Badboy vs. Badgirl

10,0

"Brabra, då kommer vi imorgon"

~Skylers perspektiv~

Jag drar frustrerat ihop ögonbrynen, och begraver mitt huvud djupare ner i sängen, för att undslippa det förbannade ljuset.

Cameron skrattar lågt, och jag drar täcket över huvudet, med ett irriterat grymtande.
"Är du bakis eller, baby?"
Han lägger sina armar kring mig, och jag begraver mitt ansikte i hans axel.
"Snälla, håll käften"
Han drar sina händer genom mitt hår, och skrattar återigen.

Dörren slås upp,
"Cameron! Kom hit för fan, Emily har spytt ner halva huset!" Bokstavligen skriker Niall, och det känns som om mina ögon ska ploppa ut.
Jag lägger hårt händerna över mina stackars öron, och gnäller irriterat.
Jag kan urskilja det dova ljudet utav Camerons röst, och strax därefter så avlägsnar han försiktigt mina händer.

Han har ett snett leende på läpparna, och drar återigen sina händer genom mitt hår.
"Baby, jag tror vi måste gå upp nu"
Jag skakar snabbt på huvudet, och lägger mig närmre honom.
Han lyfter då upp mig ur sängen, och drar en av hans tjocktröjor över mitt huvud.

Han kliver ner för trappen med mig i släptåg.
Vi sjunker ner på varsin barstol, och Maria lägger fram en skål med jordgubbar åt mig.
Jag nickar kort emot henne, och äter långsamt upp dem rosa bären.

Emily sjunker ner på stolen bredvid mig, och lutar trött sitt huvud emot min axel.
"Snälla, döda mig" viskar hon hest, vilket får ett lågt skratt att lämna mina läppar, vilket jag direkt ångrar då en ilande smärta sprider sig.

Dem andra killarna skrattar högt och klampar in i köket, vilket får ett illamående att spridas genom min kropp.
Jag reser mig snabbt upp, och går med raska steg emot trappen, men blir omsprungen av Emily som även hon rusar in i badrummet.

Desperat slår jag upp dörren till vårt sovrum, och sjunker ner på toalettgolvet.
Med ett lågt hulkande så töms min magsäck på allt sitt innehåll.
Det dröjer inte länge förens Cameron försiktigt håller undan mitt hår, och stryker mig längst med ryggen.
Jag spolar toaletten, och borstar snabbt tänderna för att bli av med den brännande smaken.
Cameron lägger sina armar kring min midja, och jag lutar mitt huvud emot hans bröst, och granskar honom genom spegeln.
"Gapa"
Jag rynkar på ögonbrynen, men när jag får syn på den lilla vita tabletten i hans hand så skrattar jag lågt, och öppnar munnen.
Han placerar den på min tunga, och räcker över ett glas till mig.

Jag sväljer den snabbt, men konstaterar att en halvtimme senare så mådde jag inte ett dugg bättre.

Jag kröp djupare ner i hans knä, och lägger hans armar runt mig.
Ett lågt skratt lämnar hans läppar och jag vänder upp blicken emot honom.
"Baby, jag har en överraskning till dig. Men om du vill ha den så måste du gå upp och klä på dig"
Ett skratt lämnar mina läppar, och jag lutar mig närmare,
"Det hade varit en bättre överraskning om du bett mig klä av mig istället"
Han suckar, men ser ändå ut att fundera på mitt erbjudande, så jag reser mig slött upp och kliver upp för trappen.

Jag drar snabbt på mg ett par svarta, tighta Adidasbyxor och ett simpelt svart linne.
Med hjälp av gummisnodden på min handled så sätter jag upp mitt hår i en svans, och skuttar ner för trappen. Just nu är nyfikenheten större än bakfyllesmärtan.

Vi kliver in i den gula Ferrarin och efter femton minuter så stannar han vid vägkanten, och sträcker fram en röd-vit bandana till mig.
Jag rynkar på ögonbrynen och granskar förvirrat bandanan.
"Om det ska vara en överraskning så får du ju inte veta vart vi ska, kom hit"
Han lägger sina händer på min axel, och drar mig närmare, så att han kan knyta bandanan över mina ögon.

