Badboy vs. Badgirl

0,6

"Helvete" han suckade innan han fortsatte.
"Jag kommer över imorgon, jag måste prata med henne"
"Är det en sån bra idé? Det kanske inte är rätt tillfälle för henne att få reda på att det är hennes familj som betalat mig för att kidnappa henne?"

~Skylers perspektiv~

Smärtan i mitt huvud var så extrem att jag knappt kunde hålla ögonen öppna i mer än ett par sekunder i taget.
När mina ögon tillslut vant sig vid ljuset lät jag min blick dras över rummet jag är i.
Är jag i Camerons rum?
Ett lågt läte hördes från dörren, vilket visade sig vara en knackning då Nialls huvud uppenbarade sig i dörröppningen.
"Här" Han räckte över två vita tabletter och ett vattenglas, som jag snabbt svalde och hoppades att smärtan skulle släppa.
"Hur mår du?" Hans hand drogs över mitt hår.
"Det känns som jag blivit överkörd av en hel cirkus" låga skratt lämnade våra läppar.
Röster hördes från nedervåningen, och genast förändrades Nialls ansiktsuttryck till ett nervöst?
"Skyler, du borde klä på dig. Jag möter dig där nere. Är du säker på att du är okej?" Jag drog ihop ögonbrynen, vad händer?
En lätt nickning var allt jag orkade göra för att visa att jag uppfattat hans ord. En orolig blick senare hade Niall lämnat rummet.
Jag drog snabbt på mig ett par svarta jeans och en vit t-shirt, mitt hår drog jag upp i en hästsvans.
Jag gick,-rättare sagt smög, ner för trappen för att inte väcka för mycket uppmärksamhet.
Cameron stod och pratade med någon.
Jag granskade denne någons ryggtavla i ett desperat försök att identifiera personen.
"Skyler" yttrade Cameron, vilket fick personen att vända sig om.
Luften gick ur mig och jag stapplade bakåt.
Min kropp slog emot en annan, "Andas" yttrade personen bakom mig, Niall.
"Vad gör han här?"
"Skyler" hans äckliga röst trängde sig genom min kropp och fick ett sting utav ilska att slå emot mig.
"Prata inte med mig" väste jag.
"Trodde du skulle vara glad att se farsgubben, efter så lång tid" yttrade han med ett flin.
Jag försökte desperat att ta mig härifrån, bort från allt. Bort från honom.
"Du vet att det här var din mammas idé"
Jag skakade desperat på huvudet.
"Du ljuger"
Här står alltså min far som betalat människor för att kidnappa mig, -människorna som nästan slog ihjäl mig, jag hade redan från början misstankar om att detta var planerat men att han skulle ha mage att stå här framför mig och ljuga?
Helvete heller
"Inte glad att se mig? Huh?"
Jag knöt nävarna och kämpade med att kontrollera ilskan just nu, och inte hoppa på människan framför mig,-som inte är värdig att nämnas vid namn.
Hela rummet snurrade.
Jag kunde svagt urskilja konturer och såg ett flertal människor, allt ljud blev bara ett högt dån.
Jag blinkade desperat och försökte kontrollera min andning.
Visa dig inte svag.
Jag rätade på ryggen och fäste min blick i hans. Gjorde allt för att inte min kropp skulle bryta ihop.
"Vad sägs om att vi tar detta till arbetsrummet?" Känslokallt, yttrar Cameron orden.
Han nickade och jag lät mina vingliga steg styras emot arbetsrummet jag bara ett par tjugotal timmar tidigare suttit i.
"Så? Vad ville du?" Min röst lät inte riktigt så känslokall som jag ville att den skulle.
Han harklade sig innan han pratade.

A/n

Rösta och kommentera<3