Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|30|]

❦Kyssar av Kärlek❦

~Peter~

När vi passerade rumomvändaren drog en märklig känsla igenom kroppen. Bredvid mig rös Zac till. Jag hade lovat att jag skulle skydda honom. Kanske mer för min skull än Kevins. Vi var trots allt allierade och när alliansen skapats hade bandet mellan oss blivit starkare. Zac var, tro det eller ej, min bäste vän. Så, självklart fick han inte komma till skada. Dessutom såg jag sättet Kevin tittade på honom. Det förvånade mig egentligen inte så mycket. Det mest häpnadsväckande var att han ens hade fått de känslorna. Han hade gått igenom mycket, Kevin. Det var därför han alltid var så... Kall. Men jag tvivlade inte på min intuition. Jag var ganska insiktsfull eftersom jag mest var tillbakadragen och observerande istället för att interagera med andra. Det var lättare så. Lättare att läsa dem. Kevin visste det nog inte själv än. Hur han kände, men det skulle nog inte ta allt för lång tid för honom att inse. Frågan var bara... Zac. Han var fortfarande nerkärad i Blair. Och var hans ens...
"Där."
Min blick gled till killen bredvid mig som började simma snabbare mot palatset. Jag hoppades nästan att han var det, för Kevin skulle göra allt för honom.
"Peter."
Jag ryckte till och simmade ikapp honom. För bådas skull hoppades att Zac var det.
'Jag kan känna vittringen av Batalla,' annonserade Sun. 'Det är strid.'
Mycket riktigt kunde vi nu höra att de slogs. Jag lånade Suns hörsel och lyssnade efter antalet hjärtan som slog. Jag räknade till 30 stycken. Några av dem borde tillhöra våra vänner och lärare. Resten... Najader. Zac var naiv som vanligt och tryckte upp porten. Innanför var det kaos. Najaderna var fler, men våra lärare gav dem en jämn fight. Ulrika hade Sammanstrålat med sin Familiaris, likväl Raoq. Wilhelm hade frammanat Hadalpelagic. Jag hade bara sett Wilhelms Familiaris en gång förut, men det var minst lika imponerande denna gång. Zac drog efter andan.
"Det är en jättebläckfisk!"
Då kom en najad tumlandes genom vattnet emot oss.
"Chama de lume!"
Hon väste till och retirerade.
"Peter! Zac!"
En stor, grå varelse kom emot oss och knuffade undan alla najader som försökte gå till attack. Det var Seariver i sin fulla form. Det var inte ofta som George hade möjlighet att släppa ut honom från sitt förvandlade tillstånd, men när han väl gjorde det... Det var en fascinerande syn.
"George, du mår bra," sa Zac lättat.
"Skulle du någonsin tvivla på det?" skrattade han och gled ner från sin Familiaris' rygg.
"Vad gör ni här? Nu skulle stanna på ytan," sa Blair och parerade en najad som föll ut mot henne.
"Jag pratade med William," sa Zac och fick en bekymrad min från Blair. Han simmade ifrån oss och rakt in i kaoset. Den lilla... Hur ska jag kunna täcka hans rygg om han bara försvinner från mig hela tiden?!?
"Drottning Nekaia!"
Zacs röst ekade i rummet. Striden stannade upp. Raoq såg irriterat på oss.
"Mr Cartwright, Mr Lynch!"
"Låt pojken tala," sa Nekaia kyligt. Hennes ögon vilade sig på trumpetsnäckan i Zacs händer. Raoq öppnade munnen för att protestera, men Wilhelm gestikulerade till honom att han skulle låta Zac säga sitt.
"Ers höghet. Jag kommer med en lösning på erat stims problem," proklamerade Zac.
"Åh, fängslande. Låt höra," fnittrade drottningen till och viftade med handen. Hennes soldater sänkte direkt vapnen. "Wilhelm, om du vore så snäll att kalla tillbaka Hadal."
Wilhelm suckade och bläckfisken virade sina tentakler runt honom som i en slags kram. Hur drottningen visste namnet på bläckfisken var en gåta. Zac simmade fram till Nekaia och presenterade trumpetsnäckan för henne. Hon gav ifrån sig en nöjd suck och tog emot den.
"Du är äntligen hemma..."
Zac studerade henne ett tag medan hon varsamt strök snäckan med sina fingertoppar. Sen började han tala.
"Jag kommer med en lösning på era problem. William Merivale har presenterat ett förslag som ingår att låta er livnära er på Raven Delacroixs mordoffer. Det är trots allt hennes fel att ni inte kan jaga längre. För att slippa förlora elever från Aris ber jag, vi, er att acceptera förslaget."
Nekaia observerade honom. Hennes ögon skannade honom från topp till tå.
"Det är på tok för lite för mina undersåtar," sa hon.
"Det måste finnas något annat än människor ni konsumerar," sa Blair.
"Må så vara," sa Nekaia och nickade långsamt. "Jag befarar dock att detta inte är hållbart."
"Kaia," sa Wilhelm. Drottningens ögon gled mot vår lärare. "Det är en kompromiss. Det kommer inte vara för evigt. Bara så länge Hon håller på."
"Och hur länge är det, Wilhelm?"
"Om vi har tur, inte länge till."
"Jag kan inte riskera att svälta mitt folk."
"Jag kan inte riskera att ni kidnappar och äter mina elever."
"Ers majestät..."
Allas blickar gled mot den unga najaden med isande blå ögon. Hon flöt vid Georges sida.
"Ja, Nixilei?"
"Um... Om jag får bidra med min åsikt..."
"Varsågod."
"Um... Jag tror detta är den bästa lösningen. Det vore omoraliskt att äta barn. Människor, najader, valungar... Barn som barn. Jag svälter hellre."
Nekaia såg förvånat på denna "Nixilei".
"Min drottning, jag håller med Nixi."
"Vi borde inte gå emot fördraget. Nu när vi har får tillbaka trumpetsnäckan finns det ingen anledning till att lyda Henne."
Drottningen såg kalkylerandes på sina vakter.
"Kaia..."
Hon suckade tungt.
"Nåväl. Låt gå. Meddela denna 'William Merivale' att jag accepterar förslaget."
Alla andades lättat ut. Mest George.
"Jag kommer inte bli mat."
Anton började skratta och slog till honom i ryggen.
"Tack så mycket, drottning Nekaia," sa Raoq vördnadsfullt och bugade lätt. Najaden viftade bort honom.
"Lämna nu innan jag ändrar mig."
Vi alla började röra på oss. När vi passerar portöppningen vred jag på huvudet och såg Wilhelm omfamna Nekaia i en öm kram. Hadalpelagic hade intagit sin förvandlade form igen.
"Du lämnade utan att säga hejdå."
"Kan du klandra mig?"
"Jag antar inte det..."
"Förlåter du mig?"
"På ett villkor."
"Och det är...?"
Jag vände mig om. Det kändes som om denna konversation var lite väl privat. I ögonvrån kunde jag se Nekaia säga något för att sedan se dem luta sig in för... Ja, ni kan ju ana.

