Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|12|]

❦Victory; Min Sekundära Familj❦

~Blair~

Skoldagen sniglade sig fram. Som om man försökte gå mot strömmen. Aldrig ville den framåt. Det var så segt. Segt som sirap. Motsträvig, den höll tillbaka en. Hindrade en från att fortsätta vandringen framåt. Stoppade en från att uppfylla uppgifter och drömmar. Nja, nu blev det kanske lite väl djupt va? Dock var det bara ren sanning. Ren och smärtsam sanning.
Jag suckade tungt och fortsatte att stirra på pappret som låg så fint och prydligt på bänken framför mig. Det var blankt som dagen man fötts. Inte ett enda ord hade jag lyckats få ner. Hur jag än gjorde kunde jag inte minnas vad Skamerta hade sagt. Det var något om Mångkrigen om Pecorin Öarna. Tror jag. Det kan lika gärna ha varit om Eldvindarnas Uppstigelse. Det var två helt olika historiska händelser så jag förstod inte ens hur jag kunde blanda ihop dem. Regnet smattrade mot fönsterrutorna i klassrummet. Utöver det var det bara raspandet av pennor och blad som vändes som hördes.
Alla var tysta. Tysta som skuggor. Tigande. Tigande som döden och fallna änglar. Mörkret kom krypandes. Obemärkt av alla. Som en tyst vind strök den in. Så tyst så tyst. Viskandes om kyrkogårdar och gravar. Men ingen den någonsin kan beskåda. För egentligen den inom oss finns. Vrider åt utan att vi anar. Vi befarar mycket, men inte det vi ej kan inse. För ditt eget mörker, dina kvävande tankar, de finns där och lurar i mörkret. Som ett tyst löfte om vad som väntar.
"Miss Hunter!" utropade Skamerta och smällde ner en tjock bok på mitt bord.
På automatik hoppade jag skrämt till så att stolen brakade i golvet. Av en händelse lyckades jag ställa mig upp i tid så att jag själv inte for illa.
"Professor Skamerta..." log jag oskyldigt och tonade ut när hennes lilla ettriga öga såg rakt igenom mig.
Ingen person jag känt har haft så genomträngande ögon så som hon. Det mest obehagliga var att hon var skelögd. Hennes ena öga kunde aldrig riktigt fokusera på en. Ibland var det en fröjd att se henne kämpa med att se på någon av eleverna när de gjort något hon ogillat. Men inte idag. Nej, inte när det var jag själv som blev utsatt för Sylögat. Det var vad eleverna hade börjat kalla hennes mördande blick. Sjuka Skela Skamerta var självaste smeknamnet på professorn. Egentligen borde man kanske tycka synd om henne. Fast nej. Nej, det borde man inte. Hon var fan skitläskig och förfärligt sträng... Eh nej...
"Miss Blair Hunter, varför har du inte börjat svara på frågan jag ställde för en halvtimme sedan?" sa Skamerta gällt.
Hon hade en sån där skrikig röst som fick en att vilja hålla för öronen och fräsa på henne att hålla tyst. Hon behövde inte ens höja rösten, det lät ens som om hon skällde ut en.
"Förlåt, professorn. Jag har haft mycket att tänka på. Jag ska bara fokusera på frågan från och med nu," suckade jag lydigt.
Jag orkade inte käfta emot. Vanligtvis hade jag inte velat vara till lags. Efter att ha varit det i så många år kvävs man tillslut. Så med en Brad som höll sig på avstånd, en allt för konstig Bella och en vänlig Bosse hade jag inte behövt tänka på mitt förflutna. Dessutom var Vera i en extremt rebelliskt period, som om hon inte var det innan, men Gud vad bitchig hon blivit. Sånt smittar liksom.
Professor Skamerta fnös ljudligt och la sina fläckiga armar i kors över hennes hängbyst. Skamerta var den äldsta läraren här på Aris med sina 74 år. Hon var blek med många, jag menar det, många, leverfläckar och en aning... Öhhh... Pösig hud. Håret såg så strävt ut som en sopkvast och hade börjat gråna från sin förmodligen blonda färg. Brösten hängde, oj vad de hängde. Första gången jag såg henne, vilket var några veckor sedan, trodde vi alla för fan att hon hade stoppat kanonkulor i dem! Jesus Christ. I ansiktet hade hon en vårta. En sådan vårta man riktigt störde sig på. För den satt vid ögonvrån på hennes skela öga.

