Jag lösgjorde mitt grepp om Kevin en aning för att kunna sträcka ner handen mot mitt ben. Jag grimaserade när fingrarna kom i kontakt med frakturen. "Ispravit' kost' v noge, splesti myshtsy i veny, pust' moye telo bol'she ne chuvstvuyet boli." Magi flödade ut genom mina fingertoppar och sakta började mitt ben läkas. Skelettet rättade till sig och lagades, musklerna omkring vävdes samman igen och snart var huden på plats, slät och helt som ny. Trots detta verkade Kevin inte vilja släppa ner mig på marken. Jag kunde inte låta bli att le åt detta och borrade in ansiktet mot hans nacke. Claw tassade tyst bredvid oss medan Wind svävade ovanför oss. Hela Aris såg ut som ett slagfält. Det gjorde det verkligen. Som om det hade varit ett bombnedslag. Jag visste att det inte skulle vara några problem att bygga upp skolan igen med magi, men det var ändå en melankolisk stund att se lärobyggnaden såhär. Plötsligt stannade Kevin upp. Jag lyfte på huvudet och såg undrande på honom. Han såg ut genom ett av fönstren. Jag sträckte lite på nacken för att kunna titta ut jag med. Nedanför sprang alla omkring som små myror. De som flängde mest var nog lärarna som försökte räkna alla och se om någon saknades. Min blick gled mot Kevins ansikte som hade en bekymrad rynka i pannan. Hans ögon sökte bland eleverna. "Letar du efter Riley?" undrade jag lågt. Till svar fick jag en tyst nick. Jag såg ut genom fönstret igen för att leta efter Kevins kusin. Det tog inte lång tid innan jag fann henne. "Där," sa jag och pekade ut Safireleven. Kevin letade lite till innan han också fick syn på henne. Under mig kunde jag känna hur hans kropp slappnade av en aning. "Bra. Hon tog sig ut oskadd." Jag hummade till svar och lutade min haka mot hans axel. 'Wind, låna mig din hörsel.' Min Familiaris tog landning på mitt huvud. Vi länkades samman och min hörsel blev plötsligt mycket känsligare. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig. Där. Välbekanta röster letade sig in i mina hörselgångar och spelade på membranet. "Vera och Nightlight är på fjärde våningen," mumlade jag. Kevin såg på mig och nickade. En brännande känsla tog tag i mig och i nästa sekund stod vi på Diamantelevernas våning. 'Bedi (Veronica), Nightlight!' ropade Wind och skriade till. 'Windwing?' 'Var är ni?' 'Sal 4250. Vi har en... En situation...' 'En situation? Vad menas?' 'Snälla, kom bara hit.' Kevin började gå i rask takt mot sal 4250, fortfarande med mig på ryggen. Jag skakade uppgivet på huvudet och höll hårdare om honom. När vi nådde rätt sal hördes det brak och smällar mot dörren. Vad i... "Vad ni än gör, öppna inte dörren," ropade Vera. "Då förlorar jag dem igen." Jag och Kevin såg undrande på varandra, men teleporterade oss in istället. Inne var det kaos. Inte bara på grund av den smärre jordbävningen som ägt rum tidigare, utan väggarna, som nu helt var täckta av rivmärken, indikerade på en djurstrid. "Tacka gudarna att ni är här," flåsade min vän och kom fram till oss. Min blick landade på "situationen" Nightlight hade talat om. Det var en andra gradens Sammanstrålning. Eller nej, mer en tredje gradens Sammanstrålning i andra gradens fysiska form. I rummet flög en varelse omkring. En varelse med mänsklig kropp och snövita vingar på ryggen. Håret var vitt och ögonen helt svarta. Helt svarta. Hela ögongloben. När läpparna särade på sig visades en rad med sylvassa tänder upp. Varelsen gled vilset omkring och krockade med väggar, tak och fönster. Nu förstod jag vad det var som hade lämnat märkena. Varelsens fingrar hade långa klor som krävde sig in i stenväggarna och ristade upp dem. "Vad i helvete... Är han...?" "Jag vet inte. Jag vet inte vad som hände. I ena sekunden var han sig själv och i andra... Det där!" Min blick landade på Ricky igen. Holy mother of Nature. "Nej, jag tror inte han är Tagen," sa Kevin och satte försiktigt ner mig. "De utförde bara en misslyckad Sammanstrålning." "Men kan inte en misslyckad Sammanstrålning leda till att man blir Tagen?" utropade Vera, vilket