Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|4|]

❦Borta❦

~Blair~

"Now, care to tell me why your so called "friend", wants to kill me."
William och mamma såg ännu en gång på varandra. Så många ord utbyttes genom deras blick. Mamma öppnade munnen för att prata när min ringsignal skränade i hela rummet. Jag gav ifrån mig ett frustrerat läte och hittade den någonstans vid blommorna i fönstret. Fråga inte.
"Ja, det är Blair Hunter."
"Blair," sa en lättad röst.
Jag rynkade pannan. Varför ringde han mig? Hur fick han mitt nummer?
"Kevin Kye??" sa jag förvånat.
"Ja. Fort, vad är Zacs adress? Det är väldigt viktigt," sa han och jag hörde stressen bakom orden.
Jag teg. Varför ville han ha den? Något måste ha hänt Zac! Åh nej! Det knöt sig i bröstet. Kevin drog mig ifrån mina egna tankar.
"Blair?"
"Ja. Förlåt. Northenlight street B17, Millenium Haven," sa jag mekaniskt.
"Tack."
Jag sänkte mobilen och såg på min familj.
"Jag måste till Zac. Något har hänt..." fick jag fram.
Dom grabbade direkt tag i min hand. Winter hoppade upp på marmorskivan bredvid Flare. De satte sina nosar mot min fria hand och Josh tog tag i handleden. William och mamma flätade samman sina händer och William la en hand på min brors axel. Metalica landade på hans huvud och Joshs Familiarisar var tryckta mot hans kropp.
"Northenlight street B17, Millenium Haven."
Pappa, Josh och Vips nickade. En konstig kombination av att tappa andan, förvandlas till aska och att smälta drog över mig. Jag slog upp ögonen jag hade knipit ihop och såg Zacs hus. Winter och Flare satte direkt av med hela Hunter-Merivale familjen i hälarna. Det som mötte mig var förfärligt. Kevin mötte hastigt min blick innan den gled tillbaka till Zac. Zac som satt med armarna om en skakad lillebror. Zac som var så smart och som varit så öm med mig. Zac som hade gjort slut med mig. Den Zac såg med fasa på det som låg framför honom och Hugo. Magen vände sig och jag var tvungen att sluta ögonen för att ta mig samman. Framför dem låg en kvinna i kanske 30-års åldern. Hon hade mörkt hår som en gång varit blankt och silkeslent. Nu var det matt och dött. Hennes ögon var uppspärrade och skräck lyste i de oseende ögonen. Blå. De var kallt blå. Huden var så blek och såg så kall ut. Den stramade om musklerna och svarta ytliga ådror syntes tydligt över hela hennes kropp där huden var bar. De svarta ådrorna sträckte sig ända upp över halsen och hade börjat rama in kvinnans en gång vackra ansikte. Synen fick mig att tänka på dödsprovet jag genomlidit på Aris. Men det här var inget prov för att se om jag hade fallenhet för elementet död. Nej, det här var verkligt och det var vedervärdigt. Jag hade mina aningar om vem som var den skyldiga och det fick bara hatet att bubbla upp inom mig. Det låg under ytan och pyrde. Nej, jag var inte den svaga lilla flickan jag en gång varit. Inte den flickan som varit mobbad och annorlunda. Inte den flickan som fått panikattacker av Brads närhet. Nej, jag var mycket starkare nu. Så mycket starkare.
Ett namn lämnade Williams läppar. Ett namn som bekräftade mina egna misstankar.
"Raven."
Min hand söktes automatiskt till halsen. Den som brukade prydas av två halskedjor. En med glashjärtat jag fått av Peter och en med Williams medaljong. Jag hade inte gett tillbaka den, men jag vägrade bära upp den igen. Istället för att möta de svala kedjorna möttes jag istället av min hud, min ärrade hud. Bränd av kedjan och medaljongen. När metallen hade hettas upp hade den bränt min hud. Och som alla brännskador lämnade den äckliga ojämna ärr. Runt halsen och på bröstbenet. En rundel efter medaljongen. Varför den hade bränt mig var något jag fortfarande behövde konfrontera William om. Jag grimaserade och såg bort från den döda kroppen. Zacs hela familj kom utrusandes från huset med alla Familiarisar ett steg framför. Ett högt ski hördes och Wind störtdök. Med en hög duns tog hon mark och satte sig direkt vid Zac och Hugo. Thundersword, Hugos jaguar rullade ihop sin kropp vid sin Illusionör.
'Blair,' sa Flare och knuffade oroligt till mig.
Jag såg ner på mina två Familiarisar.
'Jag mår bra,' mumlade jag genom länken. 'Bara arg.'
Flare tog ett språng uppåt som tvingade mig att fånga henne. Jag log snett mot henne och tryckte hennes rävkropp mot mig. Celesta, Zacs mamma, rusade direkt fram till sina två söner och drog varsamt bort högen med kroppar ifrån den döda kvinnan. Mamma la en hand på min axel och drog mig intill sig. Jag vred lite på mig för att se på Josh och Vips. Josh såg bara tyst på med en rynka i pannan. Sedan vände han sig till William och gav honom en outgrundlig blick. Vips såg minst lika arg ut som jag kände mig inombords. William släppte Josh med blicken och gick fram mot Cartwright-familjen. Jag följde efter. Mest för att se hur det låg till med Zac och Hugo, vad som hade hänt och varför Kevin var här.