"Åh nej, Cameron please. Jag kan blunda! Det här är hemskt"  han skrattar lågt, och jag försöker ta loss tyget över mina ögon.
"Skyleeer, det är bara några minuter. Du överlever jag lovar."
Han skrattar högt, och gasar på.
"Tänk om jag inte överlever? Tänk om vi krockar?" Svarar jag snabbt, och han tystnar.
"...Då är det bara bra om du inte ser.."
Jag rynkar på ögonbrynen, då han nästintill viskade,
"Om det var meningen att jag skulle höra det där, så misslyckades det ganska rejält"
Jag känner hur hans blick ligger placerad på mig, jag känner mig så oerhört sårbar.

Efter ytterligare en evighet så suckar jag lågt.
"Cameron, säg inte att vi ska någon offentligt plats, den här bandanan matchar inte min outfit!"
Han skrattar, och det verkar som om han stannat bilen.
Strax därefter så känner jag hans hand vid min, och ett fyrkantigt objekt placeras i min handflata.
"Vad är-" Jag avbryts av att han avlägsnar ögonbindeln.
Hans hand placeras ömt på min käke, och våra läppar möts i en passionerad kyss.
"Öppna den" han drar ifrån och jag flyttar blicken ner emot den svarta asken med röda snören runtomkring.
Hans hand klämmer löst runt mitt lår, samtidigt som jag långsamt drar i snöret, och ömt öppnar locket.

En nyckel?

Jag plockar försiktigt upp den guldiga nyckeln ur asken, och granskar den med rynkade ögonbryn.
Jag stirrar förvirrat på nyckeln i vad som känns som en evighet, när det slår mig.
En nyckel.
Jag flyttar upp blicken, och känner hur mitt hjärta genast slår snabbare.

Min bildörr öppnas, och jag flyttar blicken till Cameron med ett leende, och tar hans hand.
Jag känner hur mina ögon tåras när vi hand i hand kliver upp för avfarten.
Jag stannar, och vänder mig emot honom, lägger mina händer runt hans nacke och yttrar lågt,
"H-hur?"
Han släpper ut ett lågt skratt, och torkar försiktigt bort tårarna från mina kinder,
"Jag lovade ju att jag skulle fixa det. Förlåt baby"
Han flyttar sina händer till mina höfter, och vänder på oss, så att vi kliver emot dörren.

Jag lyfter skakigt nyckeln emot låset, efter ett par misslyckade försök till att låsa upp dörren, så lägger Cameron sin hand över min och stabiliserar den.
Vi öppnar långsamt dörren, samtidigt som ett entusiastiskt tjut lämnar mina läppar.

Jag sveper med blicken över hallen, och nästan kastar mig i hans famn.
"Jag älskar dig, baby"
"Jag älskar dig, Mr. Dallas"
Han flinar emot mig,
"Jävlar vad jag ser fram emot att ändra ditt efternamn"
Ett stort leende sprider sig över mina läppar, samtidigt som vi nyfiket granskar varenda vrå utav den synliga ytan.

"Vårt hus" Yttrar jag med ett leende så stort att mina kinder värker, och drar honom intill mig med hjälp av hans tröja.
"Vårt hus"  svarar han med ett gudomligt leende.
Jag vill bara skrika, hoppa och dansa av ren lycka.
Det här är vårt hus.
Bara vårt.
Mitt och Camerons.

A/n

100 kapitel?! Helt sjukt, 100 kapitel och nästan 80k läsare?!

Jag kommer ihåg när jag fick reda på att jag fått 100 läsare, det känns som igår. Tack så jättemycket för varenda sida som just du har läst. Tack för alla röster jag har fått under dessa kapitel. Tack för varenda kommentar. Ni är bäst❤️

(Glöm inte att rösta och kommentera<3)