Badboy vs. Badgirl

3,3

Tänk om han träffat någon ny

~Skylers perspektiv~

"Cameron, h-har d-du t-t" orden tar emot att säga, jag tar ett djupt andetag,
"Cameronharduträffatnågonny?" Snabbt lämnar orden min mun. Hans blick är väldigt oförstående och han skrattar lätt.
"Jag har vadå?"
Jag skakar på huvudet och gömmer ansiktet bakom mitt här innan jag tyst yttrar,
"Träffat någon ny"
Hans grepp kring mina lår hårdnar och jag vågar inte höja blicken och möta hans underbara bruna ögon.
Hans hand placeras under min haka, och nästintill tvingar våra ögon att mötas.
"Skyler, nej. Bara nej." Han skrattar humorlöst innan han fortsätter,
"Tror du seriöst att jag skulle kunna byta ut dig på fucking två månader? Även om jag hade försökt så skulle det ta hundra år innan jag ens funnit någon som kan mäta sig med dig" våra djupa andetag var det enda som hördes i det annars tysta rummet, förutom mina svaga snyftningar.
"Jag älskar dig Skyler"
Luften gick ur mig, och hela min kropp står i lågor.
"Jag älskar dig också"
Våra läppar träffar varandra, men det dröjer inte länge innan det stora leendet på mina läppar bryter kyssen.
Jag flätar in mina händer i hans hår och ler om möjligt ännu större.
"Shit Skyler" mumlar han lågt, "jag har saknat dig så jävla mycket, lämna mig aldrig igen" ett busigt leende pryder hans läppar.
"Niall tror jag är galen" han skrattar innan han skämtsamt yttrar,
"Du är galen, men det är jag också så vi passar ihop"
Jag reser mig långsamt upp när jag hör hur hans mage kurrar till.
Jag drar försiktigt med honom till köket.
"Såå, vad ska vi äta?" Jag svalde hårt.
"Ingen aning, vad vill du ha?"
"PIZZA!" Skriker ett flertal röster inifrån vardagsrummet.
Det slutade med att vi beställde pizza, otippat.
Jag slog mig ner i soffan bredvid Elliot.
Min mobil plingade till och jag drog osmidigt upp den ur fickan.
Ett lätt skratt lämnade mina läppar när jag läste avsändaren.

Från: Cameron<3 15:34
Dejt ikväll? Var klar kl sju :*

Till: Cameron<3
Well, har jag något val? Sju blir bra ;)

Jag granskade honom och såg hur han log mot sin telefon.
Jag fick en armbåge i mitt revben, vilket antagligen gjorde ondare än det borde.
"Jasså, vem sitter du och flörtar med?"
"Aouch, Chilla" mumlar jag till svar, och lägger handen över sidan.
"Var det där ditt revben? Shit du är kortare än jag kom ihåg, förlåt" skrattar han. Och placerar sin hand över mitt revben då jag nu flyttat min egen hand.
Jag slår snabbt bort den då jag ser hur hans ansiktsuttryck blir oroligt.
"Skyler" yttrar han lågt, jag skakar på huvudet och sliter bort blicken från honom, fixerar den på tvn.
"Pizzan är här" tjuter Alex och nästintill flyger upp för soffan, och bortemot dörren.
Jag reser mig försiktigt upp, smyger bort.
"Skyler, vart ska du? Pizzan är här" jag vänder mig mot Alex. Innan jag tyst yttrar att jag ska på toan.
Dem vänder fokuset emot maten, och jag joggar in på toaletten.
Shit
Tårar börjar rinna nerför mina kinder, jag kan inte äta. Det går inte.
Jag torkar desperat bort tårarna, som vägrar sluta blöta ner mina redan röda kinder.
Efter ett tiotals minuter hade tårarna slutat rinna nerför mina kinder och jag klev tyst ner för trappen.
Alla verkligen skriker och hojtar mot teven.
Ingen verkar märka mig
Jag sätter mig försiktigt ner bredvid Elliot igen.
Bara lukten utav pizza får mig att bli illamående.
"Pizzasquad skyler" yttrar han glatt och slänger sig ner bredvid mig, placerar sin arm runt mina axlar.
Han sträcker en pizza slice mot mig och jag sväljer hårt och skakar lätt på huvudet.
Jag känner Elliots blick på mig, så jag vänder mig irriterat om.
Och möter tyvärr inte bara ett par ögon som stirrar på mig, utan alla i vardagsrummet stirrar på mig.
Jag hör steg i trappen och möter Nialls ögon, med en bedjande blick.
Han verkar fatta och ropar på mig, jag reser mig snabbt upp och joggar efter honom emot hallen.