✯❄︎✯

~Zac~

Hugh hade skrikit. Det var allt jag kunde komma ihåg. Och nu satt vi här framför det där... liket. Hugo, vilda bråkstaken Hugo, min bror, satt nu och skakade som ett asplöv mot min kropp. Han hade vägrat släppa mig så jag hade varit tvungen att bära in honom till vårt vardagsrum. Hela familjen omringade oss. Alla utom Mella. Henne hade pappa fått i sängs.
Blairs familj utbytte underliga blickar med varandra. Man kunde se att de bråkade. Det högg till i bröstet när min blick landade på Blair. Hennes min var stram och ögonen sprakade. Så... vacker. Jag tvingade bort min blick och såg på Hugh.
"Hur är det?" undrade Kevin med genuin oro i rösten.
Han stod lutad mot soffan och såg på mig med en genomträngande blick. En granskande, en som såg rakt på mig. Jag svalde hårt och såg ner. De andra hade börjar mumla lågt i bakgrunden. Jag tror det var något om vem kvinnan var och vad det skulle göra med kroppen. Wind och Thunder vägrade släppa våra sida.
"Jag mår bra. Jag oroar mig bara för Hugh," sa jag och försökte försiktigt knuffa bort honom från mig.
Detta ledde bara till att han klamrade sig fast ännu hårdare och ett ynkligt ljud trängde fram mellan hans läppar. Han såg på mig med sina stora grå ögon. Jag suckade tungt och slappnade av. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett Hugh sådär. Han var alltid livlig, vild och startade problem. Nu var han... tja, skräckslagen och klängig. Jag visste inte vad jag skulle göra för att vara ärlig. Mamma kom och började stryka Hughs huvud och såg bekymrat på mig. Jag gav ifrån mig en uppgiven suck.
"Zachary, Hugo, kan ni berätta vad som hände?" undrade William.
Jag såg på honom med sammanbiten min och knuffade lätt till Hugh.
"Berätta vad som hände innan jag hann fram till dig," mumlade jag i hans öra.
Han ändrade ställning och såg på resten av familjen. Mamma nickade uppmuntrande och Brid gav honom tummen upp. Jonathan log lite och pappa gav honom bara en blick som sa allt. Hugh vände sig till William och började tala.
"Jag hade precis snott Zacs mobil, han pratade med Kevin," han nickade mot Kevin.
"Efter ett tag fick Zac tillbaka den så jag sprang ut. Även om jag hade rumsarrest. Men jag lyder aldrig regler så ändå gick jag ut. Det var skönt att komma ut i den svala kvällsluften så jag tänkte inte direkt på vart jag gick. Det var då... jag snubblade över kroppen. Jag vet inte var den kom ifrån. Den bara... var där," sa han med förvånansvärd stadig röst.
"Fanns det något annat än kvinnans kropp?" undrade William.
Hugh tänkte efter och skakade sakta på huvudet.
"Eller... Om inte...." viskade han och reste hastigt på sig.
Utan ett ord rusade han ut ingen. Jag och William satte av efter honom.
"Vad i...?!" sa Hugh.
Jag anlände innan William.
"Den var ju nyss här..." sa min bror.
"Vad är det som händer?" undrade Blairs pappa.
Jag vände mig om och mötte Williams blick
"Kroppen, den är borta."

Ugh, jag skrev på ett kapitel igår. När jag kom tillbaka idag så var typ halva borta??? Wtf Wattpad, wtf. Hoppas ni har en bra dag iaf, eh kväll menar jag😂
//Sarilia