~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 69 - Severus Perspektiv~

Jag stänger boken med en smäll och ställer den åter i hyllan på sin rättmätiga plats. Efter att ha blåst ut alla ljus och släkt den lilla glöd som fortfarande ligger och pyr i eldstaden tar jag mig upp till sovrummet. Dörren står lätt på glänt, jag trycker upp den försiktigt för att inte störa den ljuvliga varelsen som finns i rummet. Där ligger hon, badandes i månens sken som får hennes fantastiska hår att glänsa i sprakande röda och lila toner. Ett leende lägger sig över mina läppar, värme sprider sig inom mig. Hon är här, hos mig, med mig... Hon är här. Tänker jag medan jag vandrar fram till hennes sida utav sängen, den sidan jag annars alltid ligger på men som hon har lagt beslag på. En mindre uppoffring för dig Penelope...

Försiktigt stryker mina fingrar bort en av Penelopes lockar som fallit ner över pannan på henne. Hon drar ett djupt andetag och gosar ner sitt huvud djupare i den tjocka kudden vid min beröring. Jag kan inte hjälpa det, jag ler ännu en gång. Hon ser så ljuvlig ut där hon ligger och andas tungt på sidan med armarna under kudden så att huvudet verkligen trycks ner i en håla i kudden.

"Min Penelope..." viskar jag och kysser henne lätt på pannan innan jag vandrar runt sängen till andra sidan. Jag ser mot hennes rygg och baksidan utav hennes huvud, försäkrar mig om att hon sover innan jag tar av mig mina kläder och kryper ner under mitt täcke. På fel sida utav sängen, men vill du sova på den sidan så är det din sida... Täcket är svalt mot min hud men det är en skön kyla i kontrast mot den varma juninatten.

Jag ligger och lyssnar på hennes andetag, klockan är runt halv tolv när jag somnar. Lugnt driver jag in i sömnens dvala. Lycklig över att Penelope finns vid min sida, hon fyller huset med liv och värme. Hennes blotta närvaro gör allt ljust och vackert, klart på något sätt. En sista suck undkommer mig innan sömnen har mig i ett fast grepp. Min sömn är först drömlös men snart anländer Penelope. Hennes sprakande levande hår, de glittrande isblå ögonen, leendet som kan få vem som helst att falla ner på knä. Hennes händer mot min kropp, hennes läppar, sättet hon biter i sin underläpp och hennes skratt ekar konstant omkring oss...

Jag gäspar stort och ser ut genom fönstret rakt framför vår säng. Det är fortfarande natt ute. Jag ser mot klockan som tickar på väggen. Kvart i fyra... Sova vidare... Tänker jag och vänder mig om för att se på Penelope innan jag somnar om. Sängen är tom. Jag lyfter mitt huvud lite och är helt säker på att jag inte drömmer.

"Penelope..?" mumlar jag och ser på den tomma kudden, oro sprider sig i min mage.

"Penelope?" säger jag lite högre, inget svar. Jag reser mig ur sängen, tar på mig mina svarta byxor i all hast och min vita bomullsskjorta som är knapplös, bara tre korssnörningar längst upp vid halsen. Jag knyter snöret i en knut medan jag vandrar runt sängen.

Jag tar min stav och stoppar den i byxfickan innan jag lämnar sovrummet och går ner för trappan in till vardagsrummet.

"Penelope?" säger jag igen, huset ligger tyst. Vart är du någonstans? Min puls börjar slå lite fortare. Jag vandrar genom vardagsrummet, genom hallen och in i köket, hon syns inte till någonstans. Köksdörren slår igen, den måste ha stått på glänt. Tänker jag och vänder mig om, då ser jag en tekopp på köksbänken. Den är fortfarande full och lite ljummen känner jag när jag lägger handen om den. Det doftar vanilj, Penelopes favoritte.

Jag ropar på henne ännu en gång men får inget svar denna gång heller. Min puls slår hårdare.

"Penelope? Vart är du?" ropar jag med min mörka nattligt hesa röst. Men inget svar. Ingen ljuvlig stämma som ekar från någon plats i huset. Inget nynnande, inget ljud av tassande fötter mot trägolvet. Dörren, tom säng, varmt te... DÖRREN! Jag sliter upp dörren och ser ut över trädgården, den är tom. Jag vandrar ut ur huset. Mina bara fötter möts av gräset. Det känns konstigt mot min hud. Jag minns inte när jag var barfotad utomhus senast.