~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 6~

Jag blir chockad över Severus ord, att han kan vara så mjuk, så ärlig... Hans ögon dansar när de ser på mig. Men vår ögonkontakt bryts när det knackar på dörren in till Severus kontor. Hans hand lämnar hastigt min nacke när han reser sig upp i en enda mjuk, flytande rörelse. På det där sättet som bara han kan röra sig, som om han flyter. Han sätter sitt finger över sina läppar för att säga att jag ska vara tyst, jag nickar mot honom så att flera slingor av mitt hår faller ner i ansiktet på mig. Han lämnar rummet och stänger väggen efter sig.

Jag reser mig försiktigt från soffan och går på tårna fram till väggen, jag lägger örat mot den för att höra vem det är som kommit in. Rösten skulle jag känna igen vart som helst, det är Dumbledore. Jag anstränger mig för att höra vad som sägs på andra sidan av den falska väggen.

"Severus, jag har lagt mycket tanke bakom det du frågade."

"Och?" Det är svårt för mig att höra vilket tonläge de har, jag kan bara urskilja orden från mumlandet av dämpade röster på andra sidan.

"Jag ser inget problem med att miss Lovegood bor hos dig. Hon är din stjärnelev och jag har förståelse för att du känner en viss plikt mot henne. Speciellt nu i dessa bekymmerfulla tider för miss Lovegood." Det blir tyst i rummet bakom väggen en stund. Jag anstränger mig ännu mer för att höra exakt vad de säger efter att mitt namn har nämnts.

"Men?" säger Severus sedan.

"Jag måste, enligt skolans policy, fråga dig en sak. Miss Lovegood är endast en elev? Det är inget annat du önskar berätta för mig?" Det låter nästan som om Dumbledore vet mer än vad han säger, mitt andetag fastnar i klumpen som bildats i min torra hals.

"Hon är min elev och, som du tidigare sa, är hon min stjärnelev och jag känner en viss plikt gentemot henne."

"Då så. Severus."

"Albus."

Jag hör hur gångjärnen gnisslar när dörren öppnas och stängs, sedan hör jag Severus fotsteg. Han är på väg tillbaka till mig, jag sätter mig så snabbt jag kan i soffan med boken i mitt knä för att han inte ska veta att jag tjuvlyssnat på deras privata samtal.

"Vem var det?" frågar jag oskyldigt när han kommer in.

"Det var Dumbledore, han ville tala om att det är okej att du lever hos mig, om, det är, vad du vill..?" Det sista säger Severus som en liten fråga. Jag nickar lyckligt mot honom och ger honom även ett leende medan jag rätar upp mig lite i soffan.

Han kommer fram och sätter sig bredvid mig i den svarta soffan. Jag lutar mig mot hans bröstkorg och han lägger sin arm längs med ryggstödet av soffan. Jag fortsätter att bläddra i den gamla boken. Den doftar ljuvligt, gammalt pergament och bläck. Så underbart. Blandat med Sev... Jag suckar nöjt och drar upp mina knän lite högre för att kunna luta boken mot mina lår.

Severus sitter tyst vid min sida ett tag, sedan säger han,

"Penelope... Jag är så..." Sedan blir han tyst och suckar, jag har stängt boken och lutar mitt huvud bakåt för att kunna se upp på hans profil.

"Vad är du Severus?" frågar jag oroligt, en knut har slagit sig fast i min mage när jag hör hans tonläge. Ett tonläge jag aldrig hört honom använda tidigare.

"Jag har förlorat alla jag någonsin älskat, jag är rädd att jag kommer förlora dig med..." Severus röst är så låg att jag för en gångs skull knappt kan höra honom, det är inte Severus röst, det är en annan del av honom som har en annan röst. Rösten av någon som känt stor sorg och förlust i livet. Jag mjuknar mot honom, min kropp liksom sjunker in och lägger sig tätt mot honom.

"Severus, tänk inte så... Vi är här nu, vad som händer i framtiden vet vi inte, det kan ingen veta..." viskar jag försiktigt och tar ett djupt andetag medan jag känner hur den där knuten växer sig större och större i min mage.

Jag tar Severus hand i min och lyfter försiktigt upp den till mina läppar. Jag kysser den mjukt. Hans skinn är iskallt och skickar gåshud över mina armar men det är inte på något sätt obehagligt. Jag ser upp på himlen genom det förtrollade taket, det flyter långsamt förbi små moln som ibland täcker solen som annars skiner ner på oss i det lilla rummet, undanstoppade, gömda, dolda för omvärlden. Det är så tyst, nästan bedövande och krälande tyst. Sådan tystnad man alltid refererar till som 'lugnet innan stormen' i mugglarvärlden.

Jag ser på den lilla klockan som står på en utav bokhyllorna i rummet, kvart i elva står de guldiga små visarna på. En tyngd lägger sig genast över mina axlar, jag kan känna hur min kropp sjunker ihop under dess vikt medan min rygg stelnar lite.

"Severus, jag måste gå, mina vänner undrar nog vart jag är..." suckar jag försiktigt fram med viskande röst. Severus ser ner på mig och nickar kort. Jag kramar hans hand med min ännu en gång sedan reser jag mig från soffan, han gör samma sak. Bredvid Severus flytande rörelser ser jag ut som en typ av stel pinne utan balans. Ett litet fnitter bubblar upp i min hals, men jag tvingar ner det igen. Det är rätt otroligt hur bra vi kompletterar varandra... Tänker jag med en blick upp mot den otroliga mannen som står bredvid mig. Vi går bort till den gömda lönndörren, den falska väggen, Severus öppnar och vi lämnar vårt gömställe bakom oss.