fick Ricky att se på oss. "Åh nej..." Ricky (och det jag antog var Sky) skränade högljutt till. Jag höll förskräckt för öronen. "De kommer gå till attack," muttrade Vera och gjorde sig beredd. Mycket riktigt dök de mot oss. Jag och Vera hoppade åt sidan tillsammans med Nightlight och Wind som väjde i luften. Kevin å andra sidan stod lugnt kvar. Den idioten. Han höjde sina händer mot Ricky och Sky som kom emot honom i full fart. "Claw, legame!" De båda lös till och Claws drag började ändra Kevins utseende. Med brinnande blick började de messa en formel. "Fuoco, vieni a ballare nella nostra mano. Brucia luminoso con la tua forza e separa queste anime perdute l'una dall'altra." När Ricky och Skys gestalt kolliderade med Kevin och Claws magi sprakade ett intensivt ljus till. Med kisande ögon såg jag på när en lysande, vertikal spricka började löpa längs Ricky och Skys ansikte. Den spred sig och for över hela kroppen. En kraftfull våg av magi slog emot mig och ett rökigt moln uppstod. I bakgrunden hörde jag Vera hosta till. När röken lagt sig såg jag Kevin och Claw skingra sig för att sätta sig på huk framför två kroppar. Jag tog mig upp på fötter och gick fram till dem. På golvet låg nu en avsvimmad Ricky och Skylake. Avsvimmade, men välmående. För säkerhets skull lät jag två av mina fingrar lysa till och pressade dem på Rickys panna. Ja, han mådde bra. Skylake med. "Åh," sa Vera andlöst när hon stapplat fram till oss. "De mår bra," meddelade jag henne och hon andades ut. "Thank God. Tack så mycket, Kevin." Min pojkvän såg bara på henne utan att säga något. Jag himlade med ögonen. Kevin i ett nötskal. "Vera...? Zac...?" Jag vände på huvudet för att upptäcka att Ricky hade kvicknat till. "Vad hände...?" "Du och Sky Sammanstrålade, typ, men allt är okej nu," sa Vera och lät sina fingrar vandra över Rickys ansikte. "Samman... strålade vi...? Jag minns inget..." "Det är en vanlig bieffekt efter ens första Sammanstrålning. Särskilt när den blivit misslyckad," förklarade Kevin och hjälpte mig upp på fötter. "Det är inget allvarligt." Ricky gned sitt huvud och nickade långsamt. 'Ugh, det känns som om någon har kört över mig med en traktor,' stönade Skylake och gick vingligt fram till Ricky för att falla ihop i hans knä. Han skrattade till lite och strök hennes vita fjädrar. Sen såg han upp på Kevin. "Du fick oss att Skingra oss. Tack." Denna gång lyckades Kevin frammana ett svagt, litet leende istället för ingenting alls. "Kan du stå upp?" undrade Vera och fick en nickning till svar. Hon hjälpte Ricky upp samtidigt som Nightlight stöttade Skylake. "Okej, då saknas bara Hale," sa Kevin och skulle just vända på klacken när det började skaka igen. Hade inte Claw varit där hade jag ramlat. Det som inte redan hade fallit omkull i klassrummet gjorde definitivt det nu. "Okej, vad är det som orsaker det där?" sa Vera där hon stod bredbent och en aning hukandes för att inte tappa balansen. "Jag tror inte det är Drake." 'Nej. Det var en häst,' sa Skylake. 'Jag och Sun såg den. Stor och kraftig. Manen... Den såg ut som... Rymden. Den gav ifrån sig en konstig aura.' "En häst? Det låter som något som Metalica." "Metalica?" "En konstgjord Familiaris." Jag hann inte säga något mer. I samma sekund som allt slutade att skaka så blev jag alldeles tom inombords. Det kändes som om något inom mig gick sönder. Som om det slets isär och bara upphörde att existera. Vidögt såg jag på de andra. Kevin såg oroligt tillbaka på mig och sträckte ut en hand mot mig. Jag svalde och skakade på huvudet. Nej, det fick inte vara så. Nej, nej, nej, nej. Och trots att jag innerst inne visste vad som hade hänt försökte jag ändå nå honom via länken. Trots att jag innerst inne visste så frammanade jag en låga i handen. När jag såg dess ensamma vita sken gav verkligheten mig en käftsmäll. De andra stirrade på min hand. Ett ord, ett namn, lämnade mina läppar och hängde kvar i rummet likt en kvävande slöja. "Peter..."
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
