Badboy vs. Badgirl

6,7

Kvinnan jag vill ägna resten utav mitt liv åt, är döende.
Och det finns inte ett piss jag kan göra åt det.
Min fina Skyler.

~Zachs perspektiv~

Jag skrattar lågt, och tar ett hårdare grepp kring mcDonalds påsen.
"Jag tror nog Cameron är en riktigt mjukis egentligen"
Jag suckar lågt åt Elliots ord,
"Käften nu, innan han bryter nacken av er"
Jag skyndar på mina steg, med ett leende spelandes på läpparna.
Cameron har funnit sin drömkvinna.
Jag är ändå ganska stolt över honom.
Och kanske aningen avundsjuk?

Vi svänger av emot Skylers rum, och höga röster och skrik fångar min uppmärksamhet.
Jag släpper påsen, och nästan springer emot hennes rum, när fyra läkare släpar ut Cameron därifrån.
Han gråter högt, och nästan skriker hennes namn.
Jag skyndar på mina steg, och han sjunker ner på golvet.

Jag lägger mina armar runt honom, och han gråter,- om möjligt, ännu högre.
Hela hans kropp skakar, och jag drar mina armar hårdare kring honom.
Vad som än har hänt, så bådar det inte gott.
"Sch, Cameron"
Jag drar min hand över hans rygg, och han håller ett krampaktigt tag kring min tröja.
Fanihelvetesjävlaskit

Dörren till hennes rum öppnas, och jag vänder mig däråt.
Cameron knuffar undan mig, och reser sig snabbt upp.
"Skyler" viskar han häpet, och skyndar sig emot henne.
Jag lägger mina armar kring honom, och håller honom tillbaka.
Han sparkar, och slår som om hans liv hängde på en tunn tråd.
Vilket det gör, på ett sätt.

Jag lägger mina händer kring hans axlar, och håller honom tillbaka.
Snabbt får jag sällskap av Alex, Elliot och Linus, och vi försöker desperat hålla tillbaka honom.
Han gråter högt, och sjunker sedan ner på golvet.
Han sitter och ser på, samtidigt som en massa läkare rullar iväg hans fästmö.
Fan också.

Han skriker högt, och slår nävarna i golvet.
Jag sätter mig bredvid honom, och drar in honom i min famn.
"H-hon.."
han gråter högt, och flackar med blicken.
"J-jag k-kunde inte g-göra något"
Han stelnar till, och möter min blick,
"Vilken slags m-make skulle jag v-vara egentligen? J-jag kan inte ens h-hjälpa henne."
"Schh, Cameron. Det är ingen fara"
"H-hon h-hade så o-ont"
Han börjar gråta igen,
"D-det är m-mitt f-fel"
Jag skakar snabbt på huvudet, och drar honom hårdare intill mig,
"Cameron, det är inte ditt fel. Det vet du också"
Han gråter högt, och lägger sina armar kring mig.

Jag vänder blicken upp emot dem andra killarna, och dem tittar på oss, med vettskrämda blickar.
Jag förstår dem.
Deras ledare, en utav världens grymmaste män, sitter och gråter.
"H-hon kanske d-dör"
Jag vänder blicken tillbaka till Cameron, och skakar snabbt på huvudet,
"Jag som trodde att du kände Skyler?"
Han ger mig en rädd blick, och jag fortsätter,
"Den Skyler jag känner skulle aldrig ge upp, speciellt inte nu. Hon kämpar, för din skull. Så då måste du kämpa för henne, okej? Ni ska ju gifta er för sjutton gubbar"
Han skrattar lågt, och kramar om mig hårdare,
"Jag älskar henne"
"Det vet jag att du gör"
"Hon är mitt allt. Om hon dör.."
Han tystnade, och började återigen gråta högt.
Jag har känt Cameron hela mitt liv, och jag har sett honom gråta två gånger.
När han friade,
Och nu.

