~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 60~

Onsdag...

Jag blir kallad till professor Dumbledores kontor efter att våra kurser är avslutade för dagen. Jag har fullt utav ilskna pixignomer i min mage och mitt hjärta bultar så hårt att jag slår vad om att man kan se det utanpå mina kläder. Med en stel handl3ed knackar jag på dörren som långsamt öppnas och släpper in mig. Jag möts utav professor Dumbledore som har samma samlade uttryck som vanligt och professor Sprout som upphetsat studsar på fötterna upp och ner.

"Professor Dumbledore, professor Sprout..." mumlar jag och nickar mot dem båda. Nervositeten ligger och gnager inom mig, stressen från alla mina hårda studier har inte lämnat mig ännu.

"Åh, Dumbledore, kan jag, kan jag säga? Snälla låta mig säga." utbrister Sprout häftigt och Dumbledore nickar åt henne.

"Miss Lovegood, jag är så stolt över dig! Så otroligt stolt! Jag visste att om någon klarar det så är det du! Du fick U på din F.U.T.T. tentamen! Du kommer ta din examen nu! Om en vecka! Du har officiellt, om en vecka då, gått ut Hogwarts med högsta betyg i ALLA dina kurser och G.E.T och F.U.T.T. ett helt år tidigare än planerat!" utbrister Sprout så upphetsat att jag knappt hinner med vad hon säger. Jag ser på Dumbledore som nickar och ler glatt mot mig. Vad är det här? Detta kan inte stämma, det måste vara något skämt. Jag ser fundersamt på professor Sprout och sedan på Dumbledore.

Rummet börjar snurra och jag kan inte andas. Alla tankar om Severus, mina vänner, sista året, mina föräldrar, tentor, examen dagen, flytta, börja ett nytt liv... Allt kommer på en och samma gång. Jag sätter händerna mot närmsta pelare och försöker stödja mig men rummet snurrar så hastigt och allt blir suddigt innan jag till slut ser Dumbledores och Sprouts oroliga ansikten innan allt blir svart och det sista jag känner är mitt huvud som slår i det hårda stengolvet.

Min kropp känns tung, mitt huvud bultar något fruktansvärt. Jag ligger på något mjukt med något varmt och fluffigt över mig, vart är jag... vem, var, Cora? Jag hör Coraline och Joshua prata med varandra med låga röster.

"Dumbledore vägrar säga vad som hände..."

"Varför var hon ens inne på hans kontor, jag vet inte om du märkt det eller inte men denna terminen har varit jätte konstig och Pene är alldeles för mycket på Dumbledores kontor. Jag fattar inte vad som hänt med henne. Hon pratar aldrig om, honom, längre och hon bara pluggar hela tiden. Jag är orolig för henne." Jag kan höra att Coraline har gråt i halsen.

"Oroa dig inte gumman, det är säkert bara en fas, hon saknar väl Snape." tröstar Joshua, jag lyssnar på deras samtal, trots att det är fel av mig att tjuvlyssna så kan jag inte låta bli.

"Men jag fattar inte varför ingen vill berätta för oss vad det är som hänt. Man svimmar inte bara sådär rakt upp och ner. Det måste ju ha hänt något." säger Coraline och hon är nu irriterad, jag kan känna hur hon kramar min hand ovanpå täcket.

"Fina Pene, vad är det som händer i ditt liv egentligen..?" mumlar hon och jag kan känna hur mitt hjärta dras åt två håll när jag hör hur mycket jag oroat mina bästa vänner.

"Jag vet inte vad som händer men oavsett vad så vet Penelope att vi finns här, oroa dig inte Coris. Hon vet att hennes två bästa vänner står bakom henne."

"Du har rätt, jag önskar bara att hon kunde prata med oss istället för att hålla allt inne och gömma sig bland böcker i biblioteket. Sedan vet jag inte om det är sant men det har börjat gå rykten om henne och Eric på skolan..." Coraline suckar och Joshua tror jag sätter sig på en stol eller något bredvid henne.

"Cora, vi vet båda att Penelope är kär i Snape. Bara titta på hur hon har hanterat att han inte är här längre. Hennes reaktion på julbalen, hur hon var efter att han hade åkt hem igen, hur hon har varit hela denna terminen..."