✶✿✶

Jag hade tur som slapp undan med bara en kraftig utskällning inför hela klassen. Efter middagen rundade jag upp alla mina vänner i Victory och fick dem att sätta sig i fåtöljerna.
"Blair. Vad är så viktigt att du bokstavligen smäller ner oss i soffan?" frågade Vera med höjt ögonbryn.
Jag såg en stund på dem.
"Vill ni veta allt? Men då måste ni också förstå att ni kommer vara helt involverade i det som händer. Vill ni vända om nu så råder jag er att gå ut från det här rummet och låtsas som ingeting."
"Blair... Vad det än är så ska du veta att jag stöttar dig i allt och att jag inte tänker lämna din sida," sa Vera ärligt.
Ingen annan rörde sig så jag tog till orda igen.
"Jag vet att jag har maskat."
"Maskat?" undrade Ricky.
Jag suckade och nickade.
"Ja. Varje gång jag är påväg att berätta den fullständiga versionen lyckas jag alltid slingra mig. Så jag har bestämt mig att ta tjuren vid hornen och konfrontera det. Men ni måste ha förseende med att jag själv inte vet allt och kanske inte kan svara på era frågor," sa jag och satte mig på bordskanten. Jag vred mig så att alla kunde se på mig.
"Jag borde väl börja med Rubinåret. Peter, fyll i om det är något du vill lägga till om," sa jag med en suck och såg alla i ögonen.
Vera såg nyfiket på mig med höjt ögonbryn och armarna i kors, George gav mig ett försäkrande leende, Ricky hade lagt huvudet på sned och mötte min blick med stora ögon, Zac hade en tydlig rynka i pannan och Peter såg lugnt på mig. Hans gula ögon nästan lös i skymningen och utstrålade mystik.
"Ni alla hade åkt hem för julen. Utom jag och Peter. Ni känner till Hector, Helica och Hera. Tre shuckar vi blev vän med för två år sedan. En av dagarna innan jag skulle åka hem kom Peter in i grupprummet. Det stora alltså. Han var helt dränkt i blod. Förresten, hur kommer det sig att du var dränkt i blod? Inte var det ditt iallafall, så vems?" började jag berätta.
"Heras såklart. Hon var helt lemlästad när jag hittade dem. Jag och Sun försökte hjälpa henne. Vi lyckades med några av skadorna, men... Nej. Vi var för unga och oerfarna. På grund av det dog hon," sa Peter bittert.
"Det är inte ditt fel att hon dog," sa jag.
"Vänta. Varför hade hon blivit skadad?" undrade Ricky.
"Liemän. Eller en. En svart till råga på allt. Vi förstod inte då varför den var här. Inom Aris' gränser," suckade jag.
"Men det finns en barriär runt om skolan och dess område. Malum-varelser kan inte ta sig in," sa George.
"Men tydligen kunde den här det. Det måste ha varit en spricka i skölden eller så hade den en svag punk som gjorde att den kunde svikta. Jag vet inte."
"Vad sa rektorn om det?" frågade Zac.
"Rektor Lakastrio bad oss att hålla tyst," muttrade Peter.
"Hålla tyst? Om en sådan stor händelse??" sa Ricky skeptiskt.
Jag nickade och började rätta Peter.
"Han ville inte att kaos skulle uppstå. Dock verkade de fixa problemet. Men det är inte hela poängen med det här. Liemannen tog blod från enhörningar. Shuckarna försökte försvara dem vilket ledde till Heras bortgång. Liemannen... Talade med mig... Det var inget viktigt. Men hursomhelst så samlade den enhörningarnas blod. Det var det den var ute efter. Blod. Men den tog även Hector. Jag vet inte varför. Ända sedan dess har han varit försvunnen. Eller ja, kanske inte helt. I slutet av Rubinåret hade jag fått flera blickar in i Hectors perspektiv. En natt, natten då Lakastrio återvände till Aris med mig och Peter som hade tappat medvetandet, så såg jag skärvor av Hectors perspektiv. Just den natten var han här. I den otillåtna skogen. Så jag, Winter och Flare bestämde oss för att leta efter honom. Men som den ettriga person Peter är..."
"Ettrig?" inflikade Peter skeptiskt med höjt ögonbryn.
"Ja ettrig, tyst nu. Jag försöker berätta allt som hänt."
Så det gjorde jag, berättade om första mötet med Drake, den döda gripen och om hur Hector hade anfallit oss. Om alla onaturliga naturkatastrofer och om återföreningen med William. Peter berättade för de andra att det var William som tagit honom och vad som hänt tills dess att jag och Zac kom till hans undsättning. Jag berättade om allt jag fått veta om Raven och tillsist om den döda kvinnan. Allt forsade ur mig, ett häftigt vattenfall som inte gick att stoppa.
"Men varför är Raven ute efter dig?" undrade Ricky efter en kort tystnad.
"Magisk potential. Eller det är det William tror iallafall," suckade jag trött.
Klockan var mycket. Självaste historien hade tagit 40 minuter. Med frågorna hade det tagit över en timme.
"Du får inte för en enda sekund tro att vi inte kommer vara där för dig. Din strid är min strid Ace, glöm aldrig det, "sa Vera och omfamnade mig.
Av någon anledning hade hon börjat kalla mig Ace. Inte ofta, men lite då och då.
"Tack Vera, det betyder mycket," log jag och kramade henne.
"Vi är ett lag. Vi ställer upp för varandra. Hur stora eller små sakerna är. Behöver vi kicka någons arsle så okej för mig," skrattade George.
Ricky nickade.
"Vad som än händer finns vi här. Tveka aldrig. Kanske förutom när det gäller att bokstavligen kicka arsle..."
Vera och George frustade till och jag skakade leendes på huvudet.
"Du vet att jag aldrig skulle kunna överge dig Blair. Aldrig. Det spelar ingen roll hur stor faran vi möts av är. Jag lämnar aldrig din sida," sa Zac med blicken riktad neråt.
Mina mungipor ryckes upp i ett leende när hans ögon äntligen mötte mina.
"Vi har gått igenom alldeles för mycket för att jag ska kunna lämna det här ifred. På något förvridet sätt har ett starkt band bildats mellan oss när vi varit utsatta för fara. Vi har varit med om mycket, tillsammans. Och jag strävar efter att det ska förbli så," sa Peter och såg allvarligt på mig.
Jag svalde hårt och såg tillbaka på honom. Ingen av oss släppte den andres blick. Vi fortsatte att se in i varandras ögon tills George bestämde sig för att avbryta vårt ögonblick med en ljudlig harkling.
"Då är vi överens då. Vi alla tänker möta det här med raka ryggar och höjt huvud. Ingen ska få utnyttja Blairs magiska potential!" tjoade han glatt.
Jag såg på allihopa. Alla utom Zac och Peter hade börjat heja och hoppa omkring. Mitt hjärta svällde när jag såg dem. De var min sekundära familj.