Badboy vs. Badgirl

10,5

"Jag är här Skyler. Jag lämnar dig aldrig"

~Skylers perspektiv~

Våra blickar möttes, och han la försiktigt sina händer över mina kinder och torkade bort dem återstående tårarna.
Hans oroliga blick vänds emot dörröppningen när den slås upp med ett högt brak, vilket får mig att rycka till som en skrämd katt.

Zach ger oss en hård blick och ska precis säga något när han fastnar med blicken på Cameron, och sedan långsamt backar ut ur rummet igen.
Jag vänder blicken till honom med ett leende,
"Vi kanske borde gå ner"
Han skakar på huvudet och kliver närmare mig, jag vinklar huvudet uppåt och ställer mig på tårna, låter sedan mina läppar långsamt möta hans.

Den välbekanta men samtidigt så okända känslan sprids genom min kropp och min kropp blir helt mjuk och bubblig.
Han placerar sina händer löst på min midja, och våra rörelser är långsamma.
Det är så olikt allt annat jag någonsin varit med om, känslan är så stor och obeskrivlig.

Jag drar långsamt ifrån, och bara hans blick får mina ben att bli svaga.
Han ler, och jag bara stirrar på honom.

Jag är så jävla kär i dig.

Hans skratt fyller rummet och jag inser att jag sagt det högt, och mina kinder börjar bränna.
Jag sänker blicken och döljer mitt rodnande ansikte i hans axel.
Hans skratt får mitt hjärta att hoppa över ett slag, och han lägger försiktigt sina händer på mina axlar och möter min blick,
"Jag är så jävla kär i dig också Skyler" jag skrattar lågt och han fortsätter,
"Äckligt jävla kär"

Det knackar försiktigt på dörren, och Zach sticker försiktigt in huvudet,
"Ehh, Armando har frågat efter er."
Jag nickar och sänder honom ett leende, knuffar Cameron åt hans håll och kliver med snabba steg till toan.

Jag granskar mitt ansikte i spegeln och suckar åt min spegelbild, mina kinder är rosiga och jag ser ut som en kär skolflicka.
Jag är ju i och för sig en kär skolflicka.

Jag skrattar lågt och kliver ut ur toan, och ner för trappen. Min blick möter Camerons bruna ögon, och jag skyndar på mina steg. Ignorerar allas blickar, och Emelys kommentarer.
Väl framme vid dem andra, så ställer jag mig på tå, och drar försiktigt händerna genom Camerons hår för att rätta till det.

"Okej. Kan vi åka någon gång eller? Vi har väntat i snart en timme" gnäller Emely otåligt och jag suckar, men drar på mig skorna och följer efter henne genom dörren.
Hon flinar emot mig och öppnar dörren till passagerarsätet, jag suckar bortskämt och klättrar in i baksätet, bredvid Elliot.

Strax därefter kliver Zach och Cameron in i bilen, och dem båda ser förvånade ut när dem får syn på mig i baksätet.
"Vart är vi ens påväg?" Gnäller Emely och Cameron höjer radion och ignorerar hennes fråga.
Jag sjunger glatt med i musiken och knuffar lätt till Zach som ger mig en trött blick,
"Hur orkar du? Vart lagrar du all energi?"
Jag skrattar och skakar på huvudet,
"Tja, nånstans får det plats iallafall"
Zach skrattar och vänder blicken ut genom fönstret.