✯❄︎✯

~Blair~

När vi bröt igenom vattenytan och när Amber fått syn på George, gav hon ifrån sig ett lättat tjut och föll ner på knä vid bryggans kant. George öppnade munnen för att säga något, men hann inte så långt förrän Amber hade greppar tag om hans huvud för att dra det emot sig. Och så, planterade hon sina läppar mot hans i en desperat kyss. Min egen mun föll öppen när jag såg på spektaklet framför mig. Anton busvisslade och allt jag kunde göra var att skratta på ett lite förvånat vis. Det där var jag inte beredd på. Jag menar, ja, jag visste att de hade en grej för varandra, men jag antar att livshotande situationen bringade fram sånt ännu mer.
"Olivers," muttrade Cora och hjälpte Anton upp ur vattnet. "Du är dyblöt."
Anton skrattade till och drog in henne i en kram. Cora tjöt till och försökte slingra sig loss.
"Anton! Fuck you!"
"Var inte sån, Apples," flinade Anton. "Jag satte just mitt liv på spel."
Cora himlade med ögonen och stillade sig. De var ett gulligt par.
"Åh herre, mår ni bra?" frågade Rosaline oroligt.
"Allt är bra med oss, tack vare Mr Cartwright och Mr Lynch," sa Raoq och log. "Nu, om ni ursäktar mig måste jag söka upp Silia."
Wilhelm skakade roat på huvudet.
"De där två är som motpoler."
"Har inte Lakastrio hört av sig?" frågade Ulrika Rosaline.
"Nej..." sa hon med en bekymrad rynka i pannan. "Ungar, gå tillbaka till erat grupprum. Som tur är verkar ni inte ha tagit någon större skada, men ni får gärna kika in hos Elekita imorgon."
Anton fattade Coras hand och de teleporterade sig till sitt studentboende. Amber och George hade redan retirerat någonstans. Förmodligen för lite avskildhet. Kevin verkade syna Zac efter skador, men fann inga. Zac muttrade irriterat till och försvann i ett moln av rök. Kevin suckade och dematerialiserade sig han med. Nu var det bara jag och Peter kvar. Han stod tyst och såg ut över det stilla vattnet. Winter drog sig ifrån mitt medvetande och förvandlade sig till sitt armband. Flare gjorde detsamma.
"Vad tänker du på?" frågade jag.
"Allt och ingenting."
"Hmm... Hur tänker man på allt och ingenting på samma gång?"
"Du bara... Gör det."
"Låter ansträngande."
"Lite."
"Kom nu."
Jag fattade hans hand. Han tryckte den och teleporterade oss till Victorys grupprum.

✯❄︎✯

Wilhelm x Nekaia, honestly I have no freaking idea how that even happened, but I'm kinda glad it did. Mycket kärlek i detta kapitel!
//Sarilia