Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|31|]

❦Emeralds Själssten❦

~Blair~

Efter det gick allt snabbt. Snön föll. Eleverna byggde snögubbar och hade magiskt snöbollskrig. Det blev jullov. Vi åkte hem. Vi insisterade på att Peter skulle följa med. Och det gjorde han.
"Jag önskar George var här," suckade jag och ställde ner den färdiga gratängen på brädan.
"Han är bra på att baka och laga mat," höll Peter med.
"Åh, jag önskar jag var bra på något," suckade jag.
"Vad pratar du om? Du kan dansa," sa Peter med en rynka i pannan.
"Jaaa... Jag antar det..." sa jag dröjandes.
"Skämtar du? Du är jätteduktig!"
Jag såg förvånat upp på honom.
"Jag har inget minne av att jag dansat inför dig."
"Åh..."
"Peter..." sa jag lekfullt. "Spionerar du på mig?"
"Va?!? Nej!"
Jag brast ut i skratt och klappade honom tröstande på bröstet. Hans min... Den var prislös. Han rodnade. Ja, Peter Lynch rodnade med blossande kinder och förlägen blick.
"Aww, du är bara för söt," fnittrade jag. "Du kan bara fråga så kan jag uppträda för dig, men på ett villkor."
Peter såg förvånat på mig, fortfarande med rosiga kinder. Han höjde frågande på ögonbrynet.
"Du, får dramatisera dina pjäser som du älskar så mycket," sa jag med ett flin.
"Blair..."
"Vad?" frågade jag och tindrade oskyldigt med mina ögon mot honom. Hans öga tryckte irriterat.
"Kommer inte på frågan."
"Åh, kom igeeen."
"Nej."
"Tråkmåns."
Vips kom in i rummet och visslade lågt.
"Här var det vinterflört."
"Äh, håll tyst Vips. Ska du säga som skrev en sång till Amy."
"Det var inte samma sak," sa han med rött ansikte.
"Hmm... Musik är trevligt. Victor kan spela piano."
Jag vred på huvudet för att se på Josh. Josh och Victor var en udda kombination. Josh med sin lite ostabila personlighet som kunde gå till attack när som helst, och Victor med sin skygga, lättriggade karaktär. Att de skulle passa bra ihop var mot alla odds, men ändå var de så nära varandra. Det var bedårande.
"Gör han?" frågade Peter förvånat. Josh nickade kort.
"Han är duktig. Sjunger också, men han gillar inte att spela inför folk."
"Ni är så söta," suckade jag.
"Söta?"
"Ja. Söta."
Josh såg frågandes på mig, så jag skakade roat på huvudet.
"Apropå söta, vad är det som pågår mellan Amber och George? Är de ihop?" frågade Dom med höjt ögonbryn. Jag såg på Peter och Josh med ett leende.
"Ja, det kan man undra."
Vips hann inte fråga mer.
"Hur går det här då?" frågade mamma när hon steg in i rummet. Hon hälsade på oss alla genom att ge oss en kyss vid tinningen, även Peter.
"Jag tog ut gratängen ur ugnen, så nu är det bara att duka," sa jag.
"Du är så duktig, älskling," sa mamma och log. "Will, hjälper du till att duka?"
William kom in i köket och nu var alla här. Han la en arm om mammas midja och böjde sig ner för att placera en kyss på hennes läppar. Jag vände mig om och grimaserade. Peter la en hand på min axel. Jag log svagt för att försäkra honom om att jag var okej.

