Badboy vs. Badgirl

4,0

De ler mot varandra, eftersom de båda överlevt

*Ett par veckor efter olyckan*

~Skylers perspektiv~

En arm placeras kring min midja och drar försiktigt min kropp närmare.
Jag grimaserar lätt över smärtan som bildas, innan jag långsamt öppnar ögonen.
Ett leende växer fram på mina läppar när mina ögon möter Camerons.
"Godmorgon" yttrar han lågt med sin hesa morgonröst.
Jag skrattar lätt och gosar in mitt huvud i hans hals.
Hans händer dras försiktigt över min rygg och jag skrattar lågt.
"Skyler, hur mår du? Har du ont?" En orolig rynka är placerad mellan hans ögonbryn och jag skakar lätt på huvudet.
Innan jag hunnit svara så hörs en välbekant signal.
Han förflyttar sig långsamt med ett grymtande, som tydde på att han hade ont.
Jag placerar händerna i madrassen och sätter mig långsamt upp, medans Cameron lågt yttrar,
"Och vart tror du att du ska princess?"
Han drar sina armar kring min kropp medans han skrattar lätt.
"Jag ska bara hämta telefonen" gnäller jag lågt, medans Cameron långsamt drar mig närmare honom.
"Nope, du stannar här, här hos mig" skrattar han lågt.
Jag skakade lätt på huvudet men stoppade mig själv då det kändes som om hela rummet snurrande.
Jag knep ihop ögonen och grabbade tag i lakanet under mig.
"Skyler? Vad händer?" Yttrade han oroligt och jag öppnade långsamt ena ögat, när jag hade bekräftat att rummet inte längre snurrade öppnade jag båda ögonen.
"Jag är okej, bara lite yr"
Han suckade djupt och drog försiktigt hans hand längst med min kind.
Han tog upp sin telefon och granskade skärmen noggrant, innan han återigen suckade och vände sin blick mot mig.
"Baby, jag måste gå. Viktigt möte"
"Neeej, Stanna. Du får inte jobba på minst sex veckor sa läkaren!" Yttrar jag irriterat.
"Och förresten så fick inte jag ens hämta min telefon då får inte du jobba" yttrar jag bestämt med armarna korsade framför mina bröst.
Han ger mig en trött blick innan han protesterar,
"Baby, du vet hur viktigt det är."
Jag fortsätter protestera, medans han långsamt reser sig upp med ett grymtande läte.
I ren protest så bestämmer jag mig för att följa efter, så fort jag rest mig upp vänder sig Cameron mot mig med en irriterad blick.
"Kan du bara lyssna på mig för en jävla gångs skull? Det är fucking mitt fel att det hände överhuvudtaget så låt mig göra mitt jobb och bry dig inte så jävla mycket" Nästintill röt han.
Jag spärrade upp ögonen och lät långsamt min blick falla till marken, samtidigt som jag satte mig ner på sängkanten.
Han suckade innan han lämnade rummet.
Jag la mig försiktigt ner i sängen och kände hur tårarna långsamt rann ner för mina kinder.
Jag blinkade irriterat bort dem samtidigt som jag försökte somna, vilket inte gick så bra.

Efter vad jag antar är ett par timmar så öppnas dörren och Cameron kliver in i rummet igen.
"Baby, jag är ledsen okej? Jag menade inte att skrika på dig" yttrar han mjukt.
Jag drar ihop ögonbrynen innan jag ytterst lågt yttrar,
"Varför gör du alltid såhär?"
Han svarar inte så jag drar täcket högre upp över mitt ansikte och sluter försiktigt ögonen, till min förvåning så somnar jag ganska fort.

Ett dovt skrik lämnar mina läppar samtidigt som jag slår upp ögonen och sätter mig upp panikslaget.
Mardröm, igen. Precis som jag haft varje dag sedan olyckan.
Camerons armar placeras kring min smala kropp, och hur mycket jag än vill knuffa bort hans armar från mig, så går det inte.
För han får mig att känna mig så trygg.
"Schh, baby. Det är ingen fara, det var bara en dröm"
Jag la mig försiktigt ner igen, men den här gången med huvudet på Camerons bröst.
"Baby?" Jag hummade som svar och han skrattade lätt.
"Förlåt för att jag skrek på dig förut, jag är bara rädd om dig" återigen ger jag ifrån mig ett hummande ljud, då det är det enda min väldigt trötta hjärna lyckas få ur sig.
"Jag älskar dig, skyler"
"Jag älskar dig också" svarar jag trött, innan jag sluter ögonen och somnar, med ett stort leende på läpparna.

A/n

Rösta & Kommentera<3

Sorry för dålig uppdatering :(