Badboy vs. Badgirl

9,5

En sak är säker, det är att det här inte kommer gå ostraffat.

~Skylers perspektiv~

Jag vaknar med ett ryck och andas djupt.
Jag slänger en blick på klockan, och konstaterar att det är mitt i natten, och reser mig långsamt upp,- grimaserar lätt över smärtan.
Cameron
Jag måste till Cameron

Jag kliver långsamt emot vårt rum, och öppnar försiktigt dörren.
Ett leende sprids över mina läppar när jag får syn på honom, med bar överkropp och telefonen i handen.
Jag stänger försiktigt dörren, vilket fångar hans uppmärksamhet.
"Jag kan inte sova utan dig" yttrar jag lågt, och kan urskilja ett leende på hans läppar.
"Jag har legat i snart tre timmar och funderat på om jag skulle bära hit dig, så jag antar att det betyder att jag inte kan sova utan dig heller baby"
Han sträcker ut armarna emot mig, och jag ler stort,
"Kom baby"

Jag drar snabbt av mig mina kläder, och plockar upp en av hans tröjor från golvet och drar den över huvudet, innan jag med snabba steg går emot sängen, och snabbt blir omsluten utav hans värme.
Han lägger armarna runt mig och kysser min hjässa, vilket får hela min kropp att bubbla.
"Fan Skyler, jag har saknat dig så äckligt jävla mycket, och det har inte ens gått en dag sedan vi sågs sist."
Jag trycker mig närmare honom och drar in hans doft.
Jag hör hemma i hans famn, ingen annanstans.
Han är hemma, han är mitt hem, mitt allt.
Jag snyftar lågt, och torkar försiktigt bort en tår från mina kinder.
Hans grepp kring mig hårdnar, och han ger mig en orolig blick,
"Baby, varför gråter du?"
Han sväljer hårt och torkar desperat bort tårarna från mina kinder, tydligt orolig.
Den här människan är helt underbar.
"Har du ont?"
Jag släpper ut ett lågt skratt, och han rynkar ögonbrynen,
"Okej, seriöst. Jag blir orolig, varför gråter du baby?"
Han häver sig upp på ena armbågen, och granskar mig oroligt.
"Jag älskar dig" yttrar jag lågt, med en sprucken röst, och ett stort leende på läpparna.
"Är det här sånt här lyckligt gråt eller sorgset gråt?" Mumlar han lågt, tydligt oförstående.
"Lyckligt" svarar jag lågt, och genast spricker han upp i ett leende, och lägger armarna runt mig.

"Du får inte skrämma mig sådär, älskling. Jag blir orolig" yttrar han med ett snett leende.
Jag granskar honom, försöker ta in varje millimeter utav hans perfektion.
Ett lågt skratt lämnar mina läppar när jag lågt yttrar,
"Jag tror jag vet varför du är så lång"
Han höjer ena ögonbrynet,
"Jaså?"
"Det är för att du ska få plats med all perfektion, den kunde liksom inte rymmas i en normallång kropp"
Han skrattar lågt, och drar handen genom mitt hår,
"Jag tror inte din teori stämmer, för då hade du varit tio meter lång, om inte ännu längre"
Mina kinder bränner, och ett genuint leende är placerat på bådas läppar.
Jag lutar mitt huvud emot hans bröst, och lämnar en försiktig kyss på hans axel.

Han drar mig närmre, -så att jag bokstavligen ligger ovanpå honom, och drar sin ena hand genom mitt hår.
Vilket ger mig rysningar.
"Fryser du?"

A/n

Lite gulligull är väll inte sådär jättefel? Eller vad tycker vi?

Rösta och Kommentera<3333

TACK FÖR ALLT STÖD OCH ALLA KOMMENTARER PÅ SENASTE KAPITLET, NI ÄR UNDERBARA OCH JAG ÄR OERHÖRT TACKSAM FÖR ATT NI LÄSER DENNA NOVELL ❤️❤️❤️