Vi sätter oss i bilen och jag pustar ut.
"Du vet att du måste äta" yttrar han bestämt
"Du vet att jag inte kan" yttrar jag lika bestämt tillbaka.
"Dom är bara oroliga för dig"
Jag suckar
Det vet jag, men det går inte att äta.
Han parkerar utanför ett sjukhus, jag spärrar upp ögonen.
"Vad i helvete gör vi här? Jag tänker inte prata med en jävla läkare. Jag mår finfint" tjuter jag irriterat.
Niall kliver ut ur bilen, och slår igen dörren.
Han knyter armarna och går emot sidan där jag sitter.
Guess what?
Han lyfter upp mig och slänger mig över sin axel.
"Niall, idioooot. Släpp ner mig. Misshandel" tjuter jag panikslaget.
Folk kollar konstigt på oss, det var tillochmed en dam som ställde sig framför sina barn, för att skydda dom från oss.
"Niaaaalll. Kidnappning! Barnmisshandel! Tortyyyyyr"
"Men käften, folk tror du är galen"
"De tror ju alla redan, så varför inte go all in?"
Han suckar och kastar ner mig på en sjukhussäng, jag är precis påväg att springa därifrån när en läkare stiger in i rummet.
Hon harklar sig och granskar mig noggrant.
"Jag är inte galen, kan jag få gå nu? Den här mannen kidnappade mig! Barnmisshandel! Jag vill inte vara här" tjuter jag irriterat.
"Hmm, svårigheter att äta?" Yttrar hon och tittar på Niall.
"Japp, hon väger typ ingenting. Hon klagar på att hon mår illa så fort hon äter"
"Hallå?? Jag sitter här! Hallå?? Skitkorv!" tjuter jag, men dom ignorerar mig och fortsätter att diskutera om jag är sjuk.
"Okej, vi gör såhär. Om du inte äter iallafall ett mål om dagen, och gått upp.. tre kilo om två veckor så måste vi lägga in dig på sjukhuset, för en observation. Det är allvarligt" yttrar läkaren och kollar på mig.
Jag nickar och reser mig upp, redo att lämna rummet.
"Vi måste väga dig först unga dam" jag suckar.
"Jag väger femtiofem kilo, låt mig gå"
Efter ett x-antal protester från mig står jag nu på vågen.
44,8
Luften går ur mig.
Jag stapplar panikslaget bakåt.
Jag rusar ut ur rummet, jag sätter mig i bilen och låter tårarna rinna.
Efter en kort stund sätter sig Niall i bilen.
"Jag hatar dig Niall! Jag hatar diiiig!!!!" Skriker jag argt. Han nickar innan han startar bilen. När han parkerade bilen utanför huset hade ångesten växt något så extremt
Jag hatar inte Niall.
"Niall! Jag är så ledsen! Jag hatar dig inte! Snälla förlåt mig, jag var arg.. snälla förlåt" ber jag samtidigt som han reser sig upp ur bilen, jag springer snabbt efter och fortsätter be om hans förlåtelse.
Han öppnar dörren, och jag fortsätter be. Även fast dem andra i huset kollar konstigt på mig.
"Niaaaall, snäääääälla förlååååt"
Han går in i köket, sträcker ut en pizzabit mot mig.
Han ser helt likgiltig ut.
Jag suckar.
"Inte pizza snälla" yttrar jag lågt.
Han räcker istället över ett päron.
Jag hatar päron, det vet han.
Jag tar pizzabiten ur hans hand.
Jag drar in ett djupt andetag, innan jag långsamt tar ett bett utav pizzan.
44,8
Siffrorna ekar i mitt huvud samtidigt som illamåendet sprider sig.
Jag lägger handen framför munnen, kämpar emot.
Tillslut går det inte längre utan jag rusar mot badrummet, och spyr upp det lilla jag ätit.
Jag kommer bli inlagd på sjukhus, det här kommer inte gå.

A/n

Hej hopp!
Har inte redigerat detta kapitel, så jag ber om ursäkt för ev. Stavfel. Ville bara få ut ett kapitel så fort som möjligt!

Rösta & kommentera!