~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 27~

Korridorerna ligger öde, mörker ekar tomt runt mig i de som inte har fönster. Mina steg är nästan ljudlösa, men bestämda. När jag går förbi ett stort fönster skiner månens vita sken in och skänker ljus över tavlor, golv, väggar och mig. Jag ser på månen, det är fullmåne och den är otroligt stor. Jag följer de mörka partiernas kanter med min blick och suckar tyst för mig själv.

Jag kan höra steg, de kommer närmre mig. Mitt hjärta börjar slå, om någon professor får tag på mig nu kommer jag få poängavdrag från Ravenclaw... Tänker jag och ser mig frenetiskt omkring. En liten inbuktning bakom en utav pelarna är det enda gömställe som finns så jag smyger dit och ställer mig. Jag gör mig så liten jag bara kan och håller nästan andan när stegen bara är några få meter från mig.

"Jag kan ändå inte förstå det..." Hör jag McGonagalls röst mumla,

"Men det är väl ändå ganska uppenbart?" Det är Sir Nicholas röst som svarar henne,

"Jaså, hur ser du det?" frågar McGonagall, hennes steg kommer närmre men stannar helt plötsligt upp och jag vågar knappt släppa ut mitt andetag.

"Jo, men Snape är en mörk, gåtfull, till och med mystisk varelse. Lovegood är en ung flicka som nyligen förlorat allt och kanske därför söker sig till något mörkare och kanske till och med farligare för att fylla det där hålet hon nu måste känna inom sig professor." svarar Sir Nicholas.

Mitt hjärta slår så hårt, de talar om mig och Snape, de tror att det vi har inte är äkta... De tror att det börjat nu, att jag bara söker efter fara efter mina föräldrars... bortgång. Som om Severus, min Severus, bara skulle vara en ersättning för något.

"Jag tror inte det." svarar McGonagall,

"Åh?"

"Nej jag tror faktiskt att de har något. Men miss Lovegood är en smart tjej och jag tror hon förstår att detta nästan är stämplat att sluta i katastrof, stackars flickebarn..."

"Snape då, hur tror du att han känner?" En lång tystnad följer och jag kan känna hur tårarna börjat droppa från min haka.

"Jag vet inte, men, han är annorlunda nu och när jag såg honom med miss Lovegood i sin famn efter den där hemska drakattacken så var hans ögon helt omvandlade. Som om det enda som existerade just då var hon och hon var det enda som spelade någon roll."

"Ja, det kan mycket väl vara. Och, i ärlighetens namn, Snape är inte den som riskerar något för någon annan eller ens bryr sig om någon annans välmående så Lovegood måste vara speciell." svarar Sir Nicholas och jag kan höra hur McGonagall börjar gå igen.

"Hon är väldigt speciell. Inga tvivel om det. Hon är den bästa eleven skolan haft sen Snape var elev här." säger McGonagall och hennes kropp passerar mig med Sir Nicholas bredvid, svävandes några centimeter ovanför marken. Jag håller andan, de är bara några få decimeter från pelaren jag står gömd bakom.

"Jag hoppas bara att Penelope är medveten om..." McGonagall suckar djupt och jag kan se hur hon drar upp sina axlar och skakar på sitt huvud som hon alltid gör när hon är frustrerad eller funderar på något.

"Medveten om vad?" frågar Sir Nicholas och jag kan nästan inte höra dem längre,

"Om Lily..." säger hon och mitt hjärta hoppar över ett slag. Vem... Vem är Lily..? Jag står så stilla jag kan medan mina tankar rusar fram i en ryslig fart, jag väntar otåligt på att tiden ska gå så att jag kan vara säker på att McGonagall och Sir Nicholas inte kan höra mig.

Vem är Lily? Varför ska jag veta om henne? Vad är det för tjej? Varför har Severus inte sagt något om någon Lily och varför in i helvete vet McGonagall mer om hans förflutna än jag gör? Varför har han inte berättat något för mig..? Nu när jag tänker på det så vet jag nästan ingenting om honom... Professor McGonagall kanske har rätt... Jag lutar mig mot pelaren och sjunker sakta ner mot golvet. Jag låter mina knän vara uppdragna och lägger armarna om mina ben medan jag lutar min panna mot mina knäskålar.

Hon kanske har rätt... Detta kanske är dömt att misslyckas, dömt att lämna mig hjärtekrossad och sårad... Som min mardröm. Den kanske var ett tecken?

"Varför ska allt vara så svårt? Varför ska allting alltid gå snett för mig... Jag förstår inte vad det är för fel på mig, varför kan jag inte bara vara, normal. Detta kanske är dömt att sluta i katastrof, detta kanske inte är meningen..." Min röst är låg, hes och tjock av ofällda tårar.