Badboy vs. Badgirl

5,9

"Okej, Paris it is"

~Camerons perspektiv~

Jag smeker försiktigt med tummen på hennes lår.
Hon håller blicken framför sig, och jag granskar lätt hennes ansikte.
Hon har blåa märken runt halsen, nästan hela hennes kind och käke är ett stort blåmärke, hon har ett litet märke i pannan, och ett blåmärke över näsan.
Jag vill inte ens tänka på vad som har hänt under dom här veckorna i Sverige.
Hennes fötter ligger placerade på instrumentbrädan, och dom är alldeles såriga och blodiga.
Jag vågar inte ens fråga vad som har hänt med hennes mage, för bokstavligen hela hennes mage är ett enda stort blåmärke.
Och det jävla hålet i väggen, och den gigantiska hyllan som låg på marken.

Jag orkar inte längre låtsas som ingenting, utan parkerar snabbt vid vägkanten.
"Skyler, vad hände?"
Hon ger mig en förvirrad blick,
"M-måste v-vi ta det n-nu?"
Jag ser hur hennes ögon är blanka, och hon sänker blicken.
"Baby, du måste vara ärlig nu okej?"
Hon nickar lätt, och jag fortsätter,
"Har du ont?"
Hon sluter ögonen och nickar, samtidigt som tårar långsamt rullar ner för hennes kinder.
"Var då?"
Hon lägger sina skakiga händer runt min.
"Ö-överallt"
"H-han gjorde ingenting.. du vet" mumlar jag oroligt, och hon skakar snabbt på huvudet.
"Jag tycker vi tar in på ett hotell, för inatt. Och åker imorgon istället."
Hon nickar snabbt.
"Cameron?" Hon nästan viskade mitt namn.
"Håll om mig" grät hon.
Jag knäppte snabbt upp mitt bälte, och gick ur bilen. Bara för att öppna hennes dörr, och lyfter upp henne i min famn.

*Tips: Lyssna på 'Little do you know'*

Hon lutar sitt huvud emot min axel, och håller ett hårt grepp kring min t-shirt.
Hela hennes kropp skakar och hon gråter högt. Det gör så jävla ont att se henne såhär.

Hon lyfte sitt huvud från min axel, och jag mötte hennes fina blåa ögon.
Jag log, och smekte försiktigt hennes kind.
"Du är så vacker"
Hon log stort, samtidigt som tårar rann ner för hennes kinder.
"Jag tror du är den enda i hela universum som kan gå i pyjamas, alldeles blåslagen, med tårar längst kinderna, som ändå kan se så vacker ut."
Hon stelnade till och log stort, fortfarande med tårar som rinner.
"Du är min jävla mögliga potatis, och jag är din..."
"Broccoli"
Vi båda skrattar och jag ler stort,
"Jag är din broccoli"
Jag lutade mig försiktigt närmare henne, så att våra pannor var pressade emot varandra, och våra näsor snuddades.
Jag såg hur hon grimaserade när hon försökte ställa sig på tå.
Jag la försiktigt mina händer runt hennes höfter och lyfte upp henne på motorhuven.
Jag ställde mig mellan hennes ben, och hon bet sig i läppen, samtidigt som hennes händer flätades in i mitt hår.
"Så jävla vacker"
Våra läppar möttes i en långsam och romantisk kyss.
Jag la min hand på hennes kind, samtidigt som ett stort leende spreds över våra läppar.
Hon grimaserade lätt, och jag gav henne en orolig blick.
Jag tog ett försiktigt tag kring linningen på hennes,-min, t-shirt.
Jag drog långsamt upp den, och försökte hålla ett stelt ansikte.

Det är helt sjukt egentligen.
Det borde inte vara möjligt.
Hela hennes mage är i en blå-lila färg, och det ser ut att göra jävligt ont.
"Sparkade han dig?"
Hon slöt ögonen och nickade.
"Ser det så illa ut?"
Jag bet mig i läppen, men nickade långsamt.
"Vi kan ändå inte åka till sjukhuset, dom kommer kontakta mina föräldrar."
Jag nickar, och kollar försiktigt på hennes rygg.
Den är nästan lika illa, och märkena går hela vägen ifrån hennes axlar och ner till ländryggen.
Jag drar försiktigt med fingertopparna över dom små såren som täcker hennes rygg.
"Det var glas på golvet"
Jag spärrar upp ögonen, vilket hon förhoppningsvis inte såg.
Det blöder ytterst lite, så jag tror inte det är sådär jättefarligt, men ändå.