Badboy vs. Badgirl

2,5

"Jag ska inte skada dig, ssch. Ingen ska få skada dig. Dockan min"
Sedan blev allt svart.

~Skylers perspektiv~

Jag grimaserade åt smärtan i min axel, och satte mig långsamt upp.
När mina ögon vant sig vid ljuset inser jag att jag inte är i Camerons rum längre.
Vart är jag?
Rummet är helt rosa, babyrosa väggar, stora rosetter kring de rosa gardinerna, sängkläderna är rosa. Allt är verkligen rosa.
Men det som skrämmer mig mest är nog alla dockor, med långt blont hår och rosa klänningar som sitter uppradade längst väggarna på gigantiska hyllor.
Jag reser mig försiktigt upp och då möter jag min egen spegelbild, hela min kropp stelnar och tårar börjar rinna längst mina kinder.
Shit
Min kropp är klädd i en knälång vid rosa klänning, och mitt hår är uppsatt med ett rosa band.
Jag hör hur dörren öppnas bakom mig, men jag vågar inte vända mig om.
Efter ett par sekunder känner jag en hand mot min axel, jag rycker till men vänder fortfarande inte upp blicken från golvet.
"Du behöver inte vara rädd, inget kan skada dig nu, docka"
Hela min kropp gav upp och paniken tog över mig. Hela min kropp skakade och jag kippade efter luft.
Det dröjde inte länge innan allt återigen svartnade.

Jag öppnade ögonen och insåg att jag fortfarande befann mig i det äckligt rosa rummet. Min kropp skakade konstant i rädsla.
Jag reste mig skakigt upp och gick emot,-vad som verkade som, dörren. Jag öppnade försiktigt den, som till min förvåning inte var låst.
Jag trippade tyst ner för trappen.
Väl nere i ett vardagsrum, stod en massa gubbar  och pratade.
Inte en människa i detta rummet var under 45 år, förutom jag.
Deras blickar vändes mot mig när ett chockat läte lämnade mina läppar.
På väggen hängde ett tjugotal ramar, med unga flickor, Alla blonda med blåa ögon. En rysning gick genom mig när jag granskar den sista bilden.
Det är jag
Jag backar desperat bakåt.
"Godmorgon dockan min, sovit gott" Hans hand smekte min kind.
"Vart är jag?" Min röst lät så ynklig i jämförelse me hans.
"Du är hemma docka, vart annars?"
"Jag är inte hemma, vad fan går du på egentligen? Lämna mig ifred!" Skrek jag.
Han tog ytterligare ett steg emot mig, innan han yttrade,
"Akta språket dockan min" hans röst var bestämd.
"Helvete heller! Och fan heller att jag ska vara din. Äckelgubbe!" Skriker jag till svar.
Han flämtar och lägger handen för sitt bröst.
"Du menar det inte, du älskar mig och jag älskar dig. Vi ska vara tillsammans för evigt"
Hela min kropp fryser, den här mannen är seriöst skadad, sinnessjuk, psykiskt skadad, whatever
"Jag har en present till dig" yttrar han och sträcker fram en stor rosa kartong emot mig.
Han tittar granskade på mig när jag långsamt öppnar paketet.
En docka.
Men inte vilken docka som helst, det är jag.
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag skakar. Jag kastar iväg dockan och tjuter gällt.

"Nej, släpp mig. Du behöver hjälp, jag kan hjälpa dig" yrrar jag oroligt.
Han stelnar till.
"Kom docka, så ska jag bädda ner dig och läsa en saga. Det är sovdags."
Jag suckar och hela min kropp skakar, den här människan är svårt psykiskt sjuk.
Så jag bestämmer mig för att lydigt följa efter honom.
Väl uppe på 'mitt' rum går han emot,- vad jag antar är en garderob. Han plockar fram en rosa pyjamas.
"Kom, så ska jag hjälpa dig" hans händer drar långsamt ner blixtlåset på min klänning.
Illamåendet slår mig, han klär av mig.
Det är först då jag inser att han har bytt mina underkläder också, till en matchande bh och trosor, som är rosa och fulla med rosetter.
Jag kommer spy.
Jag försöker desperat lugna min kropp som nu skakar våldsamt. Samtidigt som mannen bakom mig, mer eller mindre klär på mig.
Han bar mig till sängen och bäddade ner mig, och läste en saga.
Japp ni hörde rätt, en saga
Jag granskade diskret rummet.
Jag kanske kan ta mig ut genom fönstret.
Jag blundar och låtsas att sova, mannen lämnar då en puss på min panna.
När han äntligen lämnat rummet reser jag mig snabbt upp och nästan springer mot fönstret.
Jag drar och sliter i fönstret som vägrar öppnas.
Ett högt tjut lyder och snabbt är rummet fyllt med gubbar i pyjamas.
"Vad håller du på med docka?" Yttrar han lugnt.
"Ehm, det var varmt... jag ville bara öppna fönstret" han suckade, innan han sa åt mig att inte röra fönstret och att jag skulle gå och lägga mig. Tårarna rann ner för mina kinder, jag är så fruktansvärt svag.

Cameron snälla hjälp mig

A/n

Rösta och kommentera<3