Jag suckar lågt, och drar min hand över hans rygg.
Jag vet inte hur länge vi satt med armarna kring varandra, och han med tårar rinnandes nerför kinderna, när en läkare yttrade hennes namn.
"Anhöriga till Skyler White"
Han reste sig snabbt upp, och nickade.
"Läget är kritiskt. Hon har en punkterad lunga, och genomgår en operation just nu."
Jag lägger min hand på hans axel, samtidigt som han lågt yttrar,
"Kommer hon ö-verleva?"
Läkaren sväljer hårt,
"Tyvärr så kan jag inte svara på det, läget är ytterst kritiskt. Våra bästa kirurger genomför operationen, och vi hoppas på bästa resultat"
Cameron knyter nävarna, och nästan ryter,
"Kommer hon överleva?"
Läkaren suckar,
"Chanserna att hon överlever är små. Jag beklagar"
Han spärrar upp ögonen,
"Då försöker ni inte tillräckligt. Hon får inte dö"
Jag lägger mina armar kring hans axlar, och drar honom ifrån läkaren,
"Tro mig, vi gör det bästa vi kan."
Jag suckar, och han sjunker ner i en utav stolarna,
"...Hon får inte dö. Hon ska inte dö. Hon kommer inte dö. Min skyler är inte döende. Hon kommer överleva..."
Han håller stelt blicken i väggen, och viskar lågt för sig själv.
Jag sväljer hårt, ångesten väller över mig.
Allt skit hon fått utstå.
Jävla skitfanskap.

Jag sätter mig ett par stolar bredvid honom, och sluter trött ögonen.
Punkterad lunga.
Som om dom två inte varit med om tillräckligt?

Elliot reser sig tyst upp, och sätter sig bredvid Cameron.
Dom pratar lågt, och Alex ger mig en orolig blick.
"Borde vi ringa hit Gina och Armando?"
Jag suckar, och skakar på huvudet,
"Då bryter han ihop helt"
Alex nickar, och jag suckar lågt,
"Fan, att sånt här skit ska hända fucking henne."
Jag drar händerna genom håret,
"Jag har betett mig som ett as emot henne fler gånger än vad jag kan räkna, ändå förlåter hon mig varje gång. Hon är mer förstörd än alla oss sammanlagt, men ändå har hon det där konstanta leendet och glada humöret konstant. Hon förtjänar ingenting av det här" mumlar jag lågt, och Alex skrattar lågt,
"Jag också, varje äcklig kommentar. Alla gånger jag varit på henne när jag varit full. All skit med hennes familj"
Elliot suckar lågt, innan han också yttrar,
"Ända sedan hon var liten har jag och Tyler varit elaka emot henne, för att hon inte var som alla andra. Ändå var hon konstant glad." Han suckar lågt och torkar bort tårarna från hans kinder, innan han yttrar,
"Jag kommer ihåg en gång. Vi var åtta, jag och Tyler var ute och lekte. Skyler kom ut, helt blåslagen med blod rinnandes för hennes näsa. Hon sa att hon hade ramlat nerför trappen, och det tyckte jag och Tyler var oerhört underhållande, så vi retade henne för det. Vi fucking retade henne för att hon var klumpig? Hon blev fucking misshandlad?"
Han grät högt, och jag suckade och drog min hand över hans skuldra.
Skyler är fan jävligt underskattad?
Tillochmed Linus grinar, och dom typ hatar varandra.
Cameron mumlade lågt,
"Jag kidnappade henne, satte henne i skiten från början. Jag kallade henne hora, och det var därför hon åkte till Sverige. Det var mitt fel att hon åkte dit från början."
Han suckade lågt,
"Jag har förstört så jävla mycket för henne. Och min egen själviskhet är anledningen till att hon överhuvudtaget är här. Anledningen till att hon är döende. Förlåt"
Jag suckade lågt, och drog långsamt bort tårarna från mina kinder.
Fan, var tog all fucking makt vägen?

Elliot reste sig upp, och yttrade högt,
"Håll käften Cameron. Jag har aldrig sett henne så lycklig som när hon är med dig. Hon behöver dig lika mycket som du behöver henne. Du skulle bara våga fucking lämna henne nu, då ska jag personligen se till så att det blir det sista du gör. För om du lämnar henne, då är du fan äckligt dum i huvudet. Att du ens tänker tanken."
Cameron suckar, och nickar försiktigt,
"Tro mig, jag kan nog inte ens lämna henne om hon bönade och bad"
Elliot skrattar lågt, och dom kramar om varandra.
Vi sjunker ner i stolarna igen, och det enda som hörs från oss, är Camerons hulkningar.

Vi har nu suttit i snart sju timmar, och Alex, Linus, och Elliot har somnat.
Antingen i sina stolar, eller på golvet.
Jag suckar lågt, och sluter ögonen.
Jag somnar till ljudet av doktorer, och Camerons höga snyftningar.

A/n

Alltså, jag gråter :( pretty cjut.

😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭

Rösta & Kommentera 😇