✶✿✶

Efter julklappsutdelningen drog jag mig tillbaka till mitt rum. Winter och Flare frågade mig om något var fel, men jag skakade bara på huvudet och sa till dem att jag behövde lite tid för mig själv. Tvekandes lät de mig gå, men inte utan att få mig att lova att berätta sen. Jag föll utmattat mer i min säng och plockade upp boken om Stjärnfödda. Jag slog upp den på måfå. Hmm... Författaren hade varit med i Midwinter Overture... Mina föräldrars lag på Aris. För att dra en slutsats så var det Osiria som skrivit boken. En av många böcker som fanns i de Stjärnföddas bibliotek.
"Ligger du seriöst här och pluggar?"
Jag sänkte boken där jag höll den rakt ovanför mitt ansikte. Peter steg in och stängde dörren.
"Det är inte till skolan," sa jag med en tung suck. Peter tog varsamt ifrån mig boken och bläddrade snabbt igenom den.
"Denna säger mig verkligen ingenting. Allt är på grekiska."
Jag log svagt och tog tillbaka den för att slå upp den på en slumpmässig sida.
"Jag är rädd. Det är något som inte stämmer med Raven. Ända sedan incidenten har hon betett sig konstigt. Hon drar sig tillbaka från gruppen och vägrar prata med oss. Amanda finns inte här längre, hon kanske skulle ha kunnat lirka fram henne, men nu är detta inte fallet. Raven stod närmast henne, utöver Reyna. Men nu när Reyna... Förlåt, det var inte meningen att snöa in på massa onödigt. Detta är en bok för Stjärnfödda, inte om våra problem. Jag kan dock inte hindra tankarna från att köpa amok. Raven, hon ser på mig konstigt. Jag känner mig inte säker i hennes närhet. Jag ser blickarna hon ger Emerald och Pearl. Det är obehagligt. Det känns som om det har något med min stjärnföddhet att göra. Jag vet inte..."
Jag läste sidan högt med en bekymrad rynka i pannan. Jag hade aldrig läst denna del av boken. Det tog sin lilla tid att traggla sig igenom grekiskan för att vara ärlig. En obehaglig känsla gick igenom mig.
"Tror du..." sa Peter trevandes.
"Tror jag?"
"Författaren, hon var med i dina föräldrars lag under deras år på Aris. Raven kände henne och det låter som om... Vad hände egentligen med henne?"
Jag vred på huvudet och såg undrande på honom i det rödaktiga skenet som min ljusslinga kastade över honom.
"Hon dog. En olycka."
"En olycka," fnös han. "Jag tror Raven mördade henne."
Jag satte mig hastigt upp i sängen och drog ut min nattduksbordslåda. Jag rotade omkring ett tag innan jag äntligen slöt fingrarna om något litet och svalt. Jag höll upp objektet mot Peter som synade det.
"Jag ser blickarna hon ger Emerald och Pearl..." upprepade han. "Är det där...?!"
"Jag är rädd för det."
Den finslipade smaragden som vilade i min handflata. Den som vi funnit hos Zac efter det första mordet... Det var Emeraldshards själssten. Alla Familiarisar hade en sådan. Det var det som skiljde dem från vanliga djur. En ädelsten som genererade magisk kraft. En sten som växte naturligt inom dem sedan födseln. När en Familiaris dog tog de formen av sin själssten.
"Blair," mumlade Peter lågt och tog ifrån mig stenen. Jag märkte det inte förrän nu, men jag grät. Jag höjde handen och torkade bort tårarna. Hon hade dödat Osirias Familiarisar för att sedan döda Osiria själv. Hon var sjuk i huvudet.
Jag ryckte till när varma händer placerades kring mitt ansikte. Med en aning suddig blick såg jag på Peters lysande ögon i dunklet. Mjuka tummar gled över mina kinder för att torka det jag missat. En låg suck lämnade honom och jag slöt försiktig armarna kring hans midja. En liten stund senare omfamnade han min överkropp.
"Jag skyddar dig till varje pris," mumlade han lågt mot min hårbotten. Jag skrattade till och borrade in ansiktet mot hans hals.
"Det blir nog tvärtom."
"Hmm... Troligtvis."
Vi stod så i tystnad ett bra tag. Bara med armarna om varandra. Det kändes fridfullt på något sätt. Ingen stress över skolan, ingen panik över Raven och ingen ångest över allt ansvar. Bara... Ingenting.
"Blair?"
"Hmm?"
Han teg. Sen suckade han och släppte taget om mig. Jag tittade frågandes upp på honom. Han såg ut genom fönstret. Ute singlade snön stillsamt ner och la sig på det vita täcket.
"God jul."

✯❄︎✯

Emerald Traitor... Hmmmm🤔
//Sarilia