~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 20~

Efter ett tag öppnar Coraline munnen, jag stålsätter mig för vad hon har att säga,

"Är du lycklig med honom så är jag lycklig för din skull." säger hon till min förvåning och kommer fram till mig, hon ger mig en mjuk kram fylld av kärlek och värme.

"Jag med, om han är den du vill vara med så ska du vara med honom. Du kommer nog inte få det så lätt fram över när det här kommer ut men jag och Coraline ska stötta dig." säger Joshua och ler mot mig. Jag ler upp mot dem båda, det känns lite bättre när jag vet att jag har båda mina bästa vänners stöd. Men något säger mig att de inte kommer komma på en fika hos Severus och mig om det förblir jag och han när de blivit tillsammans.

"Tack." viskar jag och säger sedan,

"Men han är inte bara den jag vill vara med, han är den jag är menad att vara med. Vi har ett band som jag inte kan beskriva. Samma patronus, samma syn på böcker och det skriftliga språket, samma ambitioner och vi förstår varandra utan att vi behöver säga ett ord." säger jag, mina kinder hettar lite och ett leende sprider sig över mina läppar bara av att tala om honom. Bara att tänka på honom värmer mig från insidan.

"Ge er iväg härifrån!" ropar Madam Pomfrey när hon kommer in i rummet. Hennes ansikte har samma uttryck varje gång, bestämt och irriterat. Joshua och Coraline backar ett steg från mig och ser på henne.

"Se så, iväg med er, Miss Lovegood behöver vila." De nickar irriterat mot henne och vinkar till mig innan de går sin väg. Jag ser på när mina två bästa vänner lämnar salen sida vid sida, båda två gillar varandra som mer än vänner men ingen av dem vågar göra något åt saken och det drar i mitt hjärta att veta om det. Jag lägger mig ner i sängen och känner en lättnad över att vara själv igen efter att madam Pomfrey har gått sin väg. Jag kan känna hur sömnen kryper närmre och jag välkomnar den utan att tvivla.

Jag får ingen ro, mardrömmar hemsöker min sömn. Jag drömmer om eldsprutande drakar, Vingfåles smärtade skri när han faller mot marken, Severus som gråter över min livlösa kropp... Hela tiden ekar orden "utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker..." Jag vaknar flera gånger under natten av mitt eget plågade skrik och tårar som strilar ner för mina kinder medan jag gråter otröstligt över allt som hänt senaste tiden i mitt liv. Det enda som hejdar mina tårar är tanken om att jag har Severus vid min sida.