Cameron parkerar utanför skjutbanan och jag klättrar snabbt ut ur bilen, och skuttar lyckligt till mr. Harvey, som jobbar här på skjutbanan.
"Miss white" nickar han och sänder mig ett leende, han är runt fyrtiofem, och har varit en del av Camerons, -eller snarare Armandos, gäng i över tjugo år.
"Harvey" hälsar jag glatt och han vänder sig om och plockar fram något från bordet framför honom, han räcker sedan över en svart pistol till mig och jag rynkar på ögonbrynet.
"Vi tyckte det var dags att du får din egen."
Ett leende sprider sig över mina läppar och jag väger pistolen i handen, drar försiktigt tummen över ingraveringen, skyler.
"Jag valde att inte skriva efternamn, för jag har en känsla av att det kommer ändras inom en ganska snar framtid" yttrar han lågt, och jag nickar tacksamt, samtidigt som en varm känsla sprider sig genom min kropp.
Dem andra kliver fram och hälsar även dem glatt på harvey.
Emily skriker till när hon får syn på pistolen i min hand,
"Vart fan är vi?"
Jag höjer långsamt pistolen emot henne, och avlossar ett skott som går endast någon centimeter från hennes ansikte, och hon skriker högt,
"På en skjutbana, min kära. Är det din första gång?" Harvey lägger försiktigt armen kring Emily och dem andra försvinner ut till sina ordinarie banor, och jag gör detsamma.

Jag laddar snabbt och smidigt, siktar långsamt, känner in pistolen, memorerar vikten, kalibrerar, skjuter, träffar.
Efter ett flertal skott backar jag långsamt undan, och fäster istället blicken på Cameron, som smidigt laddar om, och sedan sneglar bak på mig.
"Hur har du tänkt att jag ska kunna fokusera när du står där?"
Jag flinar,
"Och du ska föreställa Armandos son? Har du inte lärt dig att fokusera oavsett situation?"
Han rynkar ögonbrynen, och suckar lågt,
"Du borde veta bättre än att utmana mig vid det här laget, fröken White"
Jag kliver närmre honom, men avbryts av Emelys skrik, och Harveys rop efter Cameron.
Han suckar, och han kliver snabbt åt deras håll.

Jag låter mina steg föra mig tillbaka till min vanliga skjutbana.
Efter ett ganska bra tag känner jag två bekanta händer över mina höfter.
"Frågan är, kan du fokusera oavsett situation"
Jag sväljer hårt, bara hans ord får min kropp att vibrera.
Jag laddar långsamt om pistolen, och sväljer hårt, försöker ignorera hans varma andetag som träffar min nacke.
Jag avfyrar ett skott, som träffar i mitten, ignorerar hans händer som långsamt smeker längst med mina sidor.

Efter ytterligare sju skott, och ett par minuter så börjar fokuset tina bort, och jag kan knappt se måltavlan längre, och det värsta är att han vet det. Han vet precis vad han ska göra för att få mig ur kontroll.
Han pressar mig hårt emot båset och nafsar lätt på min hals samtidigt som han ger ifrån sig små låga ljud.
Ett lågt ljud lämnar mina läppar när han lämnar ett märke över min hals.
Hans tunga andning får mina händer att skaka och jag biter mig hårt i läppen för att hindra att ytterligare ett stön lämnar mina läppar.
Jag lägger ner pistolen och andas djupt.
"Ta upp pistolen Skyler." Hans röst är mörk och rysningar går längst med min kropp.
"Skyler. Ta upp den nu. Skjut"
Jag nickar långsamt och plockar skakigt upp pistolen, hela min kropp dunkar efter hans.
Jag siktar, och samlar mina sista krafter och skjuter. I mitten.
Jag andas lätt ut, och han skrattar lågt.
"En gång till"
Jag skakar långsamt på huvudet, jag vill ha honom. Nu.
Han lägger sin hand kring min hals och klämmer lätt till, vilket får ett högt stön att lämna mina läppar. Han stelnar till för en sekund, men yttrar strax därefter,
"En. Gång. Till."
Jag siktar, nu skakigare än någonsin, och biter mig hårt i läppen. Ignorerar hans händer över min kropp och runt min hals. Ignorerar allt, sikar. Skjuter.
Jag kollar inte ens om jag träffar, utan vänder mig om och drar honom dominant intill mig. Kraschar hårt mina läppar mot hans, stönar lågt emot hans läppar.
Han drar långsamt ifrån, trycker på knappen som för måltavlan till oss.
Han granskar resultatet och ler nöjt.
"Jag är imponerad Fröken White"
Jag tar tag i hans tröja, drar honom hårt intill mig,
"Kyss mig. Nu."

A/n

Rösta och kommentera<3333

Heheheh

Det var ett tag sedan, men tja.