Jag vet inte varför det var en drake här, den var långt ifrån sitt hem men professor Dumbledore har skickat en uggla till ministeriet. Vi borde få svar snart, men jag skulle inte förvänta mig för mycket. Jag vet inte riktigt vad som hände innan du störtade mot marken och mitt hjärta... Höll på att stanna. Men, Vingfåle räddade ditt liv. En otroligt älskvärd och omsorgsfull varelse, hade han inte omfamnat och gömt dig så hade du nog inte..." Severus faller in i tystnad, jag kan höra hans hjärtslag, de är så snabba. Hans röst som annars är så mättad och kontrollerad verkar nu vara ostabil och så låg att den knappt hörs. Jag vrider långsamt mitt huvud för att se på honom, men det gör för ont så jag lägger tillbaka huvudet mot hans axel, njuter av att känna hans armar om mig.

Severus drar ett djupt andetag, innan jag hinner säga något till honom fortsätter han.

"Jag hörde drakens vrål och såg ut genom mitt fönster, jag såg dig och Vingfåle och jag vet inte vad som hände, jag kunde bara tänka på att du var i fara. Jag tog mig dit så fort jag kunde. När jag hörde Hagrid skrika Vingfåles namn och sedan ditt trodde, trodde jag mitt hjärta skulle stanna Penelope. Jag tog mig fram till honom och såg draken skada Vingfåle och sedan störtade ni, jag använde Reducto besvärjelsen för att avvärja draken från er på marken och den störtade ner i sjön, jag tror att den drunknade för den kom aldrig upp igen." Severus tumme stryker mig metodiskt över armen och det är en lugnande rörelse, samma känsla som när vi var inne i vårt rum och han hade sin hand på min nacke.

Men tankarna om att jag hade varit död om inte Severus hade varit där är tillräckligt för att skapa mer panik i min kropp som börjar skaka våldsamt när det sjunker in att Vingfåle dog för mig och Severus räddade mig från en fruktansvärd död. Jag lutar mig in i mannen jag älskar och griper efter hans rock.

Du har förändrats Sev... Du, du är annorlunda. Mer... Mjuk. Jag gillar det. Men, jag älskar dig som du är. Precis så som du var förr och även så som du är nu och även så som du kommer att vara i framtiden. Jag älskar dig. Ett skakigt andetag får mina revben att värka och mina tänder tar ett stadigt tag om min underläpp. Severus stryker mig fortfarande över armen, hans kalla hud mot min. Det är inte en sådan där varm och fluffig omfamning som man kan se bland andra nykära par. Den är nära men ändå med ett form av avstånd. Men den är mer värd än någon fluffig, ur-gullig omfamning. Det är en Severus-omfamning. De är speciella i en alldeles egen klass. Kall och avstånds tagande men ändå så varm och full av kärlek.