Badboy vs. Badgirl

10,4

Jag slänger en snabb blick på vardagsrummet, och granskar röken som bildas när man blåser ut ljus långsamt stiga, och försvinna in i tomma intet.

~Skylers perspektiv~

Jag sjunker trött ner i det svartklädda sätet, och släpper ut en suck. Cameron sjunker ner i sätet intill, och slänger en blick på mig innan han startar bilen med ena handen i håret.

Jag stoppar in ytterligare en jordgubbe i munnen, och granskar sedan hans hand, som vilar på växelspaken. Efter ett par sekunder hörs hans låga skratt, och han placerar försiktigt handen över mitt lår.
Med ett minimalt leende spelande på läpparna så flyttar jag ut blicken, och granskar omgivningen som snabbt sveper förbi.

Cameron parkerar smidigt framför det stora gula huset, och en låg suck lämnar mina läppar. Vi båda sitter kvar i tystnad, och han smeker lätt med tummen över mitt lår,
"Skyler"
Hans röst är låg, och han flyttar sin hand, och stoppar istället en hårslinga bakom mitt öra.
"Du behöver inte förklara dig, Cameron. Jag vet hur det fungerar"
En låg suck lämnar hans läppar samtidigt som jag vänder blicken emot honom,
"Baby, vi åker redan ikväll."
Jag nickar, och nickar lätt,
"Då får vi nog gå in så att du hinner packa"
Vi båda skrattar lågt, och kliver ut ur den gula bilen. Han lägger sin arm runt min midja och kysser försiktigt ovanpå min hjässa,
"Du är vacker baby"

Jag knuffar upp dörren med ett stort leende, och drar honom efter mig. Vi båda stelnar till, då det enda ljudet som hördes var tvn.
"Vart är alla?"
Cameron ryckte lätt på axlarna, och klev djupare in i huset. Jag gick med snabba steg emot gymmet, och öppnade långsamt dörren. Bara för att få syn på Zach,
"Vart är alla?"
Han skrattar lågt,
"Dom allra flesta är nog och duschar, din kusin är och byter om. Armando är i arbetsrummet, du bör nog gå dit"
Jag nickar, och ska precis gå därifrån, när han löst lägger sin hand över min axel,
"Skyler, jag förstår att det är jävligt mycket nu. Men stäng honom inte ute, för guds skull"
En rynka bildas mellan mina ögonbryn, samtidigt som jag knuffar bort hans hand från mig,
"Jag stänger ingen ute. Jag ser till att min kusin håller sig vid liv."
Orden som lämnar mina läppar låter nästan som en fräsning, och jag kliver med snabba steg ut ur rummet, och går emot Armandos arbetsrum.

Jag knackar två gånger på dörren, och öppnar den sedan långsamt. Han håller upp ena pekfingret, och pekar på stolen framför honom samtidigt som han hummar lågt till personen han talar i telefon med. Jag sjunker tyst ner i den bruna skinnfåtöljen och sveper med blicken över det relativt stora rummet.

Överallt är det dokument, fint organiserade i lådor och högar. En tavla fångar min uppmärksamhet, och jag reser mig tyst upp, och plockar upp den svarta tavelramen.
Granskar bilden.
Rynkar ögonbrynen.
Armando, Gina & Cameron.
Men vem är den andra pojken på bilden?

Jag fäster blicken vid Cameron, som ser ut att vara i tioårsåldern. Han är sig lik. Det mörkbruna håret, dem mörka chokladfärgade ögonen, och det stora fina leendet.

Jag sveper med blicken över Gina & Armando, samtidigt som ett leende växer över mina läppar. Så fina.
Jag granskar sedan den andra pojken, han ser ut att vara något år äldre än Cameron, men likheterna är slående. Samma mörka hår, samma mörka ögon, och ett lika brett leende.

Jag rycker till när Armando lågt yttrar,
"William"
Jag vänder mig snabbt om, och möter hans blick som ligger placerad på tavlan i min hand.
Strax därefter har han tagit tavlan ur min hand, och ställt tillbaka den på sin plats. Han harklar sig, och är snabbt tillbaka i sitt känslokalla själv,
"Jag har sökt dig, slå dig ner."
Jag sjunker återigen ner i fåtöljen, och nickar artigt, strax därefter så informerar han mig om att jag och ett par av killarna ska åka till någon skjutbana, tillsammans med Emily.

"Så, du kan gå. Stäng dörren efter dig."
Jag nickar, och kliver snabbt ut ur rummet, men precis innan jag slår igen dörren så yttrar han lågt,
"Nämn inte honom igen"
Hans ord är hotfulla, och jag nickar kort och skyndar ut.
Nämn inte honom igen? Vad har hänt?

Jag svalde nyfikenheten, och halvjoggade istället upp för trappen, och in på vårt rum.
Jag slog snabbt på lite musik, och hummade lågt med, samtidigt som jag sjönk ner vid sminkbordet, och började forma mitt hår till två flätor.

Efter ett par minuter så kliver Cameron ut ur badrummet, med endast en handduk lindad runt höfterna, och vattendroppar som långsamt ringlar ner för hans solbrända hy. Jag sneglar på honom genom spegeln samtidigt som han drar händerna genom håret, vilket resulterar i att hans redan tydliga magmuskler spänns ytterligare. Jag biter mig lätt i läppen samtidigt som jag fäster den sista gummisnodden runt mitt hår.

Jag reser mig försiktigt, och fäster återigen blicken på Cameron, som med hjälp av ena armen lutar sig emot dörrkarmen.
Yummy
Ett leende sprider sig över hans läppar när jag fortsätter granska honom.
Perfektion.

Jag sliter blicken från honom, Och drar istället av mig mina egna kläder, bara för att sedan leta reda på mina träningskläder. Strax därefter känner jag hur hans blick ligger placerad på mig, vilket jag ignorerar och fortsätter drar på mig de svarta tightsen.

Han lägger sina armar kring mina höfter och kysser lätt min hjässa.
"Cameron, vi måste dra nu" yttrar jag trött och lutar mig bakåt emot honom.
Av någon anledning ville jag bara gråta, det är bara för mycket nu. Jag vill bara att ska vara normalt.
Jag vänder mig emot honom, och yttrar lågt,
"Håll om mig"

Allt jag vill är att vara i hans famn i evigheternas evighet och bara ignorera alla problem utanför hans varma famn för alltid.
Jag begravde mitt ansikte i hans svarta t-shirt och lät tårarna långsamt rinna ner för mina kinder, och hans grepp kring mig hårdnar och jag grabbar hårt tag kring honom. Klamrar mig desperat fast vid hans varma kropp, där jag vill stanna för evigt.

"Men älsklingen då" skrattar han lågt och kysser mig löst på hjässan.
Jag hör hur dem ropar på oss där nere, och lossar motvilligt mitt grepp, men istället för att lossa sitt grepp, så tar drar han in mig ännu närmare. Mellanrummet mellan oss är minimalt och skulle vi komma närmare skulle vi smälta ihop till en stor klump.

Han drar sin hand genom mitt hår, och gungar försiktigt från sida till sida,
"Jag är här Skyler. Jag lämnar dig aldrig"

A/n

Heheh, hej. Hoppas inte ni glömt bort mig helt och hållet. (Iofs, det hade inte förvånat mig så dålig som jag varit med uppdateringen)

Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlååååt.

Men snälla rösta och kommentera vad ni tycker om detta kapitlet<3

PS. Ni har väll inte missat att jag publicerat denna berättelse på engelska också? Gå gärna